Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvisor - Folkärna - Folldal, Foldal - Follikel - Follikulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
779
F olkärna—F ollikulin
780
senare ha på 1400-talet omskrivits mera
skämtsamt till ”Ingalilla vallpiga” och ”Liten
båtsman”.
I Norge har den naturmytiska visan på
tvåradig strof slagit starkt an redan under
1200-talet och förnyats genom anknytning till
edda-diktningens motiv, t ex. ”Herr Hjelmer”,
”Sorgens makt” och ”Rikebald och Guldborg”. Mest
egendomlig inom denna grupp är dock
”Hämnarsvärdet”, som börjar med hednisk
bärsärka-gång och slutar med kristen botgöring. Det
religiösa draget, som nästan saknas i dansk
folkvisa, är starkt i svensk visdiktning och starkast
i norsk. Därom vittnar framför allt det medeltida
”Drömkvädet”. Samtidigt uppstår den typiska
norska kämpavisan på fyrradig strof. I motsats
till riddarvisan behandlar den ej samtidsliv utan
sagostoff, och kämpen utmärkes framför allt av
sagolika kroppskrafter. Den typiska norska
trollvisan uppstår genom bearbetningar av
fornaldar-sagor. De romantiska sagorna börja behandlas
i ”Bendik och Årslilja”, en gripande
kärleksdikt. Härifrån var steget icke långt till
1400-talets romansvisor, vilkas långsläpiga behandling
av äventyr och ridderlighet förråder starkt danskt
inflytande. Kämpavisan spreds tidigt till de
norska koloniallanden, Färöarna och Shetlandsöarna.
På Färöarna är folkvisan ännu i dag den
viktigaste litteraturen, och särskilt har man där visat
intresse för ämnen ur Sigurds- och Karlskretsen.
På Island har man upptecknat många
östnordiska riddarvisor, som mestadels kommit dit över
Norge. Från 1300-talet får man där en
särut-veckling i r i m u r n a, som i konstfullare
strofform behandla samma ämnen som kämpavisan.
England har övertagit carolen direkt från
Frankrike, och ett ex. på den tidiga engelska
folkvisan äger man i den till Sverige och
Finland invandrade ”Sven i Rosengård”. I
Skottland, där folkvisan äger sina starkaste rötter, har
man, närmast över Shetlandsöarna, tidigt lärt
känna den norska 1200-talsvisan.
2) (Mus.) I musikaliskt hänseende betecknar
ordet folkvisa en sångmelodi, upptecknad från
folkets läppar utan känd upphovsman. Folkvisan
är enstämmig utan ackompanjemang. Med
avseende på arten skiljer man mellan äldre
balladmelodi och yngre folkvisa. Den förra går
tillbaka till medeltiden och är därför mestadels
byggd på kyrkotonart (oftast dorisk el. lydisk).
Den har samma grundkaraktär som trubadur
sången. Rytmen är mestadels 4A takt, mera sällan
s/4. Medeltidens senare folkvisa (ej ballad) står
under tyskt inflytande och har även annan
struktur. Den går oftast i en tonart, liknande
nuv. dur. Under 1500- och 1600-talen fortsätter
denna tyska påverkan. Under 1700-talet inträder
dock en stark reaktion mot denna durbetonade
melodik, och i stället skrivas rena mollmelodier
med modern tongivning. Under 1800-talet
mot-togo f. ånyo intryck från konstsången i dur, så
småningom försvann deras särprägel, och de
upp-gingo i den lägre konstsången. Andra hälften
av 1800-talet är avgjort en visans för fallsperiod.
Med avseende på den yttre strukturen är
folk
visan nästan alltid delad i två delar på 4—8
takter vardera med dominantslut i första delen; åtm.
börjar andra reprisen i regel på dominanten (i
moll förekommer i stället övergång till den
parallella durtonarten).
Svenska f. började mera planmässigt
upptecknas vid 1800-talets början av Drake, Afzelius,
Arwidsson och Gei jer; på 1830- och 1840-talen
samlades f. av Dybeck, Hyltén-Cavallius,
Ahl-ström och efter 1850 av Rosenberg, Södling,
Bondeson, Leffler m. fl.; i Norge ha f. samlats
bl. a. av Lindeman, i Danmark av Berggreen,
i Finland av Finska litteratursällskapet, Otto
Andersson, Ilmari Krohn, i England av Gould,
Graham, Parry, Sharp, Broadwood, i Frankrike
av Weckerlin, Champfleury, Tiersot, E. Rolland,
i Tyskland av Erk, Böhme, v. Liliencron, i
Österrike av Rosegger och A. Hartmann, i Ungern
av Béla Bartok, i Italien av Nigra och Pitrè.
Litt.: S. Ek, ”Den svenska folkvisan” (1924);
”Nordisk kultur”, 9 (1931). I dessa arbeten och
i R. Steffen, ”Folkvisan” (i ”Svenska
litteraturens historia”, 1, ny uppl. 1929) finnas
utförliga uppgifter rörande litt. om f. och utgivna
folkvisesamlingar. Den grundläggande nordiska
uppl. är S. Grundtvig och A. Olrik, ”Danmarks
gamle folkeviser” (1853 ff.) med
variantförteckning och utförlig kommentar. Den senaste
svenska uppl. är Gustav Adolfs Akademiens ”Svenska
visor”, varav bd 1 ”Gotländska visor, samlade
av P. A. Säve” (utg. av H. Gustavson)
utkommit 1949; O. Andersson, ”Musik och
musikinstrument” (i ”Nordisk kultur”, 25, 1934); W.
Danc-kert, ”Das europäische Volkslied” (1938).
Folkäma, kommun i s. ö. Kopparbergs län,
Folkare härad, kring nedre Dalälven och sjön
Bäsingen; 193,30 km2, 4,564 inv. (1951).
Omfattar närmast älven odlade slätter mellan
små-bergiga skogsmarker; i n. F. högre berg (intill
228 m ö. h.). 5,604 har åker. Vid N.
stambanan och linjen från Gruvgården ligger
brukssamhället Fors (c:a 640 inv.) med den till
Storviks sulfit-ab. hörande östanfors
sulfitfabrik med papp-, kartong- och wallboardfabrik.
Det forna järnbruket är nedlagt. På älvens s.
strand ligger villasamhället Karlbo (620 inv.)
ej långt från Brunnbäcks färja. I Folkarbo
finns landstingets vårdhem för lättskötta
kvinnliga sinnessjuka. Sjöviks folkhögsk. grundades
1926. Lövsvedsgruvan med anrikningsverk tillhör
Fagersta bruks ab. Egendom: Strömsnäs.
Kyrkan av sten byggdes 1849—53 (vapenhus och torn
från medeltiden). På kyrkogården E. A.
Karl-feldts grav. Pastorat i Västerås stift, Hedemora
kontrakt; bildar storkommunen Folkärna.
Folldal, Foldal, härad i Hedmark fylke i
Norge, på båda sidor om Glömmas biflod Folla;
1,165,71 km2, 2,300 inv. F:s gruvor, med avbrott
i bruk sedan 1748, lämna kopparhaltig svavelkis.
Folli’kel (lat. folli’culus, påse), gammalt namn
på mycket olika anatomiska föremål, såsom
slutna blåsor, säckformiga höljen för de i huden
insänkta hårrötterna, säckformiga körtlar (dels
enkla och raka, dels slingrande) m. m.
Follikulin könshormon från äggstockarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
