Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fanerogamer - Fanfar - Fanfaronad - Fang - Fangen, Ronald - Fango
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
F anf ar—F ango
212
blomväxter), tidigt använt gem
ensamhetsnamn för klasserna i—23 i Linnés sexualsystem,
i motsats till den 24 :e {Cryptogamae).
Utmärkande för f. är, att de ha blommor med ståndare
el. fruktblad (el. båda tillsammans) och frön med
flercelligt, vanl. i rotämne, hjärtblad och
stamknopp uppdelat växtämne. F., vilkas antal
närmar sig 200,000, indelas i nakenfröiga växter
(Gymnospermae) och gömfröiga växter
(An-giospermae), de sistn. i enhjärtbladiga
(Monoco-tyledonae) och tvåhj ärtbladiga växter
(Dicotyle-donae).
Fanfär (fr. fanfare), signal för trumpet el.
horn på durtreklangens toner.
Fanfaronäd (av fr. fanfaron, storskrytare),
skryt, skrävel.
Fang, ett flera stammar omfattande negerfolk
i s. Kamerun, Spanska Guinea och n. v. Franska
Ekvatorialafrika, mellan nedre loppen av floderna
Sanaga i n. och Ogowe i s., dit det i sen tid
invandrat från n. ö. De höra till den s. k.
pangwe-gruppen, som språkligt räknas till bantufolken.
An-tropologiskt visa de två typer, en grövre, mer
negerartad och en finare med ljus hudfärg. F.
leva av jordbruk, fiske och djurfångst i fällor.
Kannibaler äro de såtillvida, som de äta fallna
fiender. Bland deras vapen märkas kastkniv och
(för jakt) armborst, de senare urspr. gjorda efter
europeisk förebild. Familjen, ej stammen, bildar
den största politiska enheten. F :s religion visar
drag av animism och andedyrkan. — Litt.: G.
Tessmann, ”Die Pangwe” (2 bd, 1913).
Fangen, Ronald August, norsk författare
(1895—1946). Efter att ha varit verksam som
tidningsman grundade F. 1923 tidskr. Vor verden,
som han redigerade till 1930. Han debuterade
20-årig med den lilla romanen ”De svake” (1915),
som följdes av ”Slægt föder slægt” (1916), ”En
roman” (1918) och ”Krise” (1919), formellt till
en del bestämda av den framväxande
expressionismens abstrakta teknik, till innehållet
livsåskåd-ningsdebatterande med spörsmålet om
personligheten och om gott och
ont som huvudtemata.
[-Personlighetsproble-met-]
{+Personlighetsproble-
met+} stod också i
centrum för de litterära
och moralfilosofiska
utredningar, som han
framlade i essäer om
bl. a. Dostoj evskij,
Weininger, Rolland,
Wells och
Wasser-mann i boken
”Streif-tog i digtning og
tænkning” (1919).
Frågan om
personlighetens utvecklingsmöj -
ligheter varierade F. i ett par skådespel, som han
skrev i början av 1920-talet, ”Syndefald” (1920)
och ”Fienden” (1922). En mera realistisk
utformning har skådespelet ”Den forjættede dag”
(1926), som ger en etsande skarp bild av livet
i en ”modern” borgerlig familj utan fasta
livs
normer. Under 1920-talet började F. mer och
mer framträda som ledande representant för en
mera konservativ falang, som vände sig mot den
radikala, av den ryska kommunismen påverkade
riktningen bland de intellektuella. Hans liberala
humanism, förenad med sympati för religiös
inställning, bar upp de stora essäsamlingarna ”Tegn
og gjærninger” (1928), och ”Dagen og veien”
(1934). F :s orientering mot en mera positiv
kristen livssyn bestämde motiv och utformning, när
han skrev de stora romanerna ”Nogen unge
mennesker” (1929; sv. övers. 1930) och dess
forts. ”Erik” (1931; sv. övers. 1932), ”Duel”
(1932; sv. övers. 1933) och ”En kvinnes vei”
(1933; sv. övers. 1934), i vilka handlingen
utspelas i Norge före el. efter 1 :a världskriget,
samt ”Mannen som elsket rettferdigheten” (1934;
sv. övers. 1935), som skildrar människor i en
nordtysk stad under början av 1800-talet. Mot
mitten av 1930-talet kom F. i kontakt med den
s. k. grupprörelsen, och från 1934 framträdde han
som dess mest betydande företrädare i Norden
med en rad skrifter, ”En kristen
verdensrevolu-sjon” (1935; sv. övers, s. å), där han med skärpa
vände sig mot den liberala humanism, som länge
utgjort hans andliga grundval, ”Det nye liv”
(1935; sv. övers. 1936), en saml. predikningar,
tal och artiklar, ”Paulus og vår egen tid” (1936;
sv. övers. 1937), ”Kristen enhet” (1937; sv.
övers. 1938), där han deklarerade sin anslutning
till den ekumeniska rörelsens strävanden, och
”Kristendommen og vår tid” (1938; sv. övers,
s. å.), där han bl. a. vände sig mot tidens
totalitära makter, nationalsocialismen och
kommunismen. F :s anslutning till grupprörelsen
återverkade på hans diktning: skådespelet ”Som det
kunde ha gått” (1935) och romanerna ”På bar
bunn” (1936; sv. övers, s. å.), en skildring av
storstadsintellektuella, som fick en forts, i
”Alle-rede nu” (1937; sv. övers, s. å.), samt ”Kvernen
som maler langsomt” (1939; sv. övers, s. å.),
där handlingen utspelas under 1880-talets slut i
Bergen, F :s barndomsstad, första delen av en
serieroman. F. upplevde på ett intensivt sätt den
våldsamma brytning i tiden, som 2 :a världskriget
innebar; i skriften ”Krig og kristen tro” (1940;
sv. övers, s. å.) försökte han klarlägga sin
inställning till kriget. I romanen ”En lysets engel”
(1945; sv. övers, s. å.), en bred samtidsskildring,
försökte F. ge en analys av nazismen och dess
återverkningar på norsk botten. Upptagen av
arbetet på andra delen av sin bergenroman, som
utkom ofullbordad postumt under titeln ”Presten”
(1946; sv. övers. 1947), omkom F. vid en
flygolycka utanför Oslo 22/s 1946. Postumt utkommo
även ”Nåderiket” (1947), en saml. predikningar,
och ”Om frihet og andre essays” (s. å.),
”Sam-lede verker” i 9 bd började utgivas 1948. — Litt.:
S. Stolpe, ”Fem norrmän” (1942) ; C. F.
Engel-stad, ”R. F. En mann og hans samtid” (1946;
sv. övers, s. å.).
Fango [fa^gå], en vulkanisk, gyttjeartad
produkt, innehållande svavel och mineraliska ämnen.
Den erhålles till största delen från några
kratersjöar vid staden Battaglia i norra Italien. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
