Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eton - Etorofu - Etos - Etrar - Etrurien (etruskernas huvudområde) - Etrurien (konungarike) - Etrusker - Etruskiska språket - Etruskisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925
Etorofu—Etruskisk konst
926
Eton College.
klädda i en speciell skoldräkt. — Litt.: H. C. M.
Lyte, ”A history of E. College, 1440—1910” (4:e
uppl. 1911) och ”E. by an old etonian (1911).
Etorofu, den största ön bland Kurilerna.
Etos [é’-] (grek, éthos), sed, sedlighet; även
om en persons moraliska livsföring och dess
ledande idé.
Etrar, en klass organiska föreningar, som
kunna uppfattas som alkoholernas anhydrider, i
vilka 2 alkoholradikaler äro förbundna med 1
syreatom. Man skiljer mellan enkla och
blandade e., allteftersom två lika el. två olika
alkoholradikaler ingå i etermolekylen, t. ex. dietyleter
C2H5OC2H5 och metyletyleter, CH3OC2H5. E.
äro angenämt luktande ämnen, som äro
obetydligt lösliga i vatten men däremot lättlösliga i
organiska lösningsmedel. E. ha betydligt lägre
kokpunkt än motsv. alkoholer.
Etrürien (lat. Etrüria, senare Tu’scia, varav
T o s c a n a), etruskernas huvudområde mellan
Tyrrhenska havet, Tiber och Apenninerna till ett
stycke n. om Arno; från Augustus’ tid 7:e
distriktet (re’gio) av Italien med Macra som gräns
i n. Landet, delvis bergigt och skogigt men
fruktbart, idkade sädes- och vinodling samt
boskapsskötsel; där funnos koppar, silver och guld samt
marmor. Etruskiska städer voro bl. a. närmare
kusten Volaterrae, Populonia, Vetulonia,
Rusel-lae, Tarquinii, Caere, längre in Arretium,
Peru-sia, Clusium, Volsinii, Veji; i n. Felsina
(Bo-logna).
Etrürien, konungarike, 1801 bildat av
Napoleon Bonaparte utav storhertigdömet Toscana och
Stati degli presidii samt tilldelat huset
Bourbon-Parma. Styrdes 1801—03 av arvprinsen Ludvig
av Parma, 1803—07 av hans änka, Marie-Louise,
förmyndare för sonen Karl Ludvig. E.
införlivades 1809 med Frankrike.
Etru’sker (lat. Tu’sci, Etru’sci’, grek. Tyrsenoi’,
Tyrrhenoi’, inhemskt namn Ra’sena), forntida
folk i mellersta och n. Italien. De synas ha
kommit gruppvis från ö. Medelhavsområdet (enl.
He-rodotos från Lydien) från omkr. 1000 f. Kr.
och först intagit kuststräckan n. v. om
Tiber-mynningen (vid det efter dem benämnda Tyrr-
henska havet), varifrån de utbredde sig dels inåt
landet ung. till Tiber, underkuvande umbriska
stammar, dels (på 500-talet) över Poslätten in i
nuv. s. Tyrolen, dels i Kampanien; de
behärskade någon tid, särskilt under Tarquinierna,
även Rom, som anses ha fått sitt namn efter den
etruskiska släkten Ruma. Vanl. anlade e. sina
städer på branta höjder, som befästes med murar.
E. bildade ej någon fast politisk enhet, men ett
förbund, närmast för gemensamma gudstjänster,
bestod mellan 12 självständiga städer i Etrurien.
Dessa städer styrdes, åtm. tidigare, av konungar;
författningen var aristokratisk-prästerlig
(adelsvälde). E. voro på 500—400-talet f. Kr. Italiens
mäktigaste folk och jämte grekerna det kulturellt
mest betydande. Sedan Tarquinius fördrivits från
Rom och väldet i Kampanien förlorats (på
400-talet), bröts e:s makt fullständigt genom
galler-nas infall i n. Italien (omkr. 400) samt romarnas
erövringar (Veji 396 m. fl.), så att de på
200-talet uppgingo i romarstaten; dock bibehöllo sig
deras kultur och språk in i kejsartiden.
E. drevo tidigt sjöfart (även sjöröveri) och
handel, särskilt med Cumae och med Grekland,
vars kultur mäktigt påverkade deras egen. Den
etruskiska religionen synes ha haft ett drag av
dyster grymhet; mest utmärkande var det
spetsfundiga, noggranna system man utbildat för att
utforska gudarnas vilja genom iakttagande av
blixt, fåglars flykt, offerdjurens inälvor m. m.
De romerska magistratsinsignierna sella curulis,
foga praetexta, fasces m. fl. ha hämtats från e.
— Litt.: R. A. Fell, ”Etruria and Rome” (1924);
P. Ducati, ”Le problème étrusque” (1938).
Etrus’kiska språket, se Italiens fornspråk.
Etrus’kisk konst. Den etruskiska konsten,
som stod på höjdpunkten på 500—400-talet f. Kr.,
blev av stor betydelse för den romerska; de
stildrag e. själv fått från grekiskt håll återfinnas
i etruskisk ombildning i den äldsta romarkonsten.
I vissa avseenden har den etruskiska
byggnadskonsten utvecklats självständigt. Valvtekniken
praktiserades tidigt, t. ex. i de monumentala
stadsportarna. Templen hade nästan kvadratisk
grundplan, vanl. tredelad cella med djup, öppen
kolonnhall på entrésidan samt färgrika
gaveldekorationer av terrakotta. Allt detta upptogs av
romarna, likaså bostadsformen atrium. Viktiga
minnesmärken äro gravkamrarna, ofta uthuggna
i klippan och i konstruktion anslutande sig till
boningshuset. Synnerligen märkliga äro
gravkamrarna i Tarquinii (Corneto), Caere (Cervetri),
Veji och Orvieto. De äro prydda med
freskomål-ningar, framställande tävlingsspel, dans, festliga
lag, scener från underjorden, även blodiga
scener, m. m. I nekropolerna funna
sarkofager av terrakotta el. sten med den avlidne
framställd på locket och figurscener i relief på
sidorna, askurnor av alabaster, travertin, terrakotta
o. dyl. visa prov på etruskisk plastik. Gudabilder
i terrakotta och i brons gjutna byster och statyer
äro ofta av hög kvalitet. Bland gravgodset ha
påträffats talrika vaser av grekisk import el.
inhemsk tillverkning (särskilt s. k. bucchero nero,
keramik i glänsande svart färg), vidare
metall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
