Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Florens - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
635
Florens
636
inleddes av P. Uccello samt B. Gozzoli; dess
förnämste representant under 1400-talets senare del
blev D. Ghirlandajo. Högrenässansens måleri tar
också sin utgångspunkt från F. genom Lionardo
da Vinci och Michelangelo, även om båda dessa
kommo att utföra sina största arbeten på andra
orter. Liksom ungrenässansen inleddes med en
tävlan (mellan Brunellesco och Ghiberti), blev
samma förhållandet med högrenässansen (vid
1500-talets början), då Lionardo och
Michelangelo tävlade om historiska väggbilder för
Pa-lazzo Vecchio. Ingen av dem kom att utföra
sitt utkast (en batalj scen), men skisserna
utställdes och voro under några år föremål för det
livligaste studium samt blevo därigenom av stor
betydelse för utvecklingen. Bl. a. studerades de
av den unge Rafael, som några år vistades i F.
och där f. ö. rönte inflytande av en tredje
mästare, Fra Bartolommeo, vilken genom sin
glänsande färggivning och religiösa innerlighet blev
betecknande för den florentinska högrenässansen.
Denna riktning fördes vidare av Andrea del
Sarto. Även senrenässans och barock fingo
framstående representanter i F. (P. da Cortona,
G. Vasari m. fl.), men ledningen på detta område
övergick nu till Bologna och Rom.
Också genom sina saml. hör F. till världens
förnämsta konststäder. Uffizierna innehåller
antik skulptur men framför allt renässansmåleri.
Renässansmålningar smycka också flera stora
salar i Palazzo Pitti. Bargello är det största
museet för renässansens skulptur; på vissa
punkter kompletteras det av domens museum (Opera
del Duomo) samt av Galleria dell’ Accademia,
som f. ö. även innehåller målarkonst; denna
samlings största dyrbarhet är Michelangelos
”David”. Åt denne mästare är ett särskilt museum
ägnat i Casa Buonarroti. Flera kyrkor och
kloster innehålla ytterst värdefulla konstskatter.
Etruskiska museet (Museo etrusci) är det i sitt
slag förnämsta, som existerar. För den
florentinska konstforskningen verkar ett urspr. tyskt,
numera internationellt inst., som utger värdefulla
publikationer. F:s univ., urspr. grundat i början
av 1300-talet, är i sin nuv. organisation från 1924
(omkr. 4,500 studenter). Jämte dettas bibi,
märkas framför allt de stora Biblioteca nazionale
(bl. a. 20,000 handskrifter och 3,500 inkunabler),
det av Michelangelo byggda och till kyrkan San
Lorenzo gränsande Biblioteca
Mediceo-Lauren-ziana med en mängd ytterst sällsynta böcker,
Biblioteca Marucelliana (bl. a. inkunabler,
handskrifter och gravyrer), Biblioteca Riccardiana,
Gabinetto Vieusseux m. fl.
Industrien i F. är föga utvecklad och
representeras främst av en del textil-, järn- och
kemisk, särsk. läkemedelsindustri, glasbruk,
kvarnar och stråhattfabrikation. I anslutning till
stadens roll som konstmetropol blomstra däremot
konstindustri och konsthantverk (porslin, maj
olika, terrakotta, mosaik, grafik). I egenskap av
en konstens huvudstad har F. synnerligen livlig
turisttrafik. Det är knutpunkt på den viktiga
järnvägen Bologna—Rom. Staden har livlig
handel med spannmål, vin och olja.
Historia. På en redan i förhistorisk tid
bebyggd plats vid övergångsstället över Arno låg
den obetydliga romerska staden Florentia. 313
nämnes den som biskopssäte. Under
karolinger-tiden gick staden framåt och blev säte för en
markgreve. Stadens kommunala självstyrelse
började efterhand utbildas; 1125 erövrades Fiesole.
Inflyttade adelsfamiljer samt patriciska släkter i
F. blevo de styrande mot 11 oo-talets slut. F:s
historia uppvisar stora släktfejder. Släkterna
delade sig mellan tidens två stora partier,
guel-fer och ghibelliner. F. styrdes nu av vanl. 12
konsuler (tidigast nämnda 1138); därjämte
funnos råd och folkförsamling. Fredrik Barbarossa
tillsatte en högste ämbetsman, podestå, som snart
blev ytterst inflytelserik. Vid en
författningsre-form under Fredrik II fördrevos guelfernas
ledare 1249. Då dessa 1250 återfingo makten,
infördes en folklig författning. Jämte den adlige
podestån (som var icke-florentinare) kom en
folkvald capitano del po polo med 12 anziani (folkets
äldste) som ett slags central myndighet. Från
1282 blev det skrånas priori, som hade störst
inflytande. Vid sidan av podestå och capitano
trädde stadsmilisens chef, gonfaloniere della
giu-stizia. F. stadgade sin hegemoni i Toscana. 1313
segrade de guelfiskt sinnade neri. De rika
köp-manssläkterna, popolo grasso (Aldobrandini,
Man-cini, Ricci, Strozzi m. fl.), styrde nu F. Svarta
döden härjade 1348; socialt missnöje orsakade
uppror (tumulto dei ciompi) 1378 under ledning
av ullkardaren Michele di Lando. Som
gonfaloniere styrde denne F., stödd på de lägre skråna,
men fördrevs 1382. Bankirhuset Medicis
stigande inflytande medförde envåldsstyrelse men även
en konstnärligt och litterärt lysande tid.
Stadens handelsställning började emellertid mot
1400-talets slut rubbas genom de västerländska
nationalstaternas uppsving. Sedefördärvet föranledde
Savonarolas reformförsök 1494; sedan denne
bränts 1498, kom åter en borgar regering, i
spetsen för vilken Pietro Soderini 1502—12 stod
som gonfaloniere. Medicéerna styrde 1512—27,
och sedan F. 1530 efter långvarig belägring
erövrats av Karl V, blev Alessandro de’ Medici,
hertig över ”florentinska republiken” med
ärftlig myndighet och under kejserlig överhöghet.
Hans frände Cosimo de’ Medici blev 1569
storhertig av Toscana. I Toscana blev F.
huvudstad och var 1865—71 Italiens huvudstad. — F.
hemsöktes svårt under 2:a världskriget. Den
allierade flygbombningens huvudmål var
ban-gårdsområdet, som förstördes. Efter långa och
häftiga strider var F. helt i de allierades händer
n/8 1944. Ehuru tyskarna hårdnackat höllo n.
sidan, ha de stora kulturminnesmärkena, vilka
nästan alla ligga här, förblivit praktiskt taget
oskadade. Däremot företogo tyskarna på sina håll
svåra sprängningar. Av broarna sprängdes
sålunda alla utom den trånga Ponte Vecchio; men
de tätt bebyggda kvarteren närmast dess båda
landfästen, tillhörande stadens äldsta delar,
ödelädes. Borgo San Jacopo med sin karakteristiska
medeltida höghusbebyggelse utmed s.
Arno-stran-den är sålunda helt i grus. Den långa korridor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
