Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fältspat - Fältspatoider - Fältsport - Fältstyrka - Fälttecken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
F ältspatoider—F älttecken
388
spaten är rät el. helt nära rät. I yngre
effu-sivbergarter uppträder kalifältspaten i en glasig,
monoklin utbildningsform s a n i d i n. Den
iso-morfa blandbarheten mellan Or och Ab växlar
med temp.; blandbarheten är stor vid de höga
temperaturgrader, vid vilka eruptivbergarternas
kristallisation sker, men sjunker starkt med
fallande temp. I äldre effusivbergarter har
kalifältspaten ett annat utseende. Det är antagligt,
att den urspr. varit sanidinartad, men numera
har den undantagslöst förlorat sin glasiga
beskaffenhet och blivit grumlig. Om den
bibehållit sin monoklina beskaffenhet, säges ortoklas
i inskränkt bemärkelse föreligga. De i
djupbergarter (granit m. m.) uppträdande
kalifält-spaterna äro i regel icke homogena utan visa
sig innehålla smala lameller av natronfältspat,
vilka på ett karakteristiskt sätt äro inlagrade
i en mycket Or-rik kalifältspatsubstans. En på
detta sätt uppbyggd kalifältspat kallas en p e
r-t i t. Den pertitiska strukturen kan vara så fin,
att den upptäckes först under mikroskopet
(mikropertit). Äro lamellerna så fina, att
man även vid de starkaste förstoringar blott
antydningsvis skönjer dem, talar man om en
kryptopertit. I regel föreligger i de
verkliga djupbergarterna i det fennoskandiska
urberget den Or-rika komponenten i pertiten, resp, all
pertitiskt ej sönderfallen, Ab-fattigare
kalifältspat, i en triklin form, som kallas m i k r o k 1 i n.
Denna skiljer sig endast kristallografiskt och i
vissa optiska hänseenden från den monoklina
ortoklasen och kan vanl. först under mikroskopet
skiljas från denna senare. Mikroklinen visar vanl.
en karakteristisk gallerstruktur (”gitterstruktur”)
under mikroskopet, vilket förhållande beror på
en komplicerad, mikroskopiskt fin
tvillingbildning. — De mest natronrika kalifältspaterna
kallas natronsanidin och n a t r o n o r t
o-klas. På sprickor i kristalliniska skiffrar
uppträder en natronfattig, monoklin kalifältspat, som
erhållit namnet a d u 1 a r och bildats först vid
relativt låg temp. (omkr. 3000—5000).
Ama-sc n s t e n är en grön mikroklin, som brukas
som prydnadssten. Samma användning har
mansten, en kalifältspat med submikroskopiska
pertitlameller, vilken visar ett vackert, om
månljus erinrande skimmer.
b) Anortoklaser kallas vissa triklint
kristalliserande, mycket natronrika isomorfa
blandningsled mellan Ab och Or. De visa
kemiskt en övergång från kalifältspaterna till de
surare blandningsleden i plagioklasserien.
c) Plagioklaser är en gemensam
benämning på natron- och kalkfältspatsilikatens
isomorfa blandningsserie. I denna ingår Or endast
i mycket underordnad mängd. Vissa plagioklaser
innehålla dock mindre mängder kalifältspat
pertitiskt utskild (antipertit). Alla plagioklasei
kristallisera triklint, och vinkeln mellan deras
genomgångsriktningar avviker några grader från
en rät. På genomgångsytorna visa plagioklaserna
ofta en fin streckning (p 1 a g i o k 1 a s s t r e c
k-n i n g), som beror på upprepad tvillingbildning.
De olika leden i plagioklasserien kunna ej skiljas
från varandra på yttre känntecken utan först
genom en ingående undersökning, vanl. på
optisk väg i slipprov. Den rena natronfältspaten
(Ab) kallas a 1 b i t, den rena kalkfältspaten
(An) a n o r t i t. De isomorfa blandningsleden
mellan dessa båda ändled benämnas ofta n
a-tronkalk- el. kalknatronfältspater.
En konventionell, allmänt använd indelning av
plagioklasserien efter stigande An-halt och
ba-sicitet (d. v. s. fallande kiselsyrehalt) är den i
albit, oligoklas, andesi n, labradorit
el. labrador, bytownit och a n o r t i t.
De mera basiska plagioklasleden utgöra en
väsentlig beståndsdel av gabbroarter och anortositer,
diabaser och basalter, under det att de surare
leden uppträda i graniter, syeniter, dioriter och
gnejser m. fl. bergarter. Vid dynamometamorfos
(se Bergartsmetamorfos) bildas av den i
plagioklaserna ingående kalkfältspaten epidotmineral,
vilka i form av smärre korn mer el. mindre tätt
späcka det ursprungliga plagioklaskornet, under
det att dettas natronfältspat (albiten) förblir
oförändrad. Denna omvandling kallas s
aussuri t i ser in g och den därvid framgående, av
epidotmineral uppfyllda albiten saussurit.
— Labra doren, som har sitt namn av
halvön Labrador, visar ibland ett vackert
brokigt färgspel (labradorisering) och
brukas då som prydnadssten.
d) Bariumfältspater. Av de monoklint
kristalliserande, isomorfa blandningsleden mellan
bariumfältspatsilikatet (Ce) och
kalifältspatsili-katet (Or) kallar man sammansättningsleden
CeiÖro—CeiOr2 c e 1 s i a n, CeiOr2—CeiOrs
h y a 1 o f a n.
F. har stor teknisk användning inom
porslinsindustrien. Tekniskt användbar f. erhålles
uteslutande från s. k. pegmatitgångar (se
Pegma-tit). De viktigaste fältspatförekomsterna i Europa
finnas i Sverige och Norge. Av de svenska
fält-spatbrotten äro Margretelunds, n. ö. om
Stockholm, Ytterby, vid Vaxholm, och Kolsva, n. om
Köping i Västmanland, de största. — S o 1 s t e n
är en som prydnadssten använd ljus f., som vid
kringvridning ger ett rött sken, vilket förorsakas
av regelbundet inlagrade, helt små
järnglansfjäll.
Fältspatoider, ”fältspatersättare”, sådana
mineral (leucit, nefelin och sodalitgruppens mineral),
som i de bergarter, i vilka de uppträda, spela
samma roll som fältspaten i andra bergarter.
Fältsport, övningar och tävlingar, som avse
att hålla de vapenföra i fältmässig kondition
även under perioder, då de ej äro inkallade till
militärtjänst. F. omfattar övningar ss.
fältmarsch utan el. med packning, skjutning,
lägertjänst, orientering, avståndsbedömning och
målspaning. Under 2:a världskriget (1940) bildades
i Stockholm en rikskommitté för f., som sedan
antog namnet Centralföreningen för f.
Fältstyrka, fys., se Kraftfält.
Fälttecken, krigsv., tecken, som
truppavdelningar bära för att skilja sig från fienden och
från varandra. Forntidens greker synas i allm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
