Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - France, La (tidning) - France, Jacques Anatole Thibault (Anatole France) - Francen, Victor - Francesca, Piero della (Piero dei Franceschi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925
France—Francesca
926
bekämpade ministären de Broglie. Tidn.
upphörde 1919.
France [fräs], eg. Jacques Anatole
T h i b a u 11, kallad Anatole France,
fransk författare (1844—1924). F. var av
gammal Parissläkt. I faderns boklåda mottog gossen
sin väsentliga utbildning under umgänge med de
lärda original, som där samlades. Att börja
med ägnade sig F. åt att skriva inledningar till
franska klassiker. Denna kritiska verksamhet
fullföljde han som litterär medarbetare i Le
Temps 1886—92; dessa uppsatser samlade han i
”La vie littéraire” (4 bd, 1888 ff.). F.
hävdade där en rent subjektiv syn på litteraturen.
Hans poetiska debuter, ”Poèmes dorés” (1873)
och ”Les noces corinthiennes” (1876), passerade
ouppmärksammade. Genombrottet kom med den
av illfundig ironi och skeptisk levnadsvisdom
genomandade prosaberättelsen ”Le crime de
Sylvestre Bonnard” (1881; sv. övers. 1892). Den
antikvariska lärdomen har redan här förmält sig
med den raffinerade sensualitet, som jämte ironien
skulle ge F :s verk deras personliga prägel.
Under 1880-talets tidigare år hade han gjort
bekantskap med madame Armand de Caillavet, och
den livslånga förbindelse han knöt med henne
visade sig högeligen befruktande för hans
författarskap. Hans dittills sparsamma produktion
ökades betydligt, och under 1890-talet blev han
en av Frankrikes och Europas mest lästa
författare. I den historiska novellen skapade han
sitt första mästerverk, ”Thais” (1890; sv. övers.
1891), följt av novellsamlingen ”L’étui de nacre”
(1892; ”Pärlemorasken”, 1922) och av ”Le puits
de Sainte-Claire” (1895; ”Sankta Klaras brunn”,
1922) med utsökta transkriptioner av medeltida
legendmotiv. Samtidigt fann F. i det tidigare
1700-talets libertinistiska franska
memoarlitteratur en rikt flödande inspirationskälla, som gav
uppslaget till hans mest berömda gestalt, abbé
Coignard, hjälten i ”La rötisserie de la reine
Pédauque” (1893; ”Drottning Gåsfot”, 1899)
och i ”Les opinions de M. Jeröme Coignard”
(1893), en dråplig Rabelaisfigur. I ”Le jardin
d’Épicure” (1895) predikas skepticismens
evangelium utan mask. Från samma fruktbara period
härrör den moderna kärleksromanen ”Le lys
rouge” (1894; ”Den röda liljan”, 1902).
Åren kring sekelskiftet medförde en betydande
motivförskjutning. F. dokumenterade sig nu i
en rad av arbeten som en skoningslös
samhällskritiker med praktiska syften. Hans stora
”Histoire contemporaine”, omfattande de fyra
volymerna ”L’orme du mail” (1897; ”Under
almen”, 1905), ”Le mannequin d’osier” (s. å.;
”Korgdockan”, 1906), ”L’anneau d’améthyste”
(1899; ”Ametistringen”, 1906) och ”M.
Ber-geret å Paris” (1901; sv. övers. 1907), är en
obarmhärtig vidräkning med det franska
samhälle, som svalde Panamaskandalen och
uppammade Dreyfusprocessen. Den mänskliga rättvisans
skröplighet nagel fares ytterligare med blodig
ironi i novellsamlingen ”Crainquebille” (1904;
sv. övers, s. å.), medan inspirationen sinar i de
utopiska framtidsperspektiven i ”Sur la pierre
blanche” (1905; ”På den hvita stenen”, s. å.)
och samtidssatiren ”L’ile des pingouins” (1908;
”Pingvinön”, 1910).
F. sade också direkt sitt ord i dagens kamp,
ss. vid Zolas begravning 1902 och avtäckningen
av Renans staty i Le Tréguier 1903. Dessa och
andra tal samlades i ”Vers les temps meilleurs”
(1906). Bland F:s senare arbeten må nämnas
”Vie de Jeanne d’Arc” (2 bd, 1908), vidare den
briljanta revolutionsromanen ”Les dieux ont soif”
(1912; ”Gudarna törsta”, s. å.) samt den
apokalyp-tiska travestien ”La révolte des anges” (1914).
F. vände sig på sin höga ålderdom åter till
barndomsminnenas värld, och till de utsökta
memoarverk, där han tidigare konstfullt flätat
dikt och sanning in i varandra, ”Le livre de mon
ami” (1885; ”Min väns bok”, 1919) och ”Pierre
Nozière” (1899; sv. övers. 1920), lade han nu
”Le petit Pierre” (1918; sv. övers. 1920) och
”La vie en fleur” (1922; ”1 livets blomningstid”,
s. å.). F. erhöll 1921 Nobelpriset i litteratur.
Sina sista år tillbragte han huvudsaki. på
egendomen La Béchellerie utanför Tours.
F. har blivit mycket olika bedömd, sedan den
första allmänna entusiasmen från tiden kring
sekelskiftet, vars mentalitet han närmast
uttryckte, hunnit lägga sig. Han är i eminent grad
den mogna, för att icke säga övermogna,
frukten av 1800-talsslutets förfinade kulturliv och
väldiga intellektuella kraftanspänning. Som
prosastilist förtjänar han nämnas som den siste
store klassikern i fransk litteratur, en
Mon-taignes och en Voltaires värdige arvtagare.
— Monogr. av bl. a. G. Brändes, ”Skikkelser og
tanker”, 2 (”Samlede skrifter”, 16, 1906), G.
Michaut (1913; ny revid. uppl. 1922), Ch.
Maur-ras (1924), G. Roujon (1925), L. Carias (1931
och 1947). Se vidare Hj. Söderberg, ”Sista
boken” (1942).
Francen [fräsä’n], Victor, fransk
filmskådespelare (f. omkr. 1887), en av
förgrundsgestalterna i den franska filmen under
1930-talet. Sedan 2:a världskriget har F. varit
verksam i U.S.A. Han har huvudsaki. innehaft
karaktärsroller, framför allt äldre
gentlemanna-roller.
Francesca [-t/e’ska], Piero del la, eg.
Piero dei Franceschi, italiensk målare
(1416—92). Som medhjälpare till Domenico
Veneziano tog F. intryck av dennes konst och
var jämte denne en av de första, som målade
i blandad tempera- och oljefärgsteknik. Redan
mot slutet av 1440-talet var F:s figurstil
utbildad: satta, ibland något stela, allvarliga
människor med avmätta rörelser. F. anses ha varit
en av den italienska renässansens största
konstnärliga begåvningar. Han hade utpräglad känsla
för måleriska värden och en ovanlig förmåga att
ge djup åt rummet och plastisk form åt
figurerna. F :s konst nådde längst i freskerna i
Franciscuskyrkan i Arezzo, 1450- el. 1460-talet,
i mittbilden till en triptyk med ”Kristi dop”
(London, National Gallery) samt i
dubbelporträttet av Federigo från Urbino och hans maka,
Battista Sforza (Florens, Uffizierna), omkr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
