Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gandrup, Carl - Gandrup, Richardt - Gandvik - Gandzja - Ganeśa - Ganga - Ganges - Ganghofer, Ludwig - Ganglieceller el. nervceller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
701
Gandrup—Ganglieceller
702
Dansande Ganesa.
nögler” m. fl., men även med historiska ämnen,
t. ex. ”Spotterens hus” (om P. A. Heiberg och
hans familj). G. var en kraftfull dramatiker,
den mest utpräglade karaktärsskaparen inom
modern dansk teater.
Ga’ndrup, Christian R i c h a r d t Aasted, dansk
författare (f. 1885), folkskollärare i Århus 1907
—22. Utom dikter har G. bl. a. utgivit
prosaböckerna ”Det öde land” (1914), ”Tomme steder”
(1915), ”örkens hyl” (s. å.), ”Mörket” (1917)
och ”Macpelas hule” (1920), själsskildringar av
betydande konstnärlig styrka.
Gandvik (”trollvik”), fornnordiskt namn på
Vita havet. Där bodde bjarmerna, som ansågos
vara trollkunniga.
Gandzja [ga’nd^a], stad i Sovjetunionen, se
Kirovabad.
Ganesa [gané’/ja], ind. myt., en av
hinduismens populäraste gudar, som särskilt i Sydindien
dyrkas i så gott som varje by. Alla ortodoxa
hinduer dyrka f. ö.
G. vid början av
varje offer och
annan religiös
handling, vid
företagandet av var j e
göromål av någon
betydelse. I
klassisk och senare
sanskritlitteratur bör-j ar nästan var j e
verk med en
anropan till G., emedan
denne anses
förmå undanröja alla
slags hinder och
olyckstillbud. G.
säges stundom
vara son till Siva och
Pärvati, stundom
endast till den
senare, alstrad av
svett och smuts,
som hon vid badet strök av sin kropp. Han
framställdes som en undersätsig man med
häng-buk och elefanthuvud med blott en bete; han
har vanl. fyra händer. Namnet G. (el. Ganapati)
betecknar honom som ”anförare för skaror” (av
8 ivas följeslagare).
Ganga, se Stäpphöns.
Ganges (skt Ganga), Främre Indiens
huvudflod, som avvattnar större delen av Hindustans
lågland till Bengaliska viken av Indiska
oceanen, upprinner på s. sluttningen av Himalaja nära
Gangotri under namnet Bhagirathi och
kallas G. nedanför Deoprag efter föreningen med
Alaknanda. Vid Hardwar (310 m ö. h.) inträder
G. på Hindustans slätt, mottager där ett stort
antal bifloder, däribland fr. h. Kali Nadi, Jumna
och Son samt fr. v. Gogra, Gandak och Kusi. I
Bengalens lågland delar den sig i en mängd
armar och bildar tills, m. Brahmaputra det största
deltalandet på jorden (c:a 83,000 km2). Bland
dess många deltaarmar märkes i v. Bhagirathi
(Hugli), som är segelbar för ocean far tyg 160 km
och nedom Kalkutta bildar en bred, trattformig
mynning. Längre mot ö. går huvudarmen Padma,
som vid Goalando förenar sig med Brahmaputra
och därefter kallas Meghna. — G:s längd är
omkr. 2,600 km, dess flodområde mer än 1 mill.
km2. Av gammalt brukas G:s vatten i stor
utsträckning till bevattning av slättens åkerjord.
Störst bland de många kanalerna äro den 1854
fullbordade Ganges k analen mellan
Hardwar och Cawnpore, 600 km lång, vilken
bevattnar slättbygden mellan G. och Jumna (Doab),
samt Nedre Gangeskanalen i s. delen av
Doab. Vattenmängden är mycket växlande och
beräknas ovan deltat till i medeltal 7,700 m3 per
sek. — Den är hinduernas heligaste flod; dess
vatten anses rena från synder. Till G.
vallfärdar man för att bada i dess vatten (mest vid
Benares). Särskilt heliga äro också de platser,
där G. upptager bifloder, ss. Allahabad.
Ga’nghofer [-håfar], Ludwig Albert, tysk
författare (1855—1920). Han skrev skådespel
(”Der Herrgottschnitzer von Ammergau”, 1880,
sv. övers. 1924, m. fl.), berättelser och romaner
(”Edelweisskönig”, 1886, ”Der Kloster j äger”,
1893, m. fl.), nästan alla om allmogeliv i hans
hemland, Bayern, och var ytterst populär. Sami,
skr. i 40 bd 1906—21. Självbiografisk är G:s
”Lebenslauf eines Optimisten” (3 bd, 1909—11).
— Biogr. av V. Chiavacci (1920).
Ga’nglieceller el. nervceller, nervsystemets
specifika cellelement, vilka som sådana ha att
förmedla retningar el. nervimpulser till och från
centrala nervsystemet (hjärnan el. ryggmärgen)
el. mellan dess olika delar. De bestå av en
cellkropp, som utom kärna hyser vissa
karakteristiska klumpformiga gyttringar av ett järn- och
fosforsyrehaltigt äggviteämne (t i g r o i d- el.
N i s s 1-k r o p p a r). För sin ledande funktion
äro g. försedda med långa, trådformiga utskott,
trädutskott (dendriter) och
nervtråds-utskott (axelcylindrar). De förra äro i allm.
flera i varje cell, rikt förgrenade, trädformade,
utgöra gangliecellens mottagningsapparat och
leda nervimpulserna genom cellkroppen till
axel-cylindem. Denna kan vara ända till 1 m lång
och avger under sitt förlopp sidogrenar
(kol-lateraler). Genom hela gangliecellen och alla
dess utskott löper ett rikt förgrenat nätverk av
synnerligen fina trådar el. fibriller, som anses
utgöra cellens egentliga ledande element.
Axelcylindrarna omges ofta av en skida av
fetthal-tiga substanser (märgskida) med isolerande
uppgift. De gruppera sig ofta inom hjärna och
ryggmärg till banknippen. Dessa äro
nervsystemets huvudkablar och bilda i kroppens övriga
delar de egentliga nerverna. G. utgöra
huvudmassan av hjärnan och ryggmärgen, och deras
antal är oändligt stort. Med alla sina utlöpare
bilda dessa celler den högst utvecklade och
differentierade av alla kroppens vävnader. G:s
förbindelser sinsemellan såväl som med yttervärlden
(kroppens yta, sinnesorganen) möjliggöra ett
oöverskådligt antal av kombinationsmöjligheter
för nervimpulserna. En gangliecell med alla
förgreningar utgör i flera avseenden en funktionell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
