Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska Ekvatorialafrika - Franska Guayana - Franska Guinea - Franska Indien - Franska Indokina - Franska institutet - Franska institutet i Stockholm - Franska Kongo - Franska litteraturen - Medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
Franska Guayana—Franska litteraturen
84
Inföding i Franska Guinea med
kalebasser på huvudet.
schuk, bly, guld, diamanter, kaffe, oljepalmens
produkter, kakao och timmer.
Grundläggandet av ett franskt kolonialvälde i
Ekvatorialafrika härrör från tiden omkr. 1840.
En verklig framstöt erhöll emellertid den franska
koloniseringen först genom P. S. de Brazzas
expeditioner 1876—78 och 1879—82, varunder
han uppför Ogoue och Alima nådde fram till
Kongo och 1880 grundade Brazzaville som en
stödjepunkt för kolonien Franska Kongo, motsv.
nuv. Gabon, Moyen Congo och delar av
Oubangui-Chari. En kraftig fransk expansion
har senare ägt rum åt n. och n. v., varigenom
hela Tchadområdet och Tibesti lagts under
Frankrike. De annekterade områdena förenades
1920 med det 1910 bildade generalguvernementet
F., som styres av en generalguvernör, vilken
vid sin sida har ett råd. 1934 upphävdes den
administrativa indelningen i kolonierna Gabon,
Moyen Congo, Tchad, Oubangui-Chari, och F.
utgör nu en administrativ enhet under
generalguvernören i Brazzaville. — Litt.: ”Géographie
universelle”, 11:2 och 12 (1939, resp. 1938).
Franska Guayäna, se Guayana.
Franska Guinea, fr., Guinée frangaise, koloni
i s. v. Franska Västafrika (se d. o.); 280,920
km2, 2,180,000 inv., därav c:a 4,000 vita.
Befolkningen utgöres
på Fouta Djallons
platåområde av
bo-skapsskötande, nomadiserande ful, i
urskogsområdena av
åkerbrukande
negerstammar, ss. susu
och malinke. I
ur-skogsregionerna odlas framför allt
bananer, ananas, kaffe
och kakao. Av
speciell vikt är
banan-och kaffeodlingen.
Inom de torrare
delarna odlas
jordnötter, hirs, sesam och
bomull.
Boskapsskötsel kan på gr. av
risk för tsetseflugan
bedrivas endast
inom de högre belägna
delarna. Skogen ger
en mängd värdefulla
produkter, ss.
palmkärnor och palmolja,
kautschuk samt
mahogny och andra
ädla träslag. F. äger
även relativt
betydande tillgångar på
värdefulla mineral, vilka emellertid ännu föga
utnyttjats. Järnvägsnätet har en längd av 540
km och förbinder huvudstaden Conakry med
Kankan (flygstation). Dessutom finnas 8,600
km vägar. F:s främsta exportprodukter voro
1950 palmolja och palmkärnor, honung,
bana
ner, kaffe, ananas, jordnötter, kött och hudar
samt guld. Conakry hade 1949 en befolkning
på 37,000 inv. — Under 1800-talets sista hälft
anlade fransmännen faktorier på Guineakusten,
och genom fördrag med hövdingarna blev kusten
franskt skyddsområde, benämnt Rivière du Sud.
1882 organiserades detta som koloni, vilken
sedan 1904 tillhör Franska Västafrika.
Franska Indien, fr. Établissements frangais
de l’Inde, de franska besittningarna i Främre
Indien, Pondichéry, Yanaon, Chandarnagar,
Kari-kal och Mahé; 508 km2, 362,000 inv. Den
franske kommissionären residerar i Pondichéry.
Chandarnagar överläts 1949 till Indiska unionen.
Franska Indokina, fr. Indochine frangaise,
namn på det franska kolonialväldet i Bortre
Indien från 1887, då en gemensam styrelse
etablerades för detta, fram t. o. m. 2:a
världskriget. Efter dettas slut omdanades F. till
Indo-kinesiska federationen. Denna har sedan
uppdelats i tre formellt självständiga monarkier,
kejsardömet Viet-Nam samt kungarikena
Kambodja och Laos, sedan 1949 anslutna till Franska
unionen.
Franska institutet, se Institut de France.
Franska institutet i Stockholm, fr. L’institut
francais de Stockholm, grundat 1937 av univ. i
Paris, utgör en företrädare för detta i Sverige
med syfte att stödja förbindelserna mellan fransk
och svensk vetenskap.
Franska Kongo, se Franska Ekvatorialafrika.
Franska litteraturen. Den äldsta f. är
tre-el., om man så vill, fyrspråkig, då även
kel-terna i n. (Bretagne) uppenbarligen haft en rik
fornlitteratur. Den kyrkliga litteraturen —
krönikor, helgonlegender religiösa sånger — är
h. o. h. avfattad på latin. Den lyrik, som
uppstod i Sydfrankrike under 1000- och uoo-talen,
är skriven på sydfranska dialekter (”langue
d’oc”), företrädesvis provensalska. F. i egentlig
bemärkelse är den litteratur, som är skriven på
nordfranska dialekter (”langue d’oil”), ur vilka
det moderna franska litteraturspråket framgått.
Medeltiden. Den medeltida franska
nationallitteraturens blomstringstid sammanfaller med
de första korstågen och varar ung. fram till
det s. k. hundraårskrigets utbrott (1337). Den
framträder först under formen av en episk
hjältediktning, vars största mästerverk är
”Chan-son de Roland”, från början av xioo-talet.
Ro-landssången och det 100-tal dikter av samma
art, som bevarats till vår tid, kallas med ett
gemensamt namn chansons de geste (av lat.
gesta = historiska händelser, bragder). De äro
vanl. anonyma, skrivna på tiostaviga, flockvis
assonerande verser (”laisses”) och behandla
hjältedater, utförda av Karl den store el. hans
paladiner under kampen mot saracenerna.
Bé-dier har visat, att de olika huvudcykler, vari
chansons de geste naturligt sönderfalla, knyta
sig till kloster och relikgömmor längs de stora
färdvägar, på vilka pilgrimstågen drogo fram.
Författarna, kallade ”trouvères”, ha varit
studerade män, vanl. klerker, som dels själva, dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
