Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst - Nyare tidens måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Fransk konst
110
Epokens sedeskildringar illustrerades av
glänsande och spirituella gravörer, såsom Moreau le
Jeune, Gabriel de Saint-Aubin, Janinet och
De-bucourt. — Nyklassicismens främste målsman var
Louis David, revolutionens och kejsardömets
epis-ke förhärligare. Davids statuariska stil fick
många efterföljare, bl. a. Girodet, Guérin och
Gérard, den senare, vid sidan av David och
Gros, kejsarhovets mest gynnade porträttmålare.
Hans samtida Prud’hon var en utpräglad
romantiker. Gros förebådade med sin realistiska
uppfattning den kommande epoken. — Under
1800-talets två första årtionden var den Davidska
skolan så gott som allenarådande, men omkr.
1820 uppträdde två unga konstnärer, vilka
inledde den romantiska eran, Géricault och
Dela-croix. I motsats till David hävdade Delacroix
färgen som målarens egentliga uttrycksmedel och
framhöll även, att konstnären hade rätt att söka
sina ideal och motiv i andra tider än antiken.
Den Davidska skolans plastiska ideal och
romanska traditioner försvarades av Ingres, som först
och främst är en linjens och formens man; en
självständig efterföljare till honom är
Chassé-riau. Både Ingres och Delacroix målade
historiska motiv, men specialisterna på detta område
voro Horace Vernet, Delaroche, Couture och J.
L. E. Meissonier. Århundradets största insats
inom måleriet ligger inom landskapskonsten.
Corot, Th. Rousseau, Daubigny och Millet,
Bar-bizonskolans mästare, äro de stora förnyarna.
Samtida med dessa voro karikatyrtecknarna
Daumier och Gavarni samt sedeskildraren Guys.
Daumier, en av alla tiders mest geniala och
bitande satiriker, var även en god målare. I
Cour-bets landskap, porträtt och monumentala
skildringar ur den franska allmogens liv gjorde de
realistiska strävandena en kraftig framstöt.
Tekniskt stod Courbet i stor tacksamhetsskuld till
de spanska och nederländska
1600-talsmästar-na, likaså hans närmaste efterföljare, Manet,
som först anslöt sig till Goya och Velasquez
men under intryck av Monet och andra
impres-sionister övergick till en blondare färgskala.
Impressionisterna, Monet, Pissarro, Sisley och
Renoir, voro alla friluftsmålare och intresserade
sig huvudsakligen för studiet av de
atmosfäris-ka fenomenen. Monet, Pissarro och Sisley äro
övervägande landskapsmålare, Renoir omsatte
impressionismens teori även i
figurkompositioner och porträtt. Till impressionisterna räknas
även Degas, som med förkärlek skildrat scener
från kapplöpningsbanan och baletten.
Neoimpres-sionisterna, Seurat, Signac och Cross, byggde
vidare på och utvecklade föregångarnas teori om
de rena färgernas användning i måleriet i och
för uppnående av högsta möjliga ljusstyrka.
Inom monumentalmålningen finnes under senare
delen av 1800-talet endast en stor konstnär, Puvis
de Chavannes, vars ljusa färgskala visar på
intryck från tidens friluftsmåleri, medan han i
kompositionen stöder sig på äldre konstnärer. Bland
tecknare och grafiker från sekelslutet märkas
Forain och Toulouse-Lautrec. Sotn den moderna
konstens föregångsmän räknar man särskilt Cé-
zanne, Gauguin och Van Gogh, vilka reagerade
mot de formupplösande tendenserna i
impressionismen och strävade efter en personlig,
dekorativ syntes, byggd på en större el. mindre
deformering av naturintrycket. — Den franska
expressionismens fader är Matisse, vilken jämte de
tre förutnämnda utövat ett utomordentligt
inflytande på den yngre generationen. Utom
Matisse kunna till den speciellt franska yttringen
av den internationella expressionismen, den s. k.
fauvismen, räknas Georges Braque, André
De-rain, Raoul Dufy, Othon Friesz, Albert Marquet,
Georges Rouault och Maurice de Vlaminck.
Samtidigt byggde andra målare vidare på
impressionismen, som något omformades i dekorativ, ev.
textil riktning och gjordes till ett delikat
skimrande färgspel. Den störste mästaren var Pierre
Bonnard, men också den mer intime Édouard
Vuillard bör nämnas. De tillhörde på 1890-talet
liksom M. Denis en Gauguin-påverkad krets, les
Nabis (profeterna), men lämnade snart den här
odlade stilen, kallad cloisonnism. — Som
en stark kontrast mot Bonnards och Vuillards
subtila senimpressionism framstår kubismen.
Spanjoren Pablo Picasso och den tidigare
fau-visten Braque började båda omkr. 1907 att måla
hårt deformerande och i färgen något asketiska,
allvarliga kompositioner, som byggde både på
Cézannes sena konst och på primitiv skulptur.
Bland kubismens övriga företrädare märktes bl. a.
de moderata Roger de La Fresnaye och André
Lhote, vidare Albert Gleizes, Jean Metzinger och
spanjoren Juan Gris. De efterkubistiska
rörelserna kommo tydligast till uttryck i Fernand
Légers ingenjörsmässigt linjeklara och
färgly-sande konstruktioner. P u r i s m e n arbetade
med liknande förenklingar i strängt ytbundna
mönster; den skapades i början av 1920-talet av
Amédée Ozenfant och syftade mot en rening av
uttrycksmedlen. — Från de abstrakta
riktningarna var övergången till surrealism ganska
nära; under 1920-talet gåvo italienaren Giorgio
de Chirico och ryssen Marc Chagall de mest
personliga bidragen, och under 1930-talet
märktes främst spanjoren Salvador Dali och
fransmännen Yves Tanguy och André Masson. —
Naivismen och primitivis men ha
blivit medvetna stilriktningar efter en rad själv*
bildade målares framträdanden. Den förste
mästaren var Henri Rousseau, som var en äktnaiv
autodidakt, och bland hans själsfränder märkas
André Bauchant och Camille Bombois, medan
Maurice Utrillo ofta har något av
impressionismens lätthet i sina stadsbilder. — En klassiskt
inspirerad period med ren teckning och betonad
plasticitet inleddes av Picasso vid 1920-talets
början, och detta måleri gick över i nysaklighet
hos Derain. Samtidigt utvecklade den
expressionistiskt skolade Marcel Gromaire en sträng,
tung och mörk färgarkitektonik, delvis under
påverkan av tapisserikonsten, till vars förnyare
han hör, medan den äldre patetikern Rouault
mera närmade sig det gotiska glasmåleriets
verkningar. Mildare var Charles Dufresne.
Under 1930-talet fortsatte de gamla kubisterna med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
