Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Den samtida litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
Franska litteraturen
94
rit påverkad av olika skolriktningar. Under
1890-talet fortlevde naturalismen i sin chef Émile
Zola likaväl som i en sådan bok som ”Le
journal d’une fernme de chambré” (1900) av Octave
Mirbeau (1848—1917). Men Zola omlade den i
sin trilogi ”Lourdes”, ”Rome”, ”Paris” i
lyrisk-social riktning, och Huysmans övergick
definitivt genom ”En route” (1895) och ”La
cathédra-le” (1898) till en av katolsk religiositet starkt
färgad mysticism, väsensbefryndad med Léon
Bloys (1846—1917), medan Jules Renard (1864
—1910) i ”Poil de carotte” (1894) förlänade den
en hög grad av formell fulländning. Senare
fick naturalismen i Henri Barbusse (1874—1935)
en begåvad representant, och populister som
André Thérive (f. 1891) och Eugène Dabit
(1898—1936) ha delvis återupptagits dess
traditioner. Under perioden 1895—1905 rycktes
författarna med av den politiska agitationen och
den sociala idealismen, vilken utstrålade från
politiska talare som Jean Jaurès (1859—1914)
och Albert de Mun (1841—1914) el. en med
Bergsons filosofi nära befryndad social
tänkare som Georges Sorel (1847—1922). Romain
Rolland (1868—1944) väckte stor
uppmärksamhet med sina musikstudier och romanen
”Jean-Christophe” (1904—12). Men hans hållning under
1 :a världskriget avskar hans vidsträckta
förbindelser inom F. Även Anatole France hade låtit
sig gripas av tidens socialt inriktade idealism.
”Vers les temps meilleurs” (1906) är främsta
utslaget härav. Social romantiker likaväl som
nykter detalj kritiker var även Maurice Barrès
(1862—1923). Barrès’ inflytande nådde sin
höjdpunkt under och strax efter 1 :a världskriget.
Den ende, som kunde tävla med honom i
inflytande, Charles Maurras, romantikens och den
liberala individualismens oförsonlige
vedersakare, fick i Léon Daudet (1868—1942) en
mångsidig, rabelaiskt frodig men obalanserad
stridskamrat.
Av helt annan läggning äro André Gide (1869
—1951) och Marcel Proust (1871—1922), vilka
först åren efter 1 :a världskriget framträdde som
den nya tidens, efterkrigsårens, förgrundsfigurer.
Proust har med enastående iakttagelseförmåga
och psykologisk blick i breda skildringar, hållna
i ett mot alla klassiska regler sig försyndande
språk, framlagt iakttagelser från olika kretsar
av societetslivet och den intellektuella världen.
Lika subtil analytiker, som han är av den
jordmånens typer och underjordiska växtvärld, lika
subtil är André Gide som självanalytiker och
obarmhärtigt logisk moralist.
En plats för sig intogo före som efter 1 :a
världskriget Paul Bourget (1852—1935) och
Pierre Loti (1850—1923). Den senare var exotismens
främste skribent; den förre var Taines lärjunge,
som i sina romaner från senare år blev en väl
ensidigt på uppfostran inriktad exemplifikatör av
en katolsk tradition. Som essäist utövade han ett
djupgående inflytande. Andra betydande essäister
voro Jules Lemaitre (1853—1914), Rémy de
Gour-mont (1858––-1915), Anatole France, Pierre
Lasserre (1867—1930), Paul Valéry, André Gide
och Albert Thibaudet (1874—1936). Kring
dessa centrala figurer i fransk litteratur under
början av 1900-talet framträdde en hart när
oöverskådlig mängd av mindre betydande förf, och
essäister.
Upplevelserna under 1 :a världskriget funno
förutom i Barbusse berättare i Roland
Dorge-lès (f. 1886) och Georges Duhamel; den senare
blev genom romansviterna om Salavin (1920—
32) och ”La chronique des Pasquier (1933—
44) en av de centrala gestalterna i fransk
mellan-krigslitteratur. I den rena sederomanen ha
utmärkt sig bröderna Paul (1860—1918) och
Victor Margueritte (f. 1866), Henri Duvernois (f.
1875), Abel Hermant (f. 1862), Lucien Fabre
(f. 1889), i den humoristiska och mer
fantasirika genren Tristan Bernard (1866—1948), Paul
Jean Toulet och Charles Tristan Deröme (f. 1889).
över samtliga dessa höjer sig genom
temperament och fyndighet Gabrielle Colette (f. 1873)
som kvinnoskildrare i de olika böckerna om
”Claudine” (1900—03) samt ”La vagabonde”
(1910) och ”Chérie” (1920). Som
människo-skildrare står hon nära raden av framstående
analytiker: Édouard Estaunié (1862—1943),
Marcel Prévost (1862—1941), Édouard Rod
(1857—1910), Paul Adam (1862—1920), Lucie
Delarue-Mardrus (f. 1880), Henry
Alain-Four-nier (1886—1914), Valéry Larbaud (f. 1880) och
Raymond Radiguet (1903—23).
Medan i dramatiken det alldagliga i
ämnesval och den naturalistiska sanningen i
framställning varit det förhärskande under 1880-talet,
trädde redan under 1890-talet kompositionen och
stiliseringen i förgrunden liksom tanke- och
stämningsvärdena. Denna omläggning
förmärktes i särskild grad på de verk, som uppfördes av
A. Lugné-Poe på den 1892 grundade Théätre de
1’CEuvre. Samma strävanden gjorde sig 1913—24
gällande på Jacques Copeaus teater
Vieux-Co-lombier samt under 1920- och 30-talet på Louis
Jouvets Comédie des Champs-Élysées och i de
dramer, som makarna Pitoèff på olika scener
framförde. — Dramat av socialt och
rasbiolo-giskt innehåll fick hos Franqois de Curel (1854
—1928) en handfast tillrättaläggning, hos
Eugène Brieux (1858—1932) en mer lättfattlig. Det
sociala eländet skildrades i mer symbolisk form
av Saint-Georges de Bouhélier (1876—1947).
Romain Rolland behandlade i en följd okonstlade
historiska dramer händelser och personer ur
franska revolutionens historia, Georges de
Porto-Riche (1849—1930) med virtuos förkonstling den
sexuella passionens psykos. Analytiska arbeten
av mer vardaglig karaktär skrevos ofta med
stor verv och konstskicklighet av Maurice
Don-nay (1859—1945), Paul Hervieu (1857—1915),
Alfred Capus (1858—1922), Henri Lavedan (1859
—1940). Sensationella succépjäser förfärdigades
i större antal av Henri Bataille (1872—1922) och
Henry Bernstein (f. 1876). Inom komedien
märkas Georges Courteline (1861—1929), Tristan
Bernard, Robert de Flers (1872—1927) samt
Gaston Armand de Caillavet (1869—1915) och
Fernand Crommlynck (f. 1888). Det romantiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
