Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallsteklar - Gallsten - Gallsyror - Gallupinstitut - Gallus - Gallus (romerska kejsare) - Gallus (helgon) - Gallus, Jakob - Gallussyra - Gallwitz, Max von - Gallvivlar - Galläpplegarvsyra - Galläpplen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
667
Gallsten—Galläpplen
668
larver övervintra i ärtstora gallbildningar på
undersidan av ekens blad. Tidigt följ, vår
genombita steklarna, som alla äro av honkön,
skalet och bege sig ut. De uppsöka de på äldre
ekstammar förekommande små
adventivknoppar-na, där de lägga sina obefruktade ägg, varpå
knopparna utvecklas till små avlånga,
mörkvioletta, hårbevuxna galläpplen. I slutet av maj
—början av juni framkomma hanar och honor
av ett helt annat utseende än modergenerationen.
Efter parningen lägga honorna sina ägg i
nerverna på bladens undersida, där de ärtrunda
galläpplena växa ut. De bästa, ”levantinska”
galläpplena (se d. o.) orsakas av larver till
färgargallstekeln, Cynips gallae tinctoriae.
Gallsten (lat. cholelithi’asis),
konkrementbild-ning i gallblåsa, gallgångar el. lever. Stundom
förekommer endast en enda sten men ofta flera
tillsammans i stort antal. Stenarnas storlek
växlar från ett fint korns till ett äggs. Efter de
i g. ingående beståndsdelarna skiljer man mellan
kolesterin-, b i 1 i r u b i n k a 1 k-,
kalciumkarbonat- och b 1 a n d s t
e-nar. G. träffas endast sällan i barnaåren och
hos kvinnor 5 ggr så ofta som hos män.
Kor-pulenta personer äro mer utsatta. När stenen
kommer från den vida gallblåsan in i den trånga
biåsgången (ductus cysticus), medför detta
häftig smärta, s. k. gallstenskolik,
leverkolik. Kolikanfallet kan räcka i minuter,
timmar el. dagar, beroende på stenens storlek och
vägarnas trånghet. Smärtan kännes intensiv i
levertrakten el. till höger om maggropen,
utstrålande utefter högra sidan ända upp i skuldran;
äckel och kräkningar, kallsvett, liten, hastig puls
karakterisera f. ö. dessa anfall, som kunna
upprepas, ända tills stenen lyckats passera de trånga
gallgångarna ned i tarmkanalen. I andra fall
stannar stenen, oaktat flera förnyade kolikanfall,
antingen i den smala ductus cysticus el. framför
den trånga öppningen mellan ductus choledochus
och tolvfingertarmen samt kan vålla såväl svåra
lokala förändringar, abscess och
bukhinneinflam-mation som allmän gallförgiftning.
Inflammatoriska processer uppstå dessutom lätt i den
stillastående gallan, i gallgångarna och levern, c h o 1 a
n-g i t. Något medel att upplösa en i kroppen
befintlig g. finnes icke. Däremot kan sjukdomen mildras
genom dietiska åtgärder, ett pågående anfall
lindras av värme och definitiv hälsa vinnas
genom i god tid utförd operation. Numera
avlägsnar man därvid ej blott stenarna
(cholecysto-t om i) utan även gallblåsan (ch o 1 e c y s t e
c-t o m i).
Gallsyror, se Galla.
Ga’llupinstitut (efter amerikanske sociologen
George Gallup [gä’lap], f. 1901), se
Opi-ni onsunder sökning.
Ga’llus, se Hönssläktet.
GaTlus, romerska kejsare. 1) Gaius
Vi-bius Trebonianus G., kejsare 251—253
e. Kr., Decius’ efterträdare. Under striden mot
ståthållaren Aemilianus i Mesien blevo G. och
hans son Volusianus dödade ay sina egna
soldater. — 2) Flavius C 1 a u d i u s Co n-
s t a n t i u s G., brorson till Konstantin den
store, överlevde jämte sin broder Julianus Apostata
blodbadet efter farbroderns död, blev 351 caesar
i orienten, dömdes 354 till döden av Constantius
II och avrättades.
Ga’llus, iriskt helgon (d. omkr. 645). Född
på Irland, åtföljde G. sin lärare Columba d. y. på
dennes missionsresor till Burgund och Schweiz.
Han fortsatte från 612 dennes verk i trakten av
Bodensjön och levde från 614 som eremit i
Steinachdalen. Hans grav där blev vallfartsort,
och senare uppstod där det efter G. uppkallade
klostret S : t G a 11 e n.
Ga’llus, Jakob, tysk tonsättare. Se Händl.
GaTlussyra, se Garvsyror.
Ga’llwitz [-vits], Max von, tysk militär
(1852—1937), officer vid art. 1872,
generallöjtnant 1906, general av art. och inspektör för
fältart. 1911, adlad 1913, avsked 1918. Vid
krigsutbrottet 1914 blev G. chef för Gardesreservkåren
och intog Namur i aug. s. å., förflyttades i febr.
1915 till östfronten som chef för gruppen G.,
sedermera 12 :e armén, deltog som chef för ii :e
armén i serbiska fälttåget och flyttades i mars
1916 tillbaka till västfronten som chef för en
anfallsgrupp i den pågående Verdunoffensiven.
I juli s. å. blev G. chef för 2:a armén och en
armégrupp vid Somme. I dec. 1916 erhöll G.
befälet över 5:e armén på Verdunfronten och
Vi 1918 över armégruppen därstädes. 1920—24
var han led. av tyska riksdagen (tysk-nationella
partiet). G. utgav ”Meine Führertätigkeit im
Weltkriege 1914—16” (1929) och ”Erleben im
Westen 1916—18” (1932).
Gallvivlar, vivlar, vilka som larver alstra
galler på näringsväxten, t. ex. kålgallviveln.
Galläpplegarvsyra, se Garvsyror.
Galläpplen, gemensam benämning på alla till
följd av insektstyng, vanl. av gallsteklar (se
d. o.), bildade knöliga, omkr. 1 V2 cm stora
utväxter på växter, särskilt på ekar, främst
Quer-cus infectoria, en lågväxt ekart i
Medelhavsländerna. Handelns bästa
g. utföras över
Alep-po. De, som
utskeppas över Smyrna, äro
större, svampartade
och ej så högt
skattade. . Dessa
”levantinska” g. innehålla i
regel omkr. 60—65 %
garvsyra. De
europeiska g., äro mindre,
slätare och
garvsyre-fattiga (40—io°/o).
Kinesiska och
japanska g. skilja sig
väsentligt från de
egentliga g. De
uppkomma på bladen av
en sumakart, Rhus
se-mialata, genom styng
av en bladlus. Skalet,
i sig självt rödbrunt,
har en gulgrå filtbe-
Galläpplen på undersidan
av ekblad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
