Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårsläktet - Fårstyng - Fårsvingel - Fårticka - Fårö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
F årstyng—F årö
370
fåret, O. borealis, i n. Sibirien och
amerikanska bergfåret, O. montana, som håller
till i Canadas otillgängligaste trakter.
De mest utmärkande egenskaperna hos
tamfåret ha framträtt under människans
inflytande. Sådana äro den starka utvecklingen av ullen,
vartill motsvarighet ej finnes hos några vilda
får, vidare den långa svansen och de hängande
öronen. Sannolikt ha flera vilda arter fått lämna
bidrag till de tama fårrasernas utveckling, och
man har därför sökt indela dem efter deras
släktskap med olika vilda arter.
I det gamla Egypten förekom ett långbent,
kort-hårigt tamfår med lång svans, getlikt huvud och
vågräta, korkskruvsvridna horn. Det anses
härstamma från det i Nordafrika levande manfåret,
O. tragelaphus (Ammotragus lervia). Troligen
har detta genom det egyptiska fåret också lämnat
tillskott till Europas fårraser.
Större betydelse än ättlingarna av det
egyptiska fåret ha de s. k. långsvansade ullfåren.
Deras härstamning är oviss, ehuru det förefaller
sannolikt, att de ovan omnämnda stäppfåren och
möjligen argalifåren äro att räkna bland
stamformerna. Till denna grupp höra bl. a de
engelska storvuxna raserna (se Fårskötsel). En
annan ras, som spelat en stor roll i fåravelns
historia, är det i Spanien hemmahörande m e
ritt o f å r e t med kort, fin, krusig, mycket tät
ull. Dess ursprungliga hemland är Mindre Asien.
Under 1700-talet infördes merinofår i många
länder i Europa, bl. a. Sverige. Bäst lyckades
aveln i Frankrike (rambouillet- och
mauchamp-fåret) och i Österrike (negrettifåret). Kaplandets
och Australiens får äro av merinoras. Till
samma typ som nu uppräknade former höra också
de i Asien och Afrika kultiverade fettsvansfåren.
Sitt namn ha dessa av att fett upplagras i
svansen. Lammen av dessa former lämna ett högt
skattat pälsverk, som ej är bildat av ull utan
av mjuka, lockiga stickelhår. Den värdefullaste
rasen är persianfåret från Centralasien. En
annan är astrakanfåret. Hos båda erhålles
pälsverket från nyfödda lamm.
Europas äldsta fårras är det från schweiziska
pålbyggnader kända, mycket småvuxna
torv-fåret. Avkomlingar av detta ha ända intill
våra dagar hållit sig kvar bl. a. på öarna n.
om Skottland och i Alperna. Man anser det
härstamma från mufflonfåret, som utan tvekan är
stamform för de fårraser, som under bronsåldern
uppträdde i Europa och vilkas avkomlingar än
i dag fortleva som Nordeuropas kortsvansade
får i n. Ryssland, Finland, Skandinavien,
Skottland och på de nordtyska hedarna. Dessa får äro
småvuxna djur med kort svans, litet, framåt
avsmalnande huvud och rak näsrygg. Huvud,
svans och ben bära korta stickelhår, den övriga
delen av kroppen både långa stickelhår och korta
ullhår. En förkrympt form av denna typ är det
tyska hedfåret med en höjd av endast 50 cm.
En stor, hornlös form är det ostfrisiska
marsk-fåret, det enda får, som nyttjas som mjölkdjur.
I Sverige förekomma, utom de tre importerade
engelska raserna, oxford-down, shropshire och
Två dagar gammalt karakul-lamm med persianpäls.
cheviot, två svenska lantraser, näml,
gotländska utegångsfåret (gotlandsfår)
och dala pälsfår. Liksom de finska
lantra-serna äro de kortsvansade, småvuxna samt
mycket härdiga och förnöjsamma. Den förra rasen
är vit, svart el. grå, den senare mestadel vit.
Ullen består dels av långa, grova täckhår och
dels av finare bottenull. Jfr Fårskötsel.
Fårstyng, se Styngflugor.
Fårsvingel, bot., se Svingel.
F årticka, se Tickor.
Fårö, socken i Rute ting i Gotlands n. härad,
omfattar öarna Fårö och Gotska Sandön; 143,86
km2, 930 inv. (1951). ön Fårö (totalareal
113,85 km2), Gotlands n. ö. fortsättning, skiljes
från huvudön genom Fårösund. Den är ganska
låglänt med flera småsjöar, av vilka en del äro
mycket fiskrika, samt består till större delen av
skog och hedmarker. Så gott som hela n. ö.
udden, Avanäset, är fylld av dynfält, nu till större
delen bundna genom skogsplanteringar; levande
dyner finnas dock n. v. om fyren och s. om
Ekeviken (Ullahaus flygsandsfält). Ett 20-tal
grupper av bondgårdar ligga spridda över hela
ön; åkerjorden är ganska mager. F. är en av
landskapets glesast befolkade socknar. 1,073 har
åker. Färja förbinder Broa med Fårösund.
Största fiskläget är Lutterhorn med ett 20-tal
fiskare på västsidan av Fårö, förr med
omfattande kalkutskeppning. På öns östligaste udde,
Holmudden, står en 30 m hög stenfyr, byggd
1846—47, med mistsignalstation. Med hänsyn till
det fruktade Salvorev i n. finns vid Skärsände
n. v. om fyren en livräddningsstation, en av
Sveriges mest verksamma. Ekeviken har
lastage-plats, Sudersandsviken förträfflig badstrand,
omkr. 5 km lång, Gotlands största. Av
fornläm-ningar finns bl. a. två bygdeborgar. Kyrkan av
kalksten är huvudsaki. från 1859. F. utgör
pastorat i Visby stift, N. kontraktet; tillhör
storkommunen Fårösund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
