Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst - Medeltida skulptur - Medeltida målarkonst - Nyare tidens byggnadskonst - Nyare tidens skulptur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Fransk konst
106
från noo-talets mitt och senare del äro
portalskulpturer i katedralen i Le Mans, Saint-Maurice
i Ångers, Notre-Dame i Paris samt katedralerna
i Bourges, Senlis och Reims. 1200-talets
skulpturutveckling visas främst av statyer i
Notre-Dame i Paris, i Amiens, Chartres och Reims samt
Sainte-Chapelle i Paris. De tidigare av dessa
arbeten ha en upphöjd, idealiserande stil med starkt
religiöst uttryck; i de senare framträder en
profan, höviskt förnäm anda, på samma gång som
figurernas kroppsställning blir rörligare.
Utpräglad kontrapost med S-formigt böjd
kroppsställning, rytmisk draperistil och täml. svag
ka-rakteriseringskonst känneteckna 1300-talets
madonna- och helgonstatyer, medan samtida
gravmonument visa realistisk och individuell
människoskildring. — Vid 1300-talets slut framträdde
vid de burgundiska hertigarnas hov i Dijon en
starkt realistisk figurskulptur, vars främste
mästare var Claus Sluter. — Jämte
monumentalskulpturen blomstrade en rik alstring av
kyrkliga kultbilder i trä och sten samt av plastisk
småkonst, särskilt elfenbensskulptur.
Medeltida målarkonst. Av den romanska tidens
vägg- och valvmålningar har föga bevarats.
Under gotiken erbjödo kyrkornas till det minsta
möjliga inskränkta väggytor ingen plats för
fi-gurala målningar; märkliga äro bl. a. de troligen
av italienska konstnärer utförda freskerna i
påvepalatset i Avignon. — I de gotiska kyrkorna
ersattes väggmålningarna av glasmålningar; mer
eller mindre omfattande sviter av dylika från
noo-talet finnas bl. a. i Poitiers, Le Mans,
Chartres och Saint-Denis, från 1200-talet bl. a. i
Chartres, Amiens, Bourges och Paris. —
Bokmåleriet, som under merovingisk och karolingisk
tid ännu var huvudsakligen beroende av senantik,
bysantinsk och orientalisk konst, utbildade under
den romanska perioden ett subjektivt och
suggestivt, stundom visionärt framställningssätt.
Gotikens bokmålningsstil har en mera realistisk, av
eleganta kurvor behärskad teckning och en om
glasmålningarna påminnande färgskala av
intensiva, rena toner (guld-rött-blått) i hela plan.
Begynnande naturiakttagelse och mjukare, mera
mångtonig kolorit känneteckna 1300-talet; under
århundradets senare del äro det burgundiska
hovets bokmålare delaktiga i den utveckling, som
förberedde det realistiska 1400-talsmåleriets
utveckling. Från bokmåleriet utgick vid 1400-talets
mitt den även genom stafflimålningar kända
Touraineskolan, vars främsta namn är Jean
Fou-quet. Märklig är också den provensalska skolan
(Nicolas Froment m. fl. målare).
Nyare tidens byggnadskonst. Redan under
1400-talets senare del började den ital. renässansens
arkitekturformer införas, först huvudsaki. i
fa-sadbehandling och ornamentik, medan
byggnads-konstruktionen alltjämt följde gotikens metoder.
Resultatet av denna sammansmältning mellan
inhemska och ital. former blev en fransk
ungrenässans. Den avgörande brytningen med de gotiska
stilidealen kom till stånd genom Frans I :s val
av ital. konstnärer för sina slottsbyggen, särskilt
Fontainebleau, där Serlio från Bologna 1541—54
var arkitekt. Den utvecklade franska
högrenässansen, som förhöll sig ganska självständig
gentemot de ital. förebilderna, företräddes av män som
Lescot, Ph. Delorme, Bullant och de båda
Ducer-ceau. Lescot började ombyggnaden av Louvren
1546, Delorme påbörjade Tuilerierna 1564. —
Lescot hade i Louvren tillämpat ett system med
höga, sneda tak, paviljonger och en klar och rik
murfördelning, och detta gick igen även i
barockens byggnadskonst. Uppdelningen av
byggnaderna i symmetriska komplex med
huvudbyggnaden omsluten av flyglar blir alltmera
framträdande. Klassicismen har nu fullkomligt segrat i
såväl ytter- som innerdekoration. De främsta
arkitekterna äro Perrault, som byggde
huvudfasaden till Louvren, Levau, som deltog i
Versailles’ utvidgande, samt Hardouin-Mansard,
vilken fortsatte arbetet på slottet i Versailles och
gjorde ritningarna till Invaliddomen i Paris
(påbörjad 1675). — Under 1700-talet undergick i
synnerhet interiören en avsevärd förändring.
Redan under årh:s första årtionden utarbetades den
stil, som kallas régence och vars skapare
framför andra är Oppenort. I hans interiörkonst
råder ännu det italienska inflytandet, övergången
till den egentliga rokokon {Louis XV) betecknas
av J. A. Meissonier, som upplöser de
symmetriska, antikiserande formerna och skapar en
rörlig, nyckfull rumskonst, i vilken han dock
alltid förstår att vara måttfull och elegant. Till
sin yttersta konsekvens föres det nya
formsystemet av Boffrand. Inom ytterarkitekturen märkas
de Cotte, Meissonier och Gabriel. Även tidens
kyrkobyggnader rönte ett starkt inflytande av
den klassicerande strömningen. Klarast framgår
detta i det av Soufflot 1764—81 uppförda
Pan-théon. Det nyklassiska draget framträder med
betydligt skarpare accent i kejsartidens
byggnader. — 1800-talet har på arkitekturens område
ej varit egentligt nyskapande; den ena
historiska stilen har avlöst den andra, och kunskapen om
dessa, till vilken Viollet-le-Duc och Letaroully
bidrogo, gav arkitekterna en fast grund att bygga
på. Representativa arkitekter från 1800-talets
mitt och slut äro Visconti, Duban samt främst
Garnier, som i Stora operan i Paris rest ett
ståtligt monument över andra kejsardömet. De stora
utställningarna befordrade också nyskapelser,
särsk. i planläggningen, varpå
Trocadéro-bygg-naden av Gabriel Davioud gav ett vackert
exempel. Utställningarna främjade likaså
användandet av järnkonstruktion, som först framträtt i
bibl.-byggnader och saluhallar. Här hade redan
omkr. 1840 Henri Labrouste blivit banbrytande
med läsesalen i Bibliothèque Sainte-Geneviève.
Eiffeltornet bildar en viktig etapp i denna
utveckling, som möjliggjorts av den högt
uppdrivna ingenjörskonsten och som i våra dagar
resulterat i funktionalismens konstruktioner
av armerad betong och glas. Le Corbusier (eg.
Charles Édouard Jeanneret) har under de senare
åren varit den mest verksamme och mest
stridbare banerföraren för denna riktning.
Nyare tidens skulptur. Byggandet och
utsmyckandet av Fontainebleau under Frans I fingo
av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
