Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Förhistorisk och historisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Europa
34
togo den politiska makten inom stora delar av
romarriket. Deras möjlighet att nå ökad makt
underlättades av att romerska riket 395 delades i
två delar, det västromerska riket med
Rom, det östromerska el. bysantinska
riket med Konstantinopel el. Bysans som
huvudstad. N. om romerska riket fortsatte
hunnerna intill 451, då de besegrades av
en romersk-germansk koalition, sitt segerrika
framträngande, underkuvande el. fördrivande
germanfolken. Flera av dessa överskredo
med el. utan kejserligt medgivande den
romerska gränsen och etablerade här riken, som
formellt erkände romersk överhöghet men reellt
voro självständiga. År 476 voro sålunda s v e b e r
herrar i n. v. Spanien, västgöter i huvuddelen av
Spanien och i landet mellan Pyrenéerna och
Loire, burgunder kring floden Rhöne, alemanner
kring, övre och franker kring nedre Rhen; i
Britannien hade angler och saxare (a n g e
1-s a x a r e) slagit sig ned. Medelhavsöarna
Kor-sika, Sardinien och Balearerna behärskades av
vandalerna, som i n. Afrika grundat ett mäktigt
rike. Omkr. och n. om Donau voro baj uvarer,
rugier, heruler, gepider och östgoter de
viktigaste germanfolken. 476 lät i Italien en
germansk fältherre i romersk tjänst vid namn
Odovakar avsätta den siste västromerske
kejsaren och utropa sig till konung. Därmed
upphörde västromerska riket att existera, men de
germanska konungarna på dess tidigare område
erkände oftast den bysantinske kej sarens överhöghet.
Ingen stod i bättre förhållande till
maktinnehavarna i Bysans än konung Teoderik, vilken som deras
bundsförvant mot slutet av 400-talet besegrade
Odovakar och i Italien grundade ett ö s t
go-t e r n a s rike. Efter Teoderiks död bröts det
goda förhållandet mellan östgoter och
bysanti-nare; de sistn. sökte under kej sar Justinianus
med framgång återställa det romerska
herraväldet runt Medelhavet, kuvade östgoterna i Italien
och vandalerna i Afrika samt erövrade s.
delen av västgöternas rike i Spanien. Visserligen
gingo delar av Italien ånyo förlorade för den
bysantinske kej saren, då de germanska 1 a n g
o-barderna inom kort trängde dit, men han
kontrollerade även därefter viktiga delar av
kustlandet. Omkr. 600 var bysantinska riket ledande
Medelhavsmakt men omfattade endast på
Balkanhalvön ett större sammanhängande landområde
på E:s kontinent. Här var den ledande makten
i stället frankiska riket. Detta
behärskade, sedan alemannernas, thyringarnas,
burgundernas och bajuvarernas välden krossats
samt västgöternas område n. om Pyrenéerna
erövrats, omkr. 600 större delen av v. och
mell. E. ö. om frankiska riket utbredde sig
de tidigare knappast kända slaverna fr. o. m.
500-talet över vida områden och åt olika håll samt
besatte bl. a. det förut av germaner bebodda
landet mellan Weichsel samt Saale och Elbe
(ven der na). De trängde i östlig riktning
fram över Dnjepr och mot Volga (ö s t s 1 a v e
r-n a) samt ersatte fr. o. m. 500-talet germanerna
som orostiftare vid det bysantinska rikets
nord-NF VII — 2
gräns. Dessa sydslaver liksom de urspr.
tatariska men snart slaviserade bulgarerna
trängde över riksgränsen långt in på Balkanhalvön
och bildade hela medeltiden igenom självständiga
el. delvis av bysantinska riket beroende stater,
ss. Bulgarien, Serbien, Kroatien,
Bosnien. Längre åt n. blomstrade på
800-talet en annan slavisk stat, mähriska
riket. Ännu ett folk, som vid sidan av slaverna
starkt oroade bysantinska riket men även
övriga E. under 600- och 700-talen, var a v
a-rerna; komna österifrån hade de tagit den
ungerska slätten i besittning efter germanfolk,
som besegrats (gepider) el. utvandrat
(langobar-der) därifrån, och företogo plundringståg åt
olika håll.
Äldre medeltiden. 600- och 700-talen
inledde en ny epok i E:s historia. Under
folk-vandringstiden ägde en viss kulturell nivellering
rum, så att på 500-talet i stort sett samma
förhållanden rådde i de av germaner bebodda och
behärskade delarna av E. som i hela
medelhavs-världen. I religiöst avseende var kristendomen,
som under 300-talet segrat i romerska riket, den
dominerande religionen, såväl runt Medelhavet
som i v. Europa, där de invandrade
germanfolken antogo kristen tro. Även det av kelter
befolkade Irland, som aldrig tillhört
romerska riket, vanns för denna religion. I
politiskt avseende bestod formellt sambandet mellan
de germanska folkvandringsstaterna och det
bysantinska riket, då de förra i regel erkände
kejsaren i Bysans som överherre. Reellt
behärskade denne Medelhavets kuster och därmed
den dåtida kulturvärldens centrala områden.
Islams framträdande och de arabiska
erövrings-tågen under 600-talet skapade i dessa avseenden
ett nytt läge. S. och ö. medelhavskusten föllo i
arabernas händer och sammansmältes med stora
delar av Asien till ett enhetligt välde,
kalifatet, vars politiska och ekonomiska centra
fr. o. m. 750 lågo långt åt ö., i Irak och
Persien. Genom arabernas erövringar blev
bysantinska riket inskränkt till att omfatta endast
Mindre Asien och Balkanhalvön, men det
lyckades effektivt hindra arabernas framträngande
mot E. från s. ö. Längst i v. kunde däremot
araberna 711 gå över Gibraltar sund och krossa
västgöternas rike. Ett mindre, kristet rike
uppstod dock snart i n. Spanien, kungariket A s t
u-r i e n, sedermera L e 6 n. Arabernas försök att
från s. v. lägga ytterligare europeiska områden
under sig strandade, då de 732 vid Poitiers i
grund besegrades av frankerna. Dessas rike var
alltjämt statt i mäktig växt. Det nådde kort
tid efter segern över araberna sin största
utbredning och sin största inre styrka under härskarna
av den karolingiska dynastien, särsk. Karl den
store. Från araberna lyckades han vinna ett
område i n. ö. Spanien, ”den spanska marken”,
sedermera grevskapet Barcelona. Vid
väst-gränsen underkuvades saxarna, och det
frankiska rikets gränser flyttades långt åt ö. Allt
land v. om Elbe och Saale fogades fast in i
riket, de slaviska folken mellan denna flodlinje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
