- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 7. Eugene - Frank /
317-318

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferber, Johan Jacob - Ferberit - Ferdinand I, den rättrådige (konung av Aragonien) - Ferdinand II (furste av Aragonien) - Ferdinand (kurfurste av Bayern) - Ferdinand Albrekt II (hertig av Braunschweig) - Ferdinand (hertig av Braunschweig) - Ferdinand I (konung av Bulgarien) - Ferdinand I (konung av bägge Sicilierna)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

317

Ferberit—Ferdinand

318

långt därefter utomlands och tillbragte sedan
större delen av sin återstående levnad på resor
i olika delar av Europa. Han blev 1774 prof,
i naturhistoria och fysik i Mitau, 1783 prof, i
mineralogi i Petersburg och 1786 preussiskt
överbergsråd. F. vann stort anseende för sina
arbeten i kemi, mineralogi och geologi.

Ferberit, järnwolf ramat, FeWCh, ett
wolfra-mit närstående mineral.

Ferdinand, furstar.

Aragonien. 1) Ferdinand I, den
rättrådige, konung (d. 1416), yngre son till
konung Johan I av Kastilien. F. blev vid brodern
Henrik III :s död 1406 förmyndare för Johan
II och regent i Kastilien, ägde genom modern
vissa arvsanspråk på Aragonien och valdes 1412
till konung i detta rike. Han lyckades snabbt
besegra sina talrika medtävlare om kronan och
styrde sitt land med kraft och duglighet.

2) Ferdinand II, den föreg :s sonson, se
nedan Spanien 1).

Bayern. Ferdinand Maria, kurfurste (1636
—79), efterträdde 1651 sin fader Maximilian.
F. var en svag och osjälvständig regent, i början
huvudsaki. behärskad av sin mor, kej sar
Ferdinand II :s dotter, sedan av sin gemål, en
sa-vojisk prinsessa. Frankrikes försök att 1657 få
F. att uppträda som kandidat till kejsarkronan
misslyckades. F. förde en fredlig regering och
gynnade övermåttan kyrkan.

Braunschweig. 1) Ferdinand Albrekt
II, hertig (1660—1735), deltog som österrikisk
officer i spanska tronföljdskriget och kriget mot
turkarna, 1717 riksgeneralfälttygmästare. 1735
blev F. regerande hertig. Bland hans barn
märkas Anton Ulrik, g. m. Anna av Ryssland,
Ferdinand (se nedan), Elisabet Kristina g. m.
Fredrik II av Preussen, Louise Amalia, g. m.
Fredrik II:s bror August Vilhelm, samt Juliane Marie,
g. m. Fredrik V av Danmark.

2) Ferdinand, den föreg :s son, hertig,
preussisk härförare (1721—92), blev redan 1740
överste och deltog med utmärkelse i de två
första schlesiska krigen. Under de följande
fredsåren var F. sin svåger Fredrik II :s närmaste
lärjunge och vän och deltog efter sjuårskrigets
utbrott vid huvudarmén i 1756 och 1757 års
fältslag. I nov. 1757 fick F. befälet över den
förenade preussisk-engelska hären i v. Tyskland
samt vann segrarna vid Krefeld (1758) och
Minden (1759). Efter freden (1763) blev F.
preussisk generalfältmarskalk men tog avsked
redan 1766 och levde sedan på sitt lustslott
Vechelde i Braunschweig som ivrig gynnare av
vetenskap och konst. — Litt.: Chr. H. Ph. v.
Westphalen, ”Geschichte der Feldzüge Herzogs
F. von Braunschweig-Lüneburg” (6 bd, 1859—73).

Bulgarien. Ferdinand I, konung (tsar)
(1861—1948), son till prins August av
Sachsen-Koburg-Gotha och prinsessan Clémentine av
Orléans. Då bulgariska regeringen under det
oroliga interregnum efter furst Alexanders fall
1886—87 såg sig om efter en ny furste,
anknötos förbindelser mellan denna och F., då
löjtnant i österrikiska armén. 7 juli 1887 valdes

han i Trnovo till furste av Bulgarien. 14 aug.
s. å. besteg han tronen. Premiärministern
Stambolov var länge Bulgariens verklige regent, men
sedan F. genom sitt giftermål 1893 med
prinsessan Marie-Louise av Bourbon-Parma (d.
1899) och tronföljaren prins Boris’ födelse 1894
grundat en dynasti, lät han i maj 1894
Stambolov falla. Genom att närma sig Ryssland
lyckades F. äntligen 1896 vinna sultanens
stadfäs-telse och stormakternas erkännande. I sin inre
politik förmådde han
genom att skickligt
spela ut de olika
partierna mot varandra
bibehålla det
avgörande inflytandet i det till
formen
parlamentariskt styrda landet.
Även på det
utrikespolitiska området, där
han begagnade sig än
av den ena, än av den
andra stormaktens stöd,
vann han stora
framgångar, vilka dock
slutligen byttes i
ne

derlag. Bulgariens oavhängighetsförklaring 5 okt.
1908 innebar också hans antagande av
konunga-(”tsar”-)titeln. Balkankriget mot Turkiet 1912
—13 medförde stora segrar, men det nya
kriget 1913 mot de forna bundsförvanterna serber
och greker, för vars utbrott F. anses personligen
ansvarig, berövade Bulgarien de i det första
kriget vunna vinsterna. Bulgariens deltagande i
1 :a världskriget stod i överensstämmelse med
hans personliga politik. Lysande framgångar
vunnos, men katastrofen i sept. 1918 kullkastade
hela F:s politiska system. Han räddade sin
dynasti genom att 3 okt. abdikera till förmån för
prins Boris, varpå han följ, dag lämnade Sofia
och drog sig tillbaka till sin släkts hemort,
Ko-burg. F :s andra gemål (sedan 1908), prinsessan
Eleonora av Parma, dog 1917. F. var en
intresserad ornitolog. — Litt.: H. R. Madol, ”F.
von Bulgarien” (1931).

Bägge Sicilierna. 1) Ferdinand I, konung,
som konung av Neapel F. IV (1751—1825).
Han efterträdde redan 1759 sin far, Karl III, då
denne s. å. fått ärva spanska kronan. F., vars
uppfostran i hög grad försummats, var
karaktärslös och oduglig till allt allvarligt arbete.
Under omyndighetstiden (till 1767) styrde den
reformvänlige ministern markis Tanucci, som
behöll makten, tills han 1777 avlägsnades av
F :s härsklystna gemål, Karolina av Österrike.
Från 1784 styrde hennes gunstling,
engelsmannen Acton. Han anslöt Neapel till England och
Österrike, varigenom det indrogs i krigen mot
franska revolutionen och Napoleon. Två gånger
(1798 och 1806) blev F. fördriven från Neapel av
fransmännen och uppehöll sig i skydd av
engelska kanoner på Sicilien. Återinsatt genom
Wien-kongressen 1815, förenade han 1816 Neapel och
Sicilien till ett rike under namn av
konungariket Bägge Sicilierna. En revolution

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:15:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffg/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free