Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna - Litteratur - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
553
Förenta staterna
554
1909) äro två begåvade författarinnor, som vanl.
hämta sina motiv från Sydstaterna. Howard
Fast (f. 1914) utnyttjar i sina romaner
historiska ämnen i tendentiöst syfte. Kenneth Patchen
(f. 1911) och Anais Nin (f. 1903) ha under
1940-talet spelat en betydande roll i den
litterära debatten med åtskilliga djärvt
avantgardistiska verk. Robert Penn Warren (f. 1905)
är både lyriker, prosaist (”All the king’s men”,
1946) och kritiker och har ibland betecknats
som F:s ledande litterära gestalt under
1940-talet.
Bland de många negerförf., som framträtt
under de sista decennierna, märkes Langston
Hughes (f. 1902), som gjort sin förnämsta insats
som lyriker med ”The weary blues” (1926) men
även väckt ett stort intresse med sina
självbiografiska romaner ”Not without laughter” (1930)
och ”The big sea” (1940). Richard Wright (f.
1908) har gjort sig internationellt känd med sina
sociala anklagelseskrifter ”Uncle Tom’s children”
(1938) och ”Native son” (1940).
Inom nyare amerikansk lyrik gjorde den
s. k. Chicago-gruppen med Edgar Lee Masters
(f. 1869), Carl Sandburg (f. 1878) och Vachel
Lindsay (1879—1931) den banbrytande insatsen.
Masters’ ironiska småstadsskildring ”Spoon river
anthology” (1915) blev det avgörande
incitamentet. Sandburgs primitivistiska lovsång till
storstaden i ”Chicago poems” (1916) och hans
färgstarka lyriska rundmålningar av Mellersta
Västern i ”Cornhuskers” (1918) samt Lindsays ”The
Congo” (1914) komplettera bilden av en poesi,
som i anslutning till Whitman förkunnar det
nakna, pulserande livets höga visa, fjärran från
teori och abstraktion. Ezra Pound (f. 1885) och
Amy Lowell (1874—1925) introducerade omkr.
1915 den djärvt experimenterande lyriken,
imagist-skolan, under starkt inflytande av de europeiska
strömningar, som i England representeras av
den i F. födde Thomas Stearns Eliot (f. 1888).
En mera moderat, traditionell riktning inom
lyriken företrädes av den s. k. New
England-gruppen, där Edwin Arlington Robinson (1869
—*935) och Robert Frost (f. 1875) ha betytt
mest. Sara Teasdale (1884—1933) utgav flera
ytterst konventionella men mycket uppskattade
diktsaml. Edna St. Vincent Millay (f. 1892)
anses som F:s största kvinnliga lyriker under
1900-talets hittills förflutna decennier. Robinson
Jef-fers (f. 1887) driver individualismen och
reaktionen mot den tidigare livsbejakande poesien
till sin spets. Hart Crane (1899—1932) sökte i
”The bridge” (1930) skapa ett epos över det
amerikanska livsinnehållet men föll på sin
subjektivism. Archibald MacLeish (f. 1892) skrev
exotiska epos ur Mellanamerikas färgrika
historia (”Conquistador”, 1932) och skakande
versdramer om nutidsmänniskans situation (”Air
raid”, 1938). Wallace Stevens (f. 1879),
Marianne Moore (f. 1887) och William Carlos
Williams (f. 1894) tillhöra avantgarde falangens mest
betydande företrädare. Edward Cummings (f.
1894) blev först känd genom krigsromanen ”The
enormous room” (1922) men har sedan framträtt
som experimenterande poet. John Crowe Ransom
(f. 1888), Donald Davidson (f. 1893) och Allen
Tate (f. 1899) tillhöra den akademiskt färgade
s. k. Nashville-gruppen och ha även gjort
uppmärksammade kritikerinsatser. Dorothy Parkers
sofistikerade diktsamlingar, ss. ”Death and taxes”
(1931), ha samma ironiska touch, som
kännetecknar hennes noveller. Karl Shapiro (f. 1913),
mest känd för ”Essay on rime” (1945), Jose
Garcia Villa (f. 1914) och den vitale, romantiskt
inriktade Kenneth Patchen tillhöra de mest
uppmärksammade bland 1940-talets lyriker. — De
färgade poeternas främste talesman var under
en följd av år James Weldon Johnson (1871—
1938), som förutom egna diktsaml., ss. ”God’s
trombones” (1927), redigerat ett antal antologier.
Langston Hughes är den kanske mest
ursprunglige poeten, men även Claude McKay (f. 1890)
och Countee Cullen (1903—46) äro betydande.
Eugene O’Neill (f. 1888) har sedan 1920 i
hög grad dominerat bland de amerikanska
dramatikerna, och verk som ”Mourning
be-comes Electra” (1931) göra, att han måste
betraktas som den internationellt mest betydande
dramatikern 1900-talet frambringat i F.
Maxwell Anderson (f. 1888) förnyade den dramatiska
tekniken med sina på blankvers skrivna
skådespel. Sidney Howard (1891—1939) behandlade i
”The silver cord” (1927) incestproblemet ur
psykoanalytisk synvinkel. Samma utgångspunkt
använde Robert Emmet Sherwood (f. 1896) i
komedien ”Reunion in Vienna” (1932), medan
hans senare produktion kretsat kring pacifistiska
problem. Samuel Nathaniel Behrman (f. 1893)
anses som 1930-talets mest betydande
komedi-förf. med verk som ”Biography” (1933). Elmer
Rice (f. 1892) utgav en bekant New
York-skild-ring ”Imperial city” (1937) och skapade 1929
det starkt realistiska proletärdramat ”Street
scene”. 1930-talets dramatiska arbetardiktnings
främsta namn äro John Howard Lawson (f.
1895) och Irwin Shaw (f. 1913). Till samma
skola hör Clifford Odets (f. 1906), som brukar
anses vara de yngre generationernas främsta
dramatiska förmåga. Bland yngre dramatiker,
som icke äro direkt socialt engagerade, märkas
William Saroyan, Thornton Wilder, Sidney
Kingsley (f. 1906) och Lillian Hellman (f. 1905).
Tennessee Williams (f. 1914) har under de senaste
åren väckt stor uppmärksamhet med skådespel
som ”A streetcar named desire” (1947).
Teater. Teaterlivet i F. dominerades under
senare hälften av 1700-talet nästan fullst. av
engelska skådespelare. Tidvis motarbetades
teatern liksom i andra länder av religiösa skäl.
Ännu under 1800-talets första decennier bibehöll
prästerskapet en fientlig inställning till teatern.
Nya teatrar uppstodo dock, och nya sällskap
anlände från England och stimulerade till ökade
inhemska ansträngningar. Under inbördes
tävlan med de engelska sällskapen började
småningom en nationell scenkonst sakta växa fram. Det
engelska inflytandet var visserligen ganska stort
ännu under senare delen av 1800-talet men hade
dock förlorat sitt hårda grepp om den inhemska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
