Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filoktetes - Filolaos - Filolog - Filologi - Filomele - Filon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
413
Filolaos—Filon
414
i fälttåget mot Troja men blev, då han
insjuknat till följd av ett ormbett, kvarlämnad på ön
Lemnos. Härifrån hämtades han, emedan Troja
ej kunde intagas utan Herakles’ pilar, vilka F.
hade i sin ägo. Efter ankomsten till Troja
fällde F. med sina pilar Paris, varefter Troja
erövrades. Myten är dramatiskt behandlad av
So-fokles i hans tragedi ”F.”.
Filoläos (grek. Filo’laos), grekisk filosof, se
Pytagoreiska skolan.
Filolog [-å’g], idkare av filologi.
Filologi (av grek, filologi’a, lat. philolo’gia,
eg. kärlek till lärdom) var först ung. liktydigt
med vetenskapliga studier och strävanden i allm.
men inskränktes redan under antiken till att
särskilt beteckna antikvariskt, litterärt och
historiskt vetande och forskning. I nyare tid är
f. vetenskapen om ett folks andliga odling, med
huvudvikten lagd vid utforskandet av dess
(äldre) litterära minnesmärken. En f. i denna
mening upstod först hos de alexandrinska lärde,
fr. o. m. 200-talet f. Kr. Föremålet för dessa
studier, som av alexandrinerna själva kallades
grammatik i högre mening, var alltså den
klassiska grekiska litteraturen, vilken
behandlades såväl från den språkliga sidan som från
den reala och den kritisk-exegetiska. Först
senare fick detta studium namnet f., under det att
grammatik begränsades till själva språkstudiet.
Den alexandrinska f. blev förebildlig för alla
senare tiders filologiska studier. Till en början
omfattade f. endast de klassiska folkens
litteratur, men den utsträcktes småningom också till
andra folks litteratur.
Det centrala i det filologiska studiet är det
enskilda litterära el. språkliga minnesmärket.
Huvudmålet är åstadkommandet av en
tillförlitlig edition av litteraturverket el. urkunden,
belyst och förklarad ur olika språkliga och reala
synpunkter. De två huvudgrenarna av arbetet
bli alltså textkritik och
interpretation (ex eg etik). Koncentrationen på det
enskilda verket ställer f. i en viss motsättning
till den allmänna litteraturhistorien, som
behandlar litteraturens el. vissa litteraturarters
utveckling med de enskilda verken som
underordnade moment, el. till den allmänna
språkvetenskapen (lingvistiken), som utforskar den
mänskliga språkverksamheten i det hela el. jämför
med varandra olika språk el. språkskeden ur
generella synpunkter. Men dessa generella
discipliner kunna ej lösgöras från de enskilda
skriftliga urkunderna, vilkas läsning och
uttolkning icke äro möjliga utan filologisk metod och
detalj kritik.
Under olika tider av f :s historia el. hos olika
folk ha skilda sidor av det filologiska studiet
trätt i förgrunden. Länge odlades uteslutande
klassisk f. En synnerligen rik blomstring
upplevde studiet av de antika författarna under
renässansen i Italien från mitten av 1300-talet
och senare i Tyskland och Holland med
humanismen, vars främsta namn äro Reuchlin och
Erasmus. Vid 1500-talets mitt övergick ledningen
till Frankrike (Scaliger, Du Cange), och på
1600-talet flyttades tyngdpunkten till Holland
och England, där f. särskilt koncentrerades på
kritisk behandling av själva textmaterialet
(He-insius, Bentley). En ny blomstring uppkom med
nyhumanismen under slutet av 1700-talet och kan
sägas fortleva ända in i vår tid, med namn som
Wolf, Hermann, Böckh, Ritschl, Madvig under
det äldre skedet och senare Usener, Boissier,
Wilamowitz-Moellendorff, Diels m. fl. Den
jämförande språkvetenskapen grundlädes av Bopp
(d. 1867) och fick särskilt under 1800-talets
senare del en rik utveckling, som även metodiskt
starkt påverkade de klassiska studierna. Med
nyromantiken i början av 1800-tal et
uppblomstrade de filologiska studierna inom de nyare
språken, germanistiken grundlädes av Jakob
Grimm, den romanska f. av Diez, den nordiska
av Rask, P. A. Munch, Rydqvist m. fl.,
slavisti-ken av Miklosich o. a. — Fr. o. m. de sista
årtiondena av 1800-talet ha stora encyklopediska
arbeten över olika filologiska forskningsområden
utgivits. I dessa verk behandlas alla de olika
grenarna av den filologiska vetenskapen,
framför allt språkhistoria (grammatik) och
litteraturhistoria (med metrik, skrifthistoria etc.) men
också de enskilda folkens historia, rättshistoria,
religionshistoria (mytologi), hjältesaga,
”stats-och privatantikviteter”, konsthistoria o. s. v.
Filomèle (lat. Philomèla), grek, myt., dotter
till konung Pandion i Aten. Hon skändades av
den trakiske fursten Tereus, som var g. m.
hennes syster Prokne. För att hemlighålla sitt
brott avskar han hennes tunga; men medelst
några i en vävnad invävda tecken meddelade
F. sin syster vad som skett. För att hämnas
dödade systrarna Tereus’ och Proknes son, Itys,
samt anrättade honom till en måltid åt fadern.
Därefter förvandlade gudarna Prokne till en
svala, F. till en näktergal och Tereus till en
vipa. Jfr Ovidius’ ”Metamorfoser”, bok 6.
Fi’lon (lat. Phi’lo Judaè’us), grekisk-judisk
filosof (f. i Alexandria av en förnäm judisk
släkt omkr. 30 f. Kr., d. omkr. 50 e. Kr.). Han
verkade i Alexandria. 39 el. 40 e. Kr. ledde
han en beskickning, som sändes till kejsar
Cali-gula för att utverka mildring i förföljelserna mot
stamförvanterna i hemstaden. F. är den främste
representanten för den riktning, som sökte
förena grekisk filosofi med judendomen. Han
anknyter gärna sina filosofiska läror till
utläggningen av bibelns ord och belägger dem med
bibelspråk. Det gäller att finna de heliga
skrifternas innersta mening, och detta uppnår han
genom en allegorisk tolkning, med vars hjälp
han återfinner platonska och stoiska tankar,
men han går längre än Platon i skärpning av
dualismen, den asketiska moralen och religiösa
mystiken. Mellan den högsta principen, Gud och
världen, den onda materien, sätter han som
medlare de gudomliga krafterna, framför allt
logos, det gudomliga förnuftet. Fromheten består
i att uppstiga till slutlig förening med Gud
genom frigörelse från det kroppsliga. —
Ganska mycket av F :s skrifter har bevarats och
utgivits; kritisk uppl. av Cohn-Wendland 1896
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
