Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487
Finlands litteratur
488
arbetad form. Kring sekelskiftet debuterade en
rad författare, som skänkte den svenska dikten
en ny rikedom. De flesta skalder, som
framträdde omkr. 1900, voro präglade av de politiska
förhållandena — av kampen mot
förrysknings-strävandena, av svenskhetens strävan att försvara
sig mot den påträngande finskheten, av de
vaknande sociala nydaningssträvandena. Arvid
Mörne (1876—1946) kastade sig snart med sin
diktning in i handlingens värld som en radikal
förkämpe för den mot Ryssland riktade
aktivismen, för arbetarsträvandena och för svenskheten.
Han lämnade sedan dagsstriderna, men
svenskheten bevarar fortfarande sin plats i hans dikt.
Bertel Gripenberg (1878—1947) började
som den ungdomliga sinnesglädjens och
njutningslystnadens lidelsefulle skald men greps också av
de stora tidsproblemen och ägnade en stor del
av sin diktning åt ett konsekvent lovprisande av
de fås kamp mot de många — Finlands kamp
mot Ryssland, de bildade mot arbetarmassorna,
de vita mot de röda, Finlands svenskar mot dess
finnar. Hans dikt visar också en djup känsla
för fäderneslandets mark. Hjalmar P r
o-copés (1868—1927) diktning är mer
intellektuell och aktuell, men också han når ibland fram
till de lugna, stora naturstämningarna och den
rent personliga bikten. Jacob Tegengren
(f. 1875) har helt uppgått i naturdiktningen och
i den religiösa dikten. Till samma släktled höra
lyrikerna Emil Zilliacus (f. 1878), vars
klara, fasta diktning fått sin form av antiken
och fransk parnassien-dikt, och Joel Rundt
(f. 1879), som återger koncisa, åskådliga
naturbilder. Richard Malmberg (pseud. Gustav
Alm; 1877—1944) ger ironiskt fångade bilder
ur moderna uppkomlingars värld, och levande
typer av österbottnisk skärgårdsallmoge. En
särställning intog Gustaf Mattsson (1873—
1914), som i reseskildringar och kåserier förenade
en intensiv iakttagelseförmåga med frisk humor.
Historikern Eirik Hornborg (f. 1879) har
även skrivit prosaberättelser med historisk el.
exotisk bakgrund. Som estetisk och
litteraturhistorisk forskare och essäist framträdde Yrjö
Hirn (1870-—1952). I den livaktiga tidskr.
Euterpe (1901—05) medverkade bl. a. Rolf
Lagerborg (f. 1874), Gunnar Castrén
(f. 1878), Emil Hassel bl att (f. 1874.),
Olaf Homén (f. 1879) och Torsten S
ö-derhjelm (1879—1907). Tidskr. Argus, med
namnbyte till Nya Argus 1911, började utges
1908 av några bland Euterpe :s män, till vilka
senare slutit sig äldre och yngre krafter, ss.
Eirik Hornborg, Sigurd Frosterus
(f. 1876), Erik Kihlman (1895—1933),
Hans Ruin (f. 1891), Ruth Hedvall
(1886—1944), Erik Ekelund (f. 1897),
Georg Henrik von Wright (f. 1916).
Efter 1910 framträdde en ny generation. Den
föreföll desillusionerad och såg skeptiskt på
slagord och fraser. Den främste i denna grupp,
som fick namnet ”dagdrivare”, var R u n a r
Schildt (1888—1925). I hans noveller och
skådespel är den djupaste tonen medlidandets och
medkänslans med de svaga och förtrampade. Till
gruppen hör även Ture Janson (f. 1886),
vars novellistik bäres av ett stilla patos bakom
en stilistiskt beräknad ironi. Jarl Hemmer
(1893—1944) gav i sin tidigare lyrik vackra
uttryck åt betagenheten inför naturens skönhet och
livets stora problem och grubblade i sin
mannaålders poesi och romandiktning över lidandets
gåta. Som en främmande fågel tedde sig Edith
Södergran (1892—1923) med sin
expressionistiska och extatiska lyrik, vilken utövat stort
inflytande icke endast i F. utan också i Sverige.
Inspirerade av Edith Södergrans föredöme
framträdde omkr. 1920 en skara expressionister,
”modernister”, med Hagar Olsson och Elmer
Dik-tonius i spetsen. Hagar Olsson (f. 1893)
är modernismens programmatiker. Hennes egen
skönlitterära alstring omfattar både romaner,
noveller och skådespel och är av skiftande värde.
Efter Edith Södergrans död har Elmer D i
k-tonius (f. 1896) varit den finlandssvenska
modernismens främsta representant. Han har också
utövat ett stort inflytande på den litterära
utvecklingen i Sverige. Hans tidigaste skapande
uppbars av ett våldsamt revolutionärt patos, men
småningom blev handlaget varsammare, den
pan-teistiska naturidyllen med djur, blommor och barn
fick ett allt bredare rum i Diktonius’ alstring.
Till modernismen hör också R a b b e En c k e 11
(f. 1903). Han har småningom arbetat sig fram
till en stil, som i sig förenar sensibel
impressionism och klassisk stränghet. I några
prosavolymer har han gett psykologiska analyser,
kretsande kring hans egen utveckling. En
förgrundsgestalt inom den moderna finlandssvenska
litteraturen är likaledes Solveig von S c h o u 11 z
(f. 1907), vars arbeten ge uttryck åt typiskt
kvinnliga idé- och känslokomplex. Synnerligen
omstridd är Gunnar Björling (f. 1887).
Hans dikter äro ofta ett slags aforismer, i vilka
han i en starkt koncentrerad form fångar livets
eviga rörelse och motsägelsefullhet. En
modernist var också Kerstin Söderholm (1897
—1943), vars dikter och noveller kretsa kring
den av författarinnan intensivt erfarna
motsättningen mellan naturens och andens värld. En
aristokratisk särling, en filosofisk natur, var
österbottningen Ragnar Rudolf Eklund
(1895—1946), som bl. a. gjort sig bemärkt som
lyriker och novellist. Även om ö r n u 1 f T
i-gerstedt (f. 1900) i formellt avseende står
nära modernismen, skiljer han sig ideologiskt
sett i högsta grad från densamma. Han
dyrkar de nationella instinkterna, blodet och
maktviljan, men han har samtidigt förhärligat
dis-ciplineringen av samhällslivet. Som lyriker
förtjäna ytterligare nämnas Barbro Mörne (f.
1903), Eva Wichman (f. 1908), Lorenz
von Numers (f. 1913), Ralf Parland (f.
1914), Thomas Warburton (f. 1918) och
Bo Carpelan (f. 1926). Ti to Coll
iande r (f. 1904) har ofta i sina noveller och
romaner gett bdder av de ryska emigranternas
liv i villastäderna på Karelska näset. Hans stil
får sin säregna färg genom blandningen av
re
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
