Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fichtelberg - Fichtelgebirge - Ficino, Marsilio (Marsilius Ficinus) - Fick, Adolf - Fick, August - Ficker, Julius - Ficklampa - Fickslagskepp el. västfickslagskepp - Ficoroniska cistan - Ficquelmont, Carl Ludwig - Ficus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
Fichtelberg—Ficus
364
Fichtelberg [fi’^talbärk], se Erzgebirge.
Fichtelgebirge [fi^talgabirga], bergstrakt i
n. ö. Bayern; sammanbinder Böhmerwald med
Erzgebirge och omsluter i en båge Egers översta
lopp. F. består av ett mittparti i s. ö.—n. v.
riktning och två sidoflyglar i s. v.—n. ö.; den
n. av dessa övergår mot n. ö. i Erzgebirge.
Höjden över omgivningen uppgår blott till några
hundratal m; de avrundade ryggarna och
topparna täckas ofta av väldiga blocksamlingar.
Högsta toppen är Schneeberg, 1,051 m ö. h.
Berggrunden består av granit, gnejs, fyllit m. m.
F. är ett viktigt hydrografiskt centrum; mot
ö. flyter Eger, mot n. Saale, båda till Elbe,
mot v. Main till Rhen, mot s. Naab till Donau.
Stora delar av F. täckas av barrskog, mossar,
ängs- och betesmarker. Befolkningen lever av
boskapsskötsel, skogsbruk, industri (textilvaror,
porslin, glas). Bergsbruket var fordom ansenligt
(ädla metaller, tenn, järnmalm); numera
bearbetas stora granitbrott.
Ficino [-tji’nå], M a r s i 1 i o (lat. Mar
si-1 i u s F i c i n u s), italiensk filosof (1433—99),
kanonikus i Florens. F. verkade ivrigt för
upplivande av Platons och nyplatonismens filosofi
samt grundade en ”platonsk akademi”.
Fick, Adolf, tysk fysiolog (1829—1901).
Han var prof, i fysiologi 1856—67 i Zürich
och 1868—99 i Würzburg. F. var en av
1800-talets mest framstående fysiologer. Utgången
ur Ludwigs skola, studerade han musklernas
mekaniska arbete, den i dem försiggående
värmebildningen samt blodomloppets och
sinnesorganens fysiologi. F :s ”Gesammelte Schriften”, 4
bd, utgåvos 1903—06.
Fick, August, tysk språkforskare (1833
—1916), prof, i jämförande språkvetenskap i
Göttingen 1876—87, i Breslau 1887—91. F.
var en framstående etymolog och inlade även
på andra områden stora förtjänster, ehuru hans
försök att bevisa, att de homeriska dikterna
urspr. vore avfattade på eolisk dialekt, torde
få anses misslyckat. Hans mest berömda arbete
är ”Vergleichendes Wörterbuch der
indogerma-nischen Sprachen” (1868; 4:e uppl. 1890—1909);
därjämte märkas ”Die griechischen
Personen-namen” (1874; 2:a uppl. 1894) och ”Die
ehe-malige Spracheinheit der Indogermanen Europas”
(1873).
Ficker, Johan Kaspar Julius Wilhelm,
österrikisk rättshistoriker (1826—1902). Han blev
1852 prof, i historia vid univ. i Innsbruck och
var 1863—79 prof, i jur. fakulteten där. Han
skrev bl. a. ”Forschungen zur Reichs- und
Rechtsgeschichte Italiens” (4 bd, 1868—74).
Hans viktigaste arbete är ”Beiträge zur
Ur-kundenlehre” (2 bd, 1877—78).
Ficklampa, apparat, bestående av ett i ett
plåthölje inrymt batteri av galvaniska
torrelement, till vars ena pol bottenkontakten hos en i
höljet ingängad liten elektrisk glödlampa är
ansluten. Lampan tändes och släckes genom att
batteriets andra pol medelst en strömbrytare
kopplas till el. från höljet. Batterispänningen
är vanl. 4,5, 3 el. 1,5 V.
Fickslagskepp el. västfickslagskepp,
eng. pocket battleship, benämning på
örlogsfar-tyg med grövre bestyckning än tunga kryssare
(20,3 cm) men mindre deplacement än dessa,
t. ex. pansarskepp av ”Sverige”-typ och
”Deutsch-land”-skeppen.
Ficoroniska cistan [-rå’-], se Cista.
Ficquelmont [fikalmå’o], Carl Ludwig,
greve, österrikisk general och statsman (1777—
1857). Han inträdde 1793 i österrikisk
krigstjänst och deltog i Napoleonskrigen. F. var
1816—20 minister i Stockholm, 1829—39 i
Petersburg och visade god diplomatisk begåvning.
20 mars 1848 blev F. utrikesminister och 4 april
ministerpresident men måste efter
folkdemonstrationer avgå redan 4 maj s. å.
Ficus, växtsläkte av fam. Moraceae, igenkänt
därpå, att blommorna sitta inuti en ihålig,
uppsvälld, bladlös kortgren (receptaculum, ungt
fikon). Hålighetens mynning befinner sig i
spetsen av receptaklet och spärras av en mängd
små fjäll. Blommorna äro i regel enkönade.
Vanl. finnas två slags honblommor, näml,
sådana, som ha långt stift och som kunna alstra
frukt med dugligt frö, och sådana, som ha kort
stift och som icke utbilda någon frukt
(gallblommor).
Släktet omfattar omkr. 1,000 arter,
mjölksaftförande träd, buskar el. lianer, växande i
varma och varmtempererade länder i både Gamla
och Nya världen. Mest känd är F. carica,
vanliga fikonträdet, med handnerviga, vanl.
flikiga blad. Det har för sina ätliga fikon
sedan urminnes tid
odlats i
Medelhavsländerna, där
det även
förvildats. Trädet når
en höjd av 10 m
och kan under
gynnsamma
förhållanden bära
fikon tre gånger
om året. De
mogna fikonen äro
päronformiga,
köttiga och starkt
sockerhaltiga; till
färgen äro de
olika hos olika
raser. De ätas
antingen råa el.
tillagade på ett
el. annat sätt.
Till stor del
torkas de; torkade
fikon utgöra en betydande handelsartikel och
höra till Europas viktigaste sydfrukter. Jämte
säd, oliver och vindruvor voro fikon Palestinas
värdefullaste alster. Även i Grekland spelade
de en stor roll.
Odlade fikonträd utveckla blott fertila
honblommor, medan däremot det vilda fikonträdet,
romarnas caprificus, bär hanblommor och
gallblommor. Bägge äro värdväxter för fikonste-
Ficus carica.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
