Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franciscus av Assisi - Franciskanorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
931
F ranciskanorden
932
Maria degli Angeli, i dagligt tal kallad
Porziun-cola. Det var ”Jesu fattiga liv” F. ville
efterlikna ; ”fattigdomens ädla skatt” var för honom
det högsta jordiska livsvärdet. Men med detta
armodsideal förenade han på ett egendomligt sätt
aktningen för arbetet. Det var på ofriden i
människornas samliv F :s botpredikan tog sikte; den
hade en alltigenom praktisk, moralisk och därför
också social prägel. Det var för minores, de små
i världen, F :s hjärta klappade varmast, och
detta fick sitt uttryck också i det namn han gav
sitt brödraskap: fratres minores, de små
bröderna. En kvinnlig gren av F :s orden bildades
1212, då F. invigde den i8-åriga ädelborna Chiara
Scifi och skrev en regel för ”de fattiga
damerna”, de fingo sin tillflykt i San Damiano.
Över F :s liv närmast efter 1212 vilar mycken
dunkelhet rörande detaljer och kronologi. Under
dessa år strömmade väldiga skaror till
brödraskapet. Två årliga sammankomster fastställdes,
de s. k. kapitlen i Porziuncola; från dem
härstamma F :s ”Admonitiones”, där han i sin anda
”lagstiftar” genom att utlägga en text ur
bergspredikan el. något annat bibelord. — Efter en
kris inom brödraskapet under F :s missionsresa
till Egypten och Palestina 1219 lät han vid
hemkomsten övertyga sig om nödvändigheten av
att hans samfund nyorganiserades. 1 den
ordens-regel, som nu utarbetades och som 29 nov. 1223
stadfästes av Honorius III, led F. nederlag mot
kyrkan; över mycket av det, som var honom
dyrbarast, drogs ett streck, och denna tragedi
förbittrade F :s sista år, som även fördystrades
av sjukdom. Hans lidande, till vilka hörde en
svår ögonsjukdom, genomstrålas av den aldrig
störda enhet av kärlek, glädje och aningsfull
mystik, som var grundtonen i hans väsen. Skild
från ledningen av sin orden, ägnade han sin tid
åt böner och betraktelser i ensamhet, och på
Alvernusberget (nu La Verna i övre Arnodalen)
nådde han 14 sept. 1224 genom sin intensiva
inlevelse i Jesu smärta extasens högsta stadium,
stigmatiseringen. Den korta tid, som återstod för
honom, var överrik på lidande; därunder kastade
han i sitt testamente en blick tillbaka på sin
levnad, och ”Guds spelmans” livsdikt mynnade ut
i sitt slutackord, ”Solsången”. När han kände
döden nalkas, lät han föra sig till Assisi, där
han avled i Porziuncola. Han kanoniserades 1228.
Av alla medeltidens religiösa gestalter är F.
den originellaste och mest tilldragande. Hans
mänskliga inre rikedom, som yttrade sig i hans
medkänsla med allt skapat, i hans friska
natur-och skönhetskänsla, var oupplösligt förenad med
hans självförglömmelse. Den subjektiva
religionen, religiositeten får sitt fulla genombrott i F.,
och hur kyrkotrogen han än var, har han
öppnat individualismens ström gentemot
auktoritets-religionen.
Litt. om F. är oerhört omfattande. De äldsta
källorna till hans historia äro levnadsteckningar
av Tomas av Celano (1228—29 och 1244—47;
eng. övers, av A. G. F. Howell 1908) och
”Legenda trium sociorum” (1246 el. omkr. 1270;
eng. övers, av E. G. Salter 1902; sv. övers, av
Lisa Lundh i ”Religionens människor och
dokument”, 6, 1926), som jämte åtskilligt i
”Specu-lum perfectionis” (i sin nuv. form tillkommen
i början av 1300-talet, utg. av P. Sabatier 1898;
eng. övers i ”Everyman’s library”, 1910) och
”Fioretti” härstammar från F:s
älsklingslär-junge broder Leo och hans krets; vidare
Bona-venturas på uppdrag av ett generalkapitel 1260
—63 skrivna ”Legenda” (eng. övers, i
”Every-man’s library”, 1910). För den moderna
forskningen har P. Sabatiers ”Vie de Saint Franqois
d’Assise” (1894, ny uppl. 1931; sv. förkortad
övers. 1895) och hans kritiska källpublikationer
varit epokgörande. Den bästa uppl. av F :s, till
omfånget obetydliga, litterära produktion är
”Opuscula Sancti Patris Francisci Assiensis”
(1904; sv. övers, av Lisa Lundh, 1925). Av
moderna arbeten om F. märkas: G. K. Chesterton,
”Saint Francis of Assisi” (1923; sv. övers. 1926) ;
R. Holm, ”Den helige F.” (1926); J. Jörgensen,
”Den hellige Frans af Assisi” (3 :e uppl. 1926);
E. Raymond, ”In the steps of Saint Francis”
(1938; sv. övers, s. å.).
Franciskänorden, jämte dominikanerna den
förnämsta bland de s. k. tiggarordnarna, har sitt
namn efter stiftaren, den helige Franciscus; dess
off. namn är minoriter; efter färgen på
ordensdräkten ha de även kallats gråbröder.
I kyrkan S:ta Maria degli Angeli el. Porziuncola
vann Franciscus (24 febr. 1209) vid åhörandet av
dagens evangelium (Matt. 10: 7—10) klarhet
över sin kallelse: att öva Jesu efterföljd i
apostolisk fattigdom och vandrarpredikan. Anhängare
och beundrare slöto sig snart till honom, och han
gav sitt lilla samfund en kort regel,
sammanställd av bibelspråk (”den första ordensregeln”).
Redan följ, år gav Innocentius III muntligen sin
stadfästelse på den nya regeln. Rörelsen spred
sig med otrolig fart över hela Italien och snart
även till andra länder (Frankrike, Spanien,
Ungern, Tyskland), och massorna, som begynt vända
den förvärldsligade kyrkan ryggen och lyssna
till kättarna, drogos genom brödernas predikan
och självförgätande, naiva kärleksverksamhet
tillbaka till kyrkan. Även en organiserad
missionsverksamhet sattes i gång; redan 1212 nådde
franciskanpredikan saracenländerna.
Rörelsens växt gjorde fastare former
nödvändiga, och det gällde för kyrkan att omhändertaga
den, sedan den blivit en andlig stormakt, och
giva den en organisation, som passade in i
hennes liv. Franciscus kände halvt omedvetet, att
han icke passade till organisatör, och utbad sig
av påven kardinal Ugolino till brödrasamfundets
protektor. Närmast var det de stridigheter, som
under Franciscus’ missionsresa till orienten 1219
—20 yppade sig inom samfundet, vilka ledde till
utbildandet av en verklig ordensorganisation.
Under överläggningar mellan Franciscus och
Ugolino samt mellan dem båda och brödraskapets
medlemmar utarbetades den s. k. regeln av 1221.
Den följdes två år senare av den definitiva
ordensregeln, stadfäst 29 nov. 1223 av Honorius
III. I denna hade Franciscus’ tankar i viss mån
beskurits och förflackats; kyrkan i Ugolinos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
