Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flamininus, Titus Quinctius - Flaminius, Gaius - Flamländare - Flamländska språket och litteraturen - Flamländsk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
Flaminius—Flamländsk konst
596
klara Grekland fritt och oberoende. Han
fordrade som sändebud hos Prusias 183 Hannibals
utlämnande.
Flami’nius, Gaius, romersk statsman (d. 217
f. Kr.). Han genomdrev som folktribun 232 f.
Kr. trots senatens motstånd uppdelning av
området s. om Ariminum åt romerska jordbrukare,
besegrade som konsul 223 insubrerna, anlade 220
den viktiga Flaminia via och uppförde Circus
Flaminius, blev ånyo konsul 217, stupade s. å.
i nederlaget mot Hannibal vid Trasimenus.
Reformeringen av centurieförfattningen i mera
tidsenlig anda var F :s verk. Polybius, Livius o. a.
beteckna F. som demagog; snarare torde F. ha
varit en framsynt socialpolitiker.
Flamländare (flaml. vlämen, vlamingen), namn
på den lågtyska delen av befolkningen i Belgien
och franska Flandern. — Ad]’.: Flamländsk.
Flamländska språket och litteraturen.
Flamländska el. flamska (holl. vlaamsch) talas av den
germanska befolkningen i norra hälften av
Belgien. Den är en lågfrankisk dialekt, ej väsentligt
skild från holländskan och med nära släktingar
även i angränsande områden av Tyskland.
Under medeltiden låg den nederländska
(gemensam beteckning för holländska och
flamländska) litteraturens tyngdpunkt i Flandern, ej
i Holland. Den medelnederländska litteraturens
mästerverk ”Reynaert” är en flamländsk
produkt, och på ett av resp, flamländska
hem-ortsdialekter starkt färgat språk skrevo
under 1200- och 1300-talen mästare på
poesiens och prosans område. Efter en långvarig
förfallsperiod kunde flamländska språket och
litteraturen först i modern tid göra sig gällande.
Första steget var, att skriftspråket (sedan 1815)
närmades till det holländska. Det egentliga
nationella och litterära genombrottet skedde omkr.
1840, då en hänförd flamländsk-nationell rörelse
frambesvors av ett antal utmärkta filologer och
skalder, såsom J. F. Willems (1793—1846), F.
A. Snellaert, H. Conscience o. a. Den
flamländska språkrörelsen och kulturkampen
befordrades i rent yttre hänseende därigenom, att
skriftspråket, som dittills haft vissa, särsk.
ortografiska, avvikelser från holländskan, mer och mer
anslöt sig till denna. I en långvarig, ofta bitter
strid ha de germanska elementen i Belgien (de
nationellt sinnade av dessa pläga kallas
”flamin-ganter”, de fransksinnade, bland dem t. ex.
skalden Maeterlinck, ” frånskilj oner”) tilltvungit sig
likställdhet med de romanska (vallonska), först
i rättskipning och skolväsen, sist i
universitetsundervisningen. Univ. i Gent, jämte Antwerpen
den flamländska rörelsens huvudsäte, är sedan
1930 rent flamländskt. Däremot är
undervisnings-språket vid statsuniv. i Liège och de fria univ.
i Louvain (Leuven) och Bryssel så gott som
uteslutande el. övervägande franska. Inom den
flamländska rörelsen vann sedan 1930 idén om en
förening av Flandern och Holland till ett
”Stor-Nederländerna” (Groot-N ederland) mer och mer
insteg men erhöll icke realpolitisk karaktär. Den
aktivistiska falang, som under de bägge
världskrigen krävde Flanderns självständighet, kunde
på gr. av krigsutgången ej heller göra sig
gällande. — Litt.: B. Devisschere, ”De Vlaamsche
beweging” (1927) ; S. B. Clough, ”A history
of the Flemish movement in Belgium” (1930).
Flamländsk konst. Under beteckningen f.
sammanfattar man vanl. den sydnederländska
konsten under 1400-, 1500- och 1600-talen.
Måleriet synes framträda alldeles oförmodat och
överraskande vid början av 1400-talet med den
berömda altaruppsatsen i Gent, ett arbete av
bröderna Hubert (omkr. 1370—1426) och
Jan (omkr. 1390—1441) van E y c k. Men
den nya naturuppfattning, som gör sig
gällande i detta arbete, kan man följa tillbaka till det
bokmåleri, vilket under 1300-talets senare hälft
blomstrade vid de franska och nederländska
hoven och vilket inriktat sig på ett intimt studium
av verkligheten. Så följde Rogier van der
Weyden (omkr. 1400—64), stark i
figurbildning och rörelseframställning, samt D i r k
Bouts (omkr. 1420—75), Gerard David
(f. på 1400-talet, d. 1523) m. fl. Höjdpunkten
i 1400-talets konstutveckling nås av Hugo van
der G o e s (d. 1482). Hans Memling,
verksam i Brygge under 1400-talets senare hälft,
införde i det flamländska måleriet ett
novellis-tiskt drag. — Van der Goes’ huvudarbete,
Por-tinari-altaret, kom till Italien, och dit inflyttade
Justus van Gent (omtalas 1465—75) m. fl.
nederländare. Genom dessa och i synnerhet
genom den av dem använda olj etekniken kom
f. att utöva inflytande på det italienska måleriet.
— I Flandern hade en praktfull gotisk
byggnadskonst utvecklat sig, framträdande särsk. i
av handelsmännens gillen uppförda hallar o. a.
profana byggnadsverk. Vid 1500-talets mitt var
renässansen genomförd i f.; det förnämsta
byggnadsverket blev rådhuset i Antwerpen, uppfört
av Cornelius Floris (1514—75). Q u i
n-ten Matsys (1466—1530) inleder det
nederländska genremåleriet, som under 1500-talet fick
sin störste mästare i Pieter Brueghel
d. ä. (omkr. 1525—69). En ny stor period
inträdde vid 1600-talets början, och måleriet i de
s. prov, var nu i än högre grad än förut
koncentrerat till Flandern, varför man särsk. om
detta måleri använder uttrycket flamländskt.
Petrus Paulus Rubens (1577—1640) blir
den stora centralfiguren, störst som målare, med
en stark produktion av praktfulla kompositioner
och livsmättade gestalter; hans tongivande
betydelse för n. Europa sträcker sig emellertid
till alla konstens områden, ej minst
arkitekturen, där han inleder barocken. Kring honom
samlades i Antwerpen en rad framstående
konstnärer, av vilka några samarbetade med honom,
ss. landskapsmålaren Jan Brueghel (1568
—1625) och figurmålaren Anthonis van
Dyck (1599—1641). Den sistn., som överflyttade
till England, blev särsk. på porträttets område
den ledande mästaren i n. Europa. I liknande
hållning som Rubens framträdde Jacob J o r d
a-ens (1593—1678), under det att Co rn el is
de Vos (1585—1651) mera bibehöll den äldre
f :s allvarliga karaktär. Till Rubens’ krets hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
