Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galt - Galt, John - Galt, Peder - Galtabäck - Galtbesiktningstvång - Galten - Galton, Sir Francis - Galtonia - Galtonpipa - Galtåsen - Galuppi, Baldassare - Galvani, Luigi (Aloisi) - Galvanisera - Galvaniska element
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
671
Galt—Galvaniska element
672
stycke, som erhålles, då det från masugnen
avrinnande smälta tackjärnet får stelna i smala
rännor, uppformade i sand.
Galt [galt], John, skotsk författare (1779
—1839). I ett flertal romaner, ss. ”The
Ayr-shire legatees” (1820) och ”The annals of the
parish” (1821; sv. övers. ”Det hände i vår by”,
1948), skildrade han livet i en skotsk
landsförsamling. I ”Lawrie Todd’ (1830) tecknade han
bilder ur kanadensiskt nybyggarliv. — Litt.:
R. K. Gordon, ”J. G.” (1920).
Galt, Peder, dansk diplomat och amiral
(1584—1644). Han var först sekr. i danska
kansliet samt 1621—24 Kristian IV :s agent i
Stockholm. Han ingick 1627 vid danska flottan,
deltog som vice amiral i slaget vid Femern 1
juli 1644 och blev efter slaget amiral. G.
befalldes 29 juli s. å. att angripa svenska flottan i
Kielbukten men försummade detta. Då svenska
flottan lyckades bryta blockaden och undkomma
(1—2 aug.), gick Kristians harm ut över den
indirekt skyldige G., som dömdes till döden av
riksrådet och halshöggs 31 aug. s. å. G:s
depescher från Sverige 1622—24 äro utg. i Hist.
Handl., 26:1 (1920).
Galtabäck, fiskläge i Tvååkers sn, Halland,
9 km s. s. ö. om Varberg.
Livräddningsstation. Om Galtabäcksbåten se
Tvååkers socken.
Galtbesiktningstvång, varom lag utfärdades
1928, innebär skyldighet att i vissa fall låta
besiktiga fargalt, om denne avses för betäckning
av andra än ägaren tillhöriga suggor.
Galten, Mälarens västligaste fjärd,
begränsas i ö. av Strömsholmsåsen och står genom
Kvicksund i förbindelse med Mälarens huvuddel.
Till G. flyta Kolbäcksån, Köpingsån,
Hedströmmen och Arbogaån.
Galton [gådtan], Sir Francis, engelsk
naturforskare (1822—1911). Efter några resor,
bl. a. till Sydafrika i sällskap med Charles J.
Andersson, ägnade sig
G. åt
ärftlighetsforskning och framställde
i tidskriftsuppsatsen
”Theory of heredity”
(1875) sin teori om
”stirp”, d. v. s. de
anlag, som finnas i den
befruktade könscellen.
I ”Natural
inheritan-ce” (1889) framlade
han den statistiska
metod, som gjort honom
ryktbar; om t. ex.
längden hos ett antal
föräldrar och deras
vuxna barn jämfördes, fann han en variation
mot ett givet medeltal; de få abnormt långa och
korta personernas längd korrigerades något
inom nästa släktled. Ur dessa variationsresultat
drog han oriktiga slutsatser om individernas
utveckling. G. skrev bl. a. ”Narrative of an
ex-plorer in Tropical South Africa” (1853),
”Me-teorographica” (1863), där han påvisade anti-
cyklonerna, ”Decipherment of blurred
finger-prints” (1893) m. fl. arbeten om daktyloskopien
samt ”Memories of my life” (1908).
Galtönia, växtsläkte av fam. Liliaceae.
Galtonpipa [gå’ltan-], fys., sluten pipa av
mikrometriskt föränderlig längd för
åstadkommande av (ohörbara) toner med mycket högt
sväng-ningstal; g. användes vid prövande av hörseln.
Galtåsen, Västergötlands högsta punkt, i
Hössna socken, ö. om Ulricehamn; 359 m ö. h.
Galuppi [-o’pi], Baldassare, italiensk
tonsättare (1706—85): förste kapellmästare vid
San Marcokyrkan i Venedig och
konservatorie-direktör där; en av de främsta representanterna
för den venetianska operan vid 1700-talets mitt.
Jämte allvarliga operor skrev han ett 100-tal
pjäser i den då nya buffastilen.
Galva’ni, L u i g i (A 1 o i s i), italiensk
läkare, naturforskare (1737—98), 1766 prof, i
anatomi i Bologna. G. vann sin stora berömmelse
genom en i avh. ”De
viribus electricitatis in
motu musculari
com-mentarius” (1791)
framlagd upptäckt, enl.
vilken, som han tydde
den, muskeln
fungerade som en liten
Leidenflaska, vars
båda beläggningar
motsvarades av utsidan
och det inre av
muskeln. Urladdning
skedde genom nerverna
och metallerna. G.
trodde sig härmed
ha löst livets gåta och ansåg elektriciteten
identisk med livskraften. Rätta tolkningen av
fenomenet lämnades av Volta. G. tillkommer i alla
händelser den stora förtjänsten att icke endast
ha fattat upptäcktens vikt utan även ha väckt
hela den samtida vetenskapliga världens intresse
för densamma. — G:s samlade arbeten utgåvos
i 5 bd 1841—42.
Galvaniséra, överdra metallföremål med en
beläggning av annan metall på elektrolytisk väg
(galvanostegi). I dagligt tal användes
ordet även för att beteckna överdragning av
järnföremål med zink genom neddoppning i smält
zink (”varmgalvanisering”).
Galväniska element, källa för elektrisk ström,
där den elektriska energien erhålles genom
kemiska reaktioner el. genom vissa fysikaliska
processer, framför allt diffusion. G. måste bestå
av en kedja av minst tre olika ledare, i
enklaste fall av två olika ledare av första klassen,
t. ex. två olika metaller, och en ledare av andra
klassen (elektrolyt) el. också av två lika ledare
av första klassen, i beröring med var sin
elektrolyt, el. av tre olika elektrolyter. Vanl. utgöras
ledarna i kedjans ändar av metaller, elementets
poler. Urtypen för g. är det 1800
konstruerade Voltas element, bestående av en
koppar- och en zinkskiva, nedsänkta i utspädd
svavelsyra. Elementet kallas öppet, om ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
