Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eugen (prins av Savojen-Carignan) - Eugen (svensk arvfurste)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■941
Eugen
942
militär anställning, begav sig E. 1683 till Wien,
där han fick strida mot turkarna. Han blev s. å.
dragonöverste, befordrades snabbt, blev 1687
fältmarskalklöjtnant och 1693 fältmarskalk. E.
deltog 1690—96 i kriget mot fransmännen i
Italien. 1697 fick han befäl mot turkarna, vann över
dem sin första stora triumf, segern vid Zenta, och
banade därigenom väg för
spanska tronföljdskrigets
freden i Karlowitz. Vid
utbrott fick E.
överbefälet i Italien,
utförde under oerhörda
svårigheter sin
berömda övergång av
Tyrolalperna,
besegrade fransmännen vid
Carpi 1701 och vid
Chiari s. å. E. blev
president i
hovkrigsrådet i Wien 1703.
1704 förenade han sin
här med
Marlbo-roughs, och de vunno i
Bayern den lysande
segern över
fransmännen vid Höchstädt
(Blenheim) 13 aug. s. å. E. stred åter mot dessa
1705—06 i Italien och segrade vid Turin 1706
samt blev guvernör i Milano 1707. E. vände sig nu
mot fransmännen i Nederländerna, där han och
Marlborough segrade vid Oudenaarde 1708 samt i
det blodiga, resultatlösa slaget vid Malplaquet
1709. 1711 inträffade Josef I :s död och
Marlbo-roughs fall i England, varpå E. jan. 1712 i London
förgäves sökte rädda alliansen, övergiven även av
Holland s. å., slöt kejsaren genom E. med
Frankrike freden i Rastatt 1714. E. blev (till 1724)
guvernör för österrikiska Nederländerna, som
han styrde genom ombud. Nya lagrar vann E. i
kriget mot turkarna vid Peterwardein 1716 och
framför allt genom Belgrads erövring 1717, som
ledde till den ärofulla freden i Pozarevac 1718.
I polska tronföljdskriget (1733—35) förde han
även befäl.
E. var en högt begåvad man. Utmärkt
organisatör och personligen tapper (sårad för 13 :e
gången vid Belgrad), var han dock störst som
fältherre, den mest lysande Österrike haft, en för
sin tid sällsport beslutsam taktiker och omtyckt
av soldaterna. Hos kejsaren var den även som
politiker skarpsynte E. länge ett slags förste
minister. Hans karaktär var ovanligt fläckfri.
E :s rika intressen omfattade även konst och
vetenskap. — Litt.: A. Arneth, ”Prinz E. v.
Sa-voyen” (3 bd, 1858—59). Österrikiska
generalstaben har utgivit ”Feldzüge des Prinzen E. von
Savoyen” (1876—92).
Eugen [-Jè’n], Napoleon Nicolaus, svensk
arvfurste, hertig av Närke, målare (1865 Vs
—1947 17/s), 4:e och yngste son till konung
Oskar II och drottning Sofia. Efter avlagd
student- och officersexamen började han på allvar
studera målarkonst, i Paris 1887—89 under
ledning av Bonnat och Gervex, i Sverige tidtals
vägledd av Hafström, Gegerfelt och Salmson.
Från 1889 var han verksam i hemlandet, från-
sett flera studievistelser i Italien. Hans
studieplatser i Sverige ha företrädesvis men ej
uteslutande varit i Stockholmstrakten (Djurgården,
Tyresö) och Östergötlands slättbygd vid Vättern
samt Dalby och Kivik i Skåne. E. är
uteslutande landskapsmålare. Hans konst bäres av djup,
intelligent, kontemplativ och personlig
naturkänsla. En tid skildrade han med förkärlek den
svenska naturens lyriska poesi och idyll,
högsommarens solskensstäm-ningar (”Det gamla
slottet”, ”Molnet”),
kvällsskymning,
sommarnattens drömmande stillhet och den
frambrytande
gryningen (”Den ljusa
natten”, ”Nattmoln”, ”Det
lugna vattnet”, ”Det
dagas”). Dessa
målningar visa en
välgörande harmoni mellan
uppfattning och
uttryckssätt. Den
dekorativa hållningen med
sitt starka framhävande av landskapets linjer
liksom av stämningens helhet betonar på ett lyckligt
sätt det poetiska el. musikaliska innehållet.
Dekorativa värden funnos redan i prins E:s tidigare
omdiktningar av svensk natur, och i de
landskapsbilder av större omfång, som tillkommo efter
1897, har han steg för steg upparbetat en
monumental stil. Nämnda år tillkommo tre fritt
behandlade Hagamotiv (i Kungl. foajén på Kungl.
teatern). De följdes av ” Skärgårdslandskap från
Tyresö” (1899; i Norra latinläroverket),
”Stockholms slott” i nattstämning (målat för svenska
villan på världsutställningen i Paris 1900, nu i
Stockholms nations hus i Uppsala), ”Sommar”
(i Norra latinläroverkets samlingssal, 1904),
”Rimfrost” (Djurgårdsmotiv, konstnärens första
freskomålning, i Dramatiska teaterns kungl.
foajé, 1909), ”Solen skiner över staden” (fresk i
Östermalms elementarläroverk, 1910), altartavla
i Kiruna kyrka (ett starkt stiliserat slättlandskap
med rik sommargrönska i solsken, 1912) samt
”Staden vid vattnet” (fresk i stadshusets galleri,
1920). I den sistnämnda, den mest omfattande
prins E. utfört, är stilen ytterligare tillstramad,
linjer och former högst förenklade och färgerna
reducerade till ett fåtal genomgående toner,
karaktären av murmålning med strängaste
följdriktighet genomförd. Senare har E. målat en
mängd ofta valörfina studier i Rom och hemma
i Sverige, ej sällan gouacher. Historiska
byggnader intaga en stor plats i motivkretsen. Ibland
tolkas en naturdramatik av nästan biblisk
mäktighet (”Åskby vid Vättern”, 1924), ibland en
imponerande terrängplastik (”Väg genom norra
campagnan”, 1923, ”Backarna vid Brösarp”,
1931). Sistn. bild utgör underlag för landskapet
i temperaväggmålningen ”Minnenas land” i
Göteborgs konserthus (1938), där en figur mot
vanligheten ställts i förgrunden, en staty av den
lyrspelande Apollon. På liknande sätt har E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
