Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferry, Gabriel (Louis de Bellemare) - Ferry, Jules - Fersen, von, ätt - Fersen, 1. Otto Vilhelm von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
Ferry—Fersen
338
Ferry [färi’], Gabriel, pseud. för Louis
de Bellemare, fransk författare (1809—52).
Han tillbragte en stor del av sitt liv på resor
i Amerika och hämtade där ämnen för åtskilliga
av sina arbeten. Mest kända äro de även till sv.
översatta ”Skogslöparen” och ”Indianen”.
Ferry [färi’], J u 1 es Franqois Camille,
fransk statsman (1832—93). Han blev 1851
advokat i Paris och sysslade tidigt med
oppositionellt författarskap, särskilt i Le Temps. Han
invaldes 1869 för Paris i lagstiftande kåren, där
han var en bland vänsterns bästa talare. Efter
kejsardömets fall 4 sept. 1870 blev F. mär i
Paris (16 nov.) och ledde under oerhörda
svårigheter hela belägringstiden stadens inre
förvaltning. F., som febr. 1871 invalts i
nationalförsamlingen, blev där, sedan han 1872—73
varit minister i Aten, ledare för vänstra centern
och valdes 1876 till representant i den nybildade
deputeradekammaren. Han stod 1877 i främsta
ledet bland motståndarna till Mac Mahons
personliga ”politik av 16 maj” och blev, sedan
marskalken tvingats att avgå (30 jan. 1879),
undervisningsminister i ministären Waddington, en
befattning, som han i
olika ministärer med
korta avbrott innehade
till nov. 1883. F.
omdanade under dessa år
grundligt hela det
franska
undervisningsväsendet genom en rad
betydelsefulla lagar.
Bl. a. upphävdes trots
häftigt motstånd alla
de av staten icke
erkända kongregationer-nas (andliga
ordnarnas) skolor. Jämsides
härmed genomfördes
omorganisationen av undervisningen på
skolans lägre och mellanstadium (upprättandet
av nya seminarier, ökning av
primärskolornas lärarkrafter, införande, 1881, av kostnadsfri
undervisning i statens primärskolor o. s. v.).
Genom en lag 1882 stadgades obligatorisk
skolundervisning på nederstadiet och avskaffades
religionsundervisningen i statens skolor. Genom
statens försorg upprättades högre flickskolor.
Hela detta reformarbete genomfördes under
oavlåtliga strider mot högergrupperna i
deputeradekammaren och framför allt i senaten. F. blev
1880 med bibehållande av sin portfölj själv
konseljpresident men måste s. å. vika för
Gam-betta. Då dennes ”stora ministär” störtades
efter några månader, inträdde F. (30 jan. 1882)
som undervisningsminister i Freycinets kabinett,
avgick med detta (7 aug. s. å.) och blev 21 febr.
1883 för andra gången konseljpresident. Först
ånyo undervisningsminister, blev han 20 nov. s. å.
i stället utrikesminister. F :s konselj presidentstid
upptogs till stor del av parlamentariska strider
om författningens revision. Dess förblivande
resultat var grundläggandet av det moderna
franska kolonialväldet. Det fördrag, som grundade
Frankrikes protektorat över Tunisien, avslöts
1881. Med Bismarck samverkade F. 1884 om
Kongostatens upprättande och slöt med den nya
staten 1885 fördrag om dess gräns till Franska
Kongo. Till Madagaskar utsände han de
expeditioner, vilka sedan ledde till det franska
inflytandets befästande på ön. Den tidigare uppkomna
konflikten med Annam ledde under F :s ministär
till protektoratsfördraget av 1884, föregånget av
ett fördrag 11 maj s. å. i Tien-tsin med Kina,
som nödgades utlova att omedelbart draga sina
trupper tillbaka från Annam och Tonkin. Tvister
om fördragets tillämpning vållade juni s. å. en
allvarlig sammanstötning mellan franska och
kinesiska trupper. Överdrivna uppgifter om en
tillfällig fransk motgång vid Lang-son (1885)
vållade i deputeradekammaren en upphetsning,
som genom Clemenceaus ingripande till resultat
fick ett förkrossande misstroendevotum mot
ministären (30 mars). Dagen därpå fick den
störtade F. telegram om att de hemliga
underhandlingarna han i jan. öppnat med kinesiska
regeringen lett till gott resultat, och 4 april
av-slötos i Peking för Frankrike förmånliga
freds-preliminärer. 1887 var F. en av de främsta
presidentkandidaterna. 1891 blev han senator för
Vosges, och 1893 utsågs han till senatens
president. Några veckor senare dukade F. under
för ett hj ärtlidande. I handlingskraftig patriotism
och parlamentarisk skicklighet har F. i den tredje
republiken haft få likar. — Litt.: A. Rambaud,
”J. F.” (1903); M. Aldao, ”Les idées
colonia-les de J. F.” (1933).
Fersen, von, svensk ätt. Dess stamgods torde
ha varit Versen (nu Veersen) i Lüneburg;
ättens alltjämt i Tyskland fortlevande gren
skriver sig von Versen. Under 1500-talets första
årtionden överflyttade en släktmedl. till Estland
och blev stamfar för flera olika här bosatta
släktgrenar. I svenskt friherrligt stånd
upphöjdes 1674 nedannämnde F.i) jämte en bror och
två kusiner, F.2) samt Hans v. F. (1625—83),
slutl. guvernör över Ingermanland, Nöteborgs
och Kexholms län. Den sistn:s son, F.3),
upphöjdes i grevligt stånd 1712. F.4):s änka,
grevinnan Eleonora Margareta v. F., f.
Wacht-meister (1684—1748), gjorde 1747 godsen Ljung,
Ljungs sn, Östergötland, och Steninge,
Husby-Ärlinghundra sn, Uppland, till fideikommiss för
resp. F.5) och dennes äldre bror, slutl.
överhov-jägmästare och en av rikets herrar Carl
R.einhold v. F. (1716—86), vid vars död
även Steninge övergick till F.5). Den
friherr-liga ätten utslocknade 1804, den grevliga på
svärdssidan 1839, på spinnsidan 1879 med
grevinnan Louise Gyldenstolpe (1816—79),
sondotter till F.5), dotter till en av rikets herrar,
överstekammarherren greve Fabian Reinhold v.
F. (1762—1818), och g. m. kammarherren greve
Carl August Gyldenstolpe (1800—72). — Litt.:
F. von Fersen, ”Geschichte des Geschlechts von
Versen und von F.” (1885).
1) Otto Vilhelm von F., friherre, militär
(1623—1703), blev 1642 hovjunkare, 1643 kornett,
deltog först i danska och sedan i tyska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
