Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fotokemi - Fotokemigrafi - Fotokeramik - Fotolitografi - Fotoluminescens - Fotomekanisk reproduktion - Fotometer - Fotometri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
903 Fotokemigrafi—Fotometri 904
fotosynteser höra växternas assimilation
och vidare de processer, där ljuset åstadkommer
förskjutningar i kemiska jämviktsförhållanden.
På denna process bygger den egenskap vissa
ämnen ha att vid inverkan av ljus ändra sin färg,
som i mörker åter går tillbaka (fotot ropi).
Nyare synpunkter på ljusets kemiska verkningar
ha vunnits genom tillämpning av Plancks
kvantumteori. Det primära vid fotokemiska
reaktioner är ett upptagande av energikvanta,
varigenom molekylerna omvandlas i en modifikation,
som är betydligt energirikare än den
ursprungliga. De kunna därför undergå reaktioner, som
den ursprungliga molekylen icke är mäktig. De
fotokemiska reaktionerna äro biologiskt
synnerligen viktiga: det är tack vare dem, som
solstrålarnas energi kan lagras och utnyttjas, och
både djur- och växtvärlden äro för sitt liv helt
beroende av dem.
Fotokemigrafi, framställning av tryckformar,
klichéer, med tillhjälp av fotografiska processer
och etsning.
Fotokeramik, ett förfarande för
framställning av inbrända fotografiska bilder på porslin,
glas el. dyl. En pigmentbild, vars färgämne
består av smältfärg, överföres på porslins- el.
glasföremålet och fixeras genom bränning.
Fotolitografi, ett fotomekaniskt
plantrycks-förfarande, medelst vilket man med tillhjälp av
fotografiska processer kan åstadkomma en
enligt den litografiska principen tryckbar bild på
en litografisk sten eller dess ersättningsmedel, en
zink- el. aluminiumplåt; även ett medelst ett
sådant förfarande erhållet avtryck. Flera olika
foto-litografiska metoder finnas. De kunna indelas i
direkta metoder och övertrycksmetoder. En
direkt metod, som har stor praktisk användning,
utföres på följ, sätt: En litografisk sten, resp,
en zink- el. aluminiumplåt, överdrages med ett
tunt, ljuskänsligt skikt av äggvita och
ammo-niumbikromat samt belyses efter torkning
under och i kontakt med ett fotografiskt negativ i
streck- el. punktmaner. Därefter invalsas stenen,
resp, metallplåten, med tillhjälp av en
handvals med fet färg och behandlas sedan med
vatten, varvid äggviteskiktet på de av ljuset icke
påverkade ställena löses, så att det däröver
liggande färgskiktet kan avlägsnas genom lätt
gnid-ning med en bomullssudd; på de belysta ställena,
där äggvitan blivit olöslig, kvarblir färgen, och
man får sålunda en bild av fet färg på stenen
eller metallytan, vilken efter lämplig
förbehandling kan tryckas i den litografiska pressen eller
offsetpressen. — Enl. det indirekta
förfaringssättet kopieras ett med gelatin överdraget, i
bikromatlösning ljuskänsliggjort papper under
ett strecknegativ samt invalsas med fet färg,
varefter det lägges i vatten. På de belysta ställena
har gelatinet blivit okänsligt för vatten, under
det att de övriga suga till sig vatten,
varigenom färgen där lossnar och kan avlägsnas
genom gnidning med en bomullssudd. En fet
färgbild kvarstannar sålunda på papperet, vilken
genom övertryck kan överföras på tryckmediet.
Metoden, som uppfanns 1857 av Assar i
Amsterdam, användes numera blott i ringa grad.
Fotoluminesce’ns. se Luminescens.
Fotomekanisk reproduktion, benämning på
sådan reproduktionsmetod, där fotografiska
processer tagas i anspråk för framställande av
tryckformen. Hit höra autotypi, djuptryck,
fotogravyr, fotolitografi, fototypi, ljustryck och
roto-gravyr.
Fotométer, se Fotometri.
Fotometri (av grek, fös, ljus, och me’tron,
mått), i allmännaste bemärkelse läran om
mätning av den strålande energien. Den praktiska
enheten för ljusstyrka är ett
normalljus (Nlj), vilket definieras genom angivande
av en bestämd, reproducerbar ljuskälla med
givna dimensioner och med given
energiförbrukning. För denna enhet, som är
grundläggande för alla fotometriska mätningar, brukas
i skilda länder olika definitioner. I Tyskland
och i de nordiska länderna användes mest
hefner-lampan (hefnerenhet, HK), i Amerika, England
och Frankrike elektriska metalltrådsglödlampor
(s. k. internationellt normalljus; 1 International
candle power, ICP, = 10/9 HK). Genom
internationell överenskommelse definieras fr. o. m.
Vi 1948 1 normalljus som Veo av ljusstyrkan i
normalens riktning av 1 cm2 av en ”absolut
svart yta” vid temp. för smältande platina
(L7730)- Den nya enheten motsvarar 1,09 HK.
Enheten för belysning, 1 lux (Lx), är för
handen på en yta, belyst av en vinkelrätt mot
ytan på 1 m avstånd belägen ljuskälla av
styrkan 1 normalljus. Enheten för ljus ström,
1 lumen (Lm), utsänder en punktformig
ljuskälla på 1 normalljus i rymdvinkelenheten.
Det mänskliga ögat är icke i stånd att
bestämma, hur mycket starkare ett ljusintryck är
än ett annat, men kan däremot med ganska stor
noggrannhet avgöra, när två ljusintryck äro
lika stora. Härpå grundar sig principen för f.
Har man två ljuskällor, som skola jämföras,
försvagar man på något sätt den starkares ljus
i en viss mätbar proportion och bringar ljuset
från de båda ljuskällorna till jämförelse på
närbelägna ställen av näthinnan. En apparat,
som tjänar detta ändamål, kallas fotometer.
Man fastställer, att en ljuskälla är k gånger
starkare än en annan, om vid förminskning av
den förras objektiva intensitet till en Æ-tedel
ljuskällorna synas vara lika starka. Denna
definition är emellertid ganska godtycklig, då
ingen proportionalitet mellan det subjektiva
ljusintrycket och den objektiva intensiteten
förefinnes. Ännu noggrannare än inställningen på
lika synintryck är inställningen på lika
kontrast, varvid det gäller att avgöra, när två
ytfält synas kontrastera lika mycket med sin
omgivning, då denna och ytfälten endast ha en
ringa skillnad i klarhet. En mätbar försvagning
av intensiteten av ljuset från den starkare
ljuskällan åstadkommes vanl. genom ökning av
avståndet mellan den egentliga fotometern och
ljuskällan. Då belysningen på en yta är omvänt
proportionell mot kvadraten på avståndet mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
