Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornkunskap el. arkeologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
817
Fornkunskap
818
genom sina upptäcktsresor nya landvinningar på
detta område. Palmyra och Baalbek gjordes
bekanta för allmänheten, och Atens minnesmärken
publicerades av målaren J. Stuart och
arkitekten N. Revett i ett stort verk, ”The antiquities
of Athens” (1762—1815). Under 1800-talet
före-togos forskningsresor i olika länder,
arkeologiska föreningar bildades, och det vunna materialet
bearbetades av en väldig stab av forskare.
Bona-partes fälttåg till Egypten 1798 gav upphov till
studier i Egyptens förhistoria. Från Aten
hemförde Lord Elgin till England den berömda
Parthenonfrisen, och 1811 upptäcktes de nu i
München förvarade arkaiska
marmorskulpturerna från Egina. Utgrävningar företogos i
Pompeji 1808—15, och på Sicilien utgrävdes 1822—
23 två ålderdomliga grekiska tempel i Selinunte.
Även i Etrurien företogos utgrävningar.
I Grekland och Mindre Asien började efter
grekiska frihetskriget (1821—29) en livlig
arkeologisk verksamhet. Akropolis i Aten började
befrias från spillror, som täckte de klassiska
ruinerna, och Ch. Fellows’ forskningsresor i
Ly-kien samt andra delar av Mindre Asien riktade
uppmärksamheten på där befintliga ruiner från
grekisk och romersk tid. Genom utgrävningen
av gravarna vid Dipylon i Aten gjorde man
bekantskap med den geometriska stilen, och H.
Schliemanns 1870 påbörjade grävningar vid
Hi-sarlik-Troja öppnade oanade vidder för
forskningen. Mykenaitidens härlighet blev ytterligare
känd genom undersökningen av Mykenai, Tiryns
och andra borgar i Grekland, och ett verkligt
centrum för samma kultur har upptäckts av Sir
Arthur Evans på Kreta. Tyskarna ha bedrivit
utgrävningar i Olympia, Pergamon, Priene och
Miletos, österrikarna vid Efesos, fransmännen
vid Delfi och på ön Delos, amerikanerna vid
Sikyon och Argos samt i Palestina, danskarna
på Rhodos o. s. v. I Aten, Rom och
Konstan-tinopel ha flera nationer upprättat arkeologiska
institut (sedan 1926 är Svenska arkeologiska inst.
i Rom i verksamhet), och lärostolar i klassisk
arkeologi ha uppsatts vid ett flertal europeiska
och nordamerikanska univ. I Sverige meddelas
undervisning i klassisk arkeologi vid univ. i
Uppsala fech Lund samt vid Göteborgs högsk.
Svenska forskare ha tagit verksam del i
ut-grävningsarbetet i Grekland och Mindre Asien.
Bl. a. märkas S. Wides undersökning av en
gravkulle vid Afidna i Ättika 1894, de av A. W.
Persson ledda utgrävningarna i Asine (tills, m.
O. Frödin) 1922—30 och Dendra 1926—39, N.
Valmins undersökning av Malthi i Messenien
1926—36 och E. J. Holmbergs av Asea i
Arka-dien 1936—38. Cyperns arkeologi har klarlagts
av E. Gj erstad genom en stort upplagd serie
av utgrävningar 1927—31. Betydelsefulla
insatser ha dessutom gjorts av Martin P:son
Nilsson, L. Kjellberg och A. Boèthius.
Förhistorisk fornkunskap. En av
den förhistoriska f :s första och viktigaste
landvinningar var insikten om kulturutvecklingens gång
i Europa från en stenålder över en bronsålder
in i en järnålder. Hedern av denna upptäckt
(”treperiodsystemet”) bör närmast tillskrivas
dansken Chr. J. Thomsen (omkr. 1830); i svensk
forskning infördes den av B. E. Hildebrand. Den
naturvetenskapliga arbetsmetodens införande i
förhistorisk f. daterar sig från Sven Nilsson,
som använde en sådan metod redan 1838—43. Den
fullkomnades alltsedan 1870-talet, då O.
Monte-lius och H. Hildebrand, oberoende av varandra,
började använda den vid sina undersökningar om
spännets typologi. Den äldsta stenåldern blev
närmare bekant först genom de första grottfynden
i Sydfrankrike (1853). Redan 1879 upptäcktes
i Spanien de första grottmålningarna och
grott-ristningarna från äldre stenåldern; under
1890-talet och senare ha nya sådana anträffats i
Sydfrankrike och Portugal. Viktiga för kännedomen
om äldre järnåldern blevo de fynd, som från
1846 gjordes vid Hallstatt i Österrike, och lika
betydelsefulla gestaltade sig pålbyggnadsfynden i
Schweiz (de första 1854). De spredo ljus över
den yngre stenåldern och den äldre bronsåldern.
Den äldre stenåldern i Norden blev först bekant
genom fynden i de danska skalhögarna, de s. k.
kökkenmöddingarna. Om Nordens forntid har
kunskapen ökats genom talrika fynd, av vilka
några av de mest bekanta äro de danska fynden
av gravkistor från äldre bronsåldern,
innehållande dräkter m. m., mossfynden i Slesvig och
Danmark med sina massor av föremål från
folkvandringens första tid, de märkliga båtgravarna vid
Vendel, grav- och stadslämningarna på Björkö
i Mälaren, stenåldersboplatser i Södermanland,
Blekinge och Skåne, megalitgravar i Skåne, samt
de norska vikingaskeppen. Viktiga vetenskapliga
arbeten ha framlagts under senare tid av svenska
forskare, bl. a. J. Alin, O. Lidén, N. Niklasson,
O. Rydbeck och A. Bagge över
stenåldersboplatser, J.-E. Forssander över stridsyxekulturen, den
äldsta medeltiden och den äldre bronsåldern, N.
Äberg över kronologiska brons- och
järnålders-problem, O. Almgren och B. Nerman över
Gotlands järnålder, B. Salin över järnålderns
konsthantverk i Europa, M. Stenberger över Ölands
järnålder och Gotlands stenålder, S. Lindqvist
över vendelkulturen, Uppsala högar och Gotlands
bildstenar, H. Arbman över vikingatiden och Birka
samt T. J. Arne över Nordens förbindelse med
Östeuropa under vikingatiden. I Norden finnas
centralmuséer för fornlämningarna i Stockholm
Köpenhamn, Helsingfors och Oslo samt en stor
mängd provinsmuséer. Förhistorisk f. står högt
i Norden, och undervisning däri lämnas vid flera
univ. I olika provinser arbeta
fornminnesföreningar för fornminnenas vård. De arkeologiska
sällskapen och deras tidskrifter äro synnerligen
talrika.
Litt.: A. Michaèlis, ”Ein Jahrhundert
kunst-archäologischer Entdeckungen” (2:a uppl. 1908);
M. P :n Nilsson, ”De arkeologiska upptäckterna
i den klassiska södern och den forna Orienten”
(1933). — Nordisk arkeologi: S.
Mül-ler, ”Vor oldtid” (1897); H. Shetelig, ”Norges
forhistorie” (1925) ; S. Lindqvist, ”Svenskarna i
heden tid” (1935), ”Svenskt forntidsliv” (1944) ;
J.-E. Forssander, ”Sveriges förhistoriska
bebyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
