Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Falkenstein - Falkgamar - Falkirk - Falkjakt - Falkland, Lucius Cary - Falklandsströmmen - Falklandsöarna, Malvinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
F alkgamar—F alklan dsöarna
180
Jaktfalkar med tofsprydda huvor, sittande på en
falk-enerares hand.
Greve Gustaf Otto Lewenhaupt överlämnade
1724 mot en årlig livränta sina rättigheter i F.
till dåv. hertigen av Lothringen Frans Stefan,
sedermera Frans I av Österrike. 1749 avstod
greve Nils Julius Lewenhaupt för 12,000 rhenska
gyllen sina anspråk på F. till kejsar Frans.
Falkgamar, se Gamfalkar.
Falkirk [få’lkäk], stad i skotska grevsk.
Stirling, vid Clydekanalen, 37 km v. n. v. om
Edinburgh och 5 km s. v. om sin hamnstad,
Grange-mouth; 38,000 inv. F. ligger mitt i ett folkrikt
gruv- och industridistrikt. Staden har järnverk,
läder-, kvarn-, sprit- och sprängämnesindustri.
Vid F. finnas ruiner efter Antoninus’ vall.
Falkjakt. De flesta falkarter (ej tornfalken) och
därjämte hökar och örnar ha dresserats till jakt,
det s. k. falkoneriet, varvid fågeln söker komma
ovanför sitt byte för att kunna störta sig över
det. Jägarna följa till häst. F. torde vara
urgammal och har trol. uppstått bland de beridna
nomadfolken på Centralasiens högstäpper. I
Europa blev f. under medeltiden högst populär bland
furstar och stormän samt lika mycket bland deras
damer, vilka ej stodo herrarna efter i de vilda
ritter, som mången gång erfordrades, för att
man ej skulle förlora falken ur sikte under dess
förföljande av bytet. Många stormän höllo skaror
av falkenerare (falkdressörer) med
biträden. Mot 1700-talets slut började man i Europa
upphöra med f. I Frankrike och England har
dock ett fåtal intresserade fortsatt med f. in på
1900-talet. I sitt egentliga hemland, Asien, står
f. alltjämt i sitt flor och idkas av kalmucker,
kirgiser, tatarer och turkfolk, i Persien samt av
Arabiens beduiner. Likaså förekommer f. i n.
Afrika, Egypten, Algeriet etc. Föremål för f. ha,
utom fågel (rapphöns, vaktlar, trappar etc.), varit
harar och gaseller. Även icke ätbara fåglar, ss.
hägrar och tranor, jagades för fjädrarnas skull.
Falkland [fåzkland], Lucius Cary,
vis-count, engelsk politiker (omkr. 1610—43). I ”långa
parlamentet” slöt han sig till oppositionen men
ställde sig 1641 på konung Karls I :s sida och
blev 1642 statssekreterare. Han ledde sept. s. å.
de fruktlösa förhandlingarna med
parlamentsle-darna. Då med inbördeskrigets utbrott alla
utsikter till fredlig uppgörelse syntes försvunna, sökte
och fann F. döden i slaget vid Newbury.
Falklandsströmmen [få/kland-J, se Atlantiska
oceanen.
Falklandsöarna [få/kland-], Mal v i ner na,
britt, ögrupp i Atlantiska oceanen, 500 km ö.
om Magellansundet, omfattar 2 större och omkr.
100 smärre öar; 11,956 km2, 2,300 inv. Till britt,
kronkolonien F. räknas även Sydgeorgien,
Syd-orkneyöarna, Sydsandwichöarna,
Sydshetlands-öarna samt Grahamsland (Antarktis). Ögruppen
förbindes med Patagonien av en
undervattenspla-tå och erbjuder stora likheter med fastlandet. —
De båda huvudöarna, East Falkland och West
Falkland, skiljas av det breda Falkland Sound.
Kusterna äro klippiga och ha djupt inskurna
fjordar med ypperliga hamnar, men de många
skären och undervattensklipporna göra seglatsen
farlig, öarna uppbyggas av paleozoiska sediment.
Det inre utgör ett vågigt platåland, som på
East Falkland höjer sig till 738 m ö. h. och på
West Falkland i Mount Adam till 753 m ö. h.
Det är rikt på torvmarker (kärr och mossar) ;
egendomliga äro ”stone rivers”, hela ”flodsystem”
av stenblock, framkallade av jordflytning.
Klimatet är ytterligt fuktigt och rikt på dimma;
det regnar 250 dagar om året (660 mm
årsnederbörd). Medeltemperaturen är -j-6°. Stormar äro
mycket vanliga. Floran är nära besläktad med
Eldslandets; träd saknas, och även buskarna äro
få; gräs och ris dominera, särskilt kråkris
(Em-petrum rubrum) och tussokgräset (Poa
flabel-lata), nu blott vid kusterna. Faunan är fattig;
europeiska husdjur trivas väl, och förvildad
nötboskap fanns förr i mängd. Boskapsskötsel,
särskilt fåravel, är huvudnäring. — Fisket är
givande; valfångsten vid Sydgeorgien är en
betydande inkomstkälla. Exporten består förutom av
valolja mest av ull. Huvudort är Port Stanley
med 1,300 inv., som bl. a. har båtförbindelse
med Montevideo. — Engelsmannen J. Strong
landade 1690 på en av öarna och gav dem
namnet F. Fransmän från S:t Malo gåvo dem på
1700-talet namnet lies Malouines (sp. Islas
Mal-vinas); Bougainville anlade 1764 en fransk koloni
i n. ö. och John Byron 1765 en engelsk i n. v.
Den förra avträddes till Spanien 1767, den
senare togs av spanjorer 1770, men 1771 återfick
England West Falkland. Argentina besatte 1820
de då helt övergivna öarna (till 1832), varpå
de 1833 definitivt togos i besittning av
engelsmännen. Den argentinska regeringen har dock tid
efter annan, senast 1948, hävdat, att F. tillhöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
