Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galati - Galatien - Galatz - Galaxiidae - Galba, Servius Sulpicius - Galbanum - Galder - Galdhöpiggen - Galdhöpiggrennet - Galdós, Pérez - Galea - Galeas - Galeja - Galen, ätt - Galen, 1. Christoph Bernhard von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
647
Galatien—Galen
648
ning 1940 anställde även stor förödelse.
Järnvägar leda till Bukarest och Ia$i. G. är en av
Rumäniens främsta flodhamnar och dess viktigaste
exportör av trävaror; fartyg på 6,000 ton kunna
gå upp till G. Den omfattande industrien
företrädes av sågverk -o. a. träförädling, kvarnar,
petroleumraffinaderier, repslagerier, tillverkning
av järamanufaktur, kenikalier, och vaxljus.
Stor fiskmarknad. G. är katolskt biskopssäte samt
har garnison, sjökrigsskola och stora rederier.
Galatien, forntida landskap i Mindre Asien,
begränsat i n. av Bitynien och Paflagonien, i ö.
av Pontus och Kappadokien, i s. av Lykaonien, i
v. av Frygien, uppkallat efter de keltiska galater,
som 278 f. Kr. från Balkanhalvön kommit över
till Mindre Asien, vars v. del de härjade, tills
de, 235 besegrade av Attalos I och 189 av
romarna, höllo sig stilla inom förstnämnda område.
Efter hand helleniserade, kallades de av romarna
Gallograeci, landet Gallograecia. Var och en av
deras tre stammar omfattade fyra tetrarkier,
styrda av var sin fjärdingsfurste (tetrark) med ett
råd; hela folkets gemensamma angelägenheter
avgjordes av en förbundsförsamling. Detta
styrelsesätt upphörde, när Deiotarus blev ensam konung.
G. blev 25 f. Kr. romersk provins, utvidgades
senare och uppdelades i två. — Monogr. av F.
Stähelin (2:a uppl. 1907).
Gala’tz [-ts], se Galafi.
Galaxiidae, en fam. av de gäddartade
benfiskarna, Esociformes. Hithörande former sakna
fjäll och erinra f. ö. om foreller. De leva i
sötvatten. G. förekomma blott i de sydligaste
delarna av Afrika, Sydamerika, Australien och Nya
Zeeland.
Ga’lba, Servius Sulpicius, romersk
kejsare (5 f. Kr.—69 e. Kr.). Han utropades
efter Neros fall 68 av gardet till kejsare men
förlorade snart soldaternas sympatier och dödades
jan. 69 jämte adoptivsonen Piso Licinianus på
anstiftan av Otho, som förgäves väntat att bli
adopterad av G.
Gadbanum, ett gummiharts, som härstammar
från arter av släktet Ferula i Persien och på de
turanska stäpperna. G. består av gulbruna, ibland
sammanklibbade korn eller klumpar och har en
egendomlig aromatisk lukt; smaken är bitter,
något lökartad och obehaglig; det verkar
slemlösande och lindrigt retande.
Galder, plur. g a 1 d r a r, trollsång (av isi.
gala, sjunga), utförd under iakttagande av vissa
bruk. G. hade också sin egen metriska form,
gal dr ala g (en avart av liööahåttr). G.
omtalas i flera eddasånger. De mest typiska g.
finnas i ”Skirnismal”. Se L Lindqvist, ”Galdrar”
(1923).
Galdhöpiggen, Norges högsta fjälltopp, i
Jo-tunfjällen n. ö. om innersta Sognefjord; 2,468 m
ö. h. Toppen (”piggen”), som är jämn och i allm.
snöfri, höjer sig över fjällplatån Galdhöene,
på. vilken glaciären Styggebreen utbreder sig, och
stupar brant i n., v. och s. Vidsträckt utsikt över
omgivande fj älltrakter.
Galdhöpiggrennet, internationell skidtävling i
störtlopp och slalom m. m.
Galdos [-då’s], Benito P é r e z, spansk
författare (1843—1920). Hans diktning, påverkad av
engelsk litteratur, särskilt Dickens, men även av
den franska realismen, omfattar ett hundratal
volymer. Många av G:s romaner utkommo under
det gemensamma namnet ”Novelas
contemporå-neas”; bäst av dessa torde vara ”Fortunata y
Ja-cinta (1887), som blivit kallad sitt århundrades
bästa spanska bok. Sin största berömmelse i
hemlandet vann G. genom en stort anlagd serie
historiska romaner, ”Episodios nacionales” (50
bd; skildra tiden från slaget vid Trafalgar till
1912). Även som dramatiker var G. mycket
produktiv; han revolutionerade i viss mån den
spanska teatern genom sina symboliska och
problemdramer. Se K. Hagberg i samfundet De nios
årsbok Vår Tid, II (1917).
Ga’lea, lat., hjälm. 1) Se Hjälm. — 2) {Anat.)
Huvudskålshinnan, en välvd, tillplattad
senhinna, som är utbredd över huvudskålens övre
del.
Galeas, urspr. en stor galär, som på
1400-och 1500-talen utvecklade sig till en självständig,
med ända till 70
kanoner
bestyckad krigsfartygs-typ och som
f ramdrevs med
rodd (20—30 par
stora åror) eller
segel (latinsegel
på 3 master).
Denna
fartygstyp upphörde på
1600-talet. —
Numera förstås med
g. ett mindre,
tvåmastat
segel
fartyg med längsta masten, stormasten, främst.
Gale’ja, galär (se d. o.).
Galen, dansk medeltidsätt, som dog ut i
början av 1500-talet, ledde sitt ursprung från Skjalm
Hvides son Ebbe Skjalmsson. Släktnamnet G. är
belagt först på 1300-talet och bars då av ättlingar
till Sune Ebbessons dotterdotter Cecilia, g. m.
Erland. — En annan gren av ätten var släkten
Litle. — Bland de mera bemärkta av Erlands
ättlingar voro Jakob Erlandsson, 1253—74
ärkebiskop i Lund, dennes bror Nils Erlandsson,
gäl-kare i Skåne, som under ärkebiskopsstriden stod
på kungens sida mot brodern, Karl Eriksson,
kallad Röde, 1325—34 ärkebiskop i Lund, Peter
Jensson, 1336—55 ärkebiskop i Lund, och Tuve
G. (omkr. 1325—1400), den förste, som fast
antog släktnamnet G., 1376—83 gälkare i Skåne.
Skånska särintressen förde Tuve G. flera gånger
i skev ställning till kungamakten. Han hade
förbindelse med mecklenburgarna under Valdemar
Atterdags landsflykt och spelade en betydande
roll i 1380—81 års händelser vid förhandlingarna
mellan Albrekt av Mecklenburg och skåningarna.
Gälen. 1) Christoph Bernhard von
G., sedan 1650 furstbiskop av Münster (1606—
78). Han kom mest att utmärka sig som krigare.
Han kämpade 1664 mot turkarna samt 1665 och
Galeas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
