Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eterneller, immorteller, evighetsblommor - Eternism - Eternit (asbestcement) - Etesier, Etesiska vindar - Ethelbert - Ethelfled - Ethelred - Ethelstan - Etherege el. Etheredge - Ethnos - Étienne, familj - Étienne, Charles Guillaume - Etik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’907
Eternism—Etik
908
av den likaledes som prydnadsväxt odlade
ama-rantacéen Gomphrena globosa (från Ostindien),
vars hylleblad och skärmblad äro torra och
färgade. Som e. användas även blomställningarna
av Limonium- (Statice-) arter.
Eterni’sm (av lat. dete’rnus, evig), den
onto-logiska uppfattning, enl. vilken det sant varande
eller det absoluta är otidligt.
Eternit, handelsnamn på asbestcement,
ett byggnadsmaterial, framställt av cement och
asbestfibrer med magnesit, kiselgur etc. som
fyllnadsämnen. I handeln förekommer materialet
dels som ofärgade plattor i standardformaten
1,200X1,200 mm och 1,200X2,500 mm med
tjocklekar från 4 till 12 mm samt som takplattor (plana
el. korrugerade), dels som glaserade el.
bränn-lackerade väggplattor i olika färger. Vidare
tillverkas av e. hel fabrikat i form av
ventilationstrummor, rör, blomsterlådor m. m. E.
kännetecknas av god mekanisk hållfasthet i förening med
eldbeständighet. Andra svenska handelsnamn för
samma el. liknande produkter äro i n v a r i t
och e 1 i t h.
Etèsier, Etésiska vindar, se Vind.
Ethelbert [e’balbat], konung av Kent (d. 616).
Han var förmäld med Berta, en kristen frankisk
prinsessa. Han mottog 597 välvilligt
Augustinus, lät s. å. döpa sig och verkade ivrigt för
kristendomen.
Ethelfled [e’J)91-], drottning av Mercia (d.
omkr. 918). Hon var dotter till Alfred den store
och gifte sig (omkr. 880) med Ethelred av
Mercia. Efter hans död (912) styrde hon ensam
landet och försvarade det tappert mot danskarna.
Ethelred [e^al-], konung av England 978—
1013, 1014—16. Han sökte förgäves vinna fred
från vikingarnas ständiga anfall genom att till
dem erlägga stora penningsummor, som
åstadkommos genom en allmän skatt, d a n e g ä 1 d. Bekant
är E :s trolösa handling att S :t Briccius’ dag
(13 nov.) 1002 låta dräpa så många nyinflyttade
danskar han kunde komma åt. Då hämnaren Sven
Tveskägg 1013 valdes till Englands konung,
nödgades E. fly ur landet men återvände efter Svens
död 1014. Dennes son Knut den store förberedde
en belägring av honom i London, då E. dog.
Ethelstan, [e’t>astan] angelsaxisk konung (d.
940). E. valdes 925 till konung i Mercia och
Wessex efter sin fader, Edvard d. ä., och
tilltvang sig 926 direkt välde över danskarna i
Nort-humberland, varigenom han blev härskare över
hela England. Genom sin seger vid Brunanburh
937 över en farlig koalition av missnöjda
underkonungar, skottar och nordiska vikingahövdingar
tryggade han för lång tid det engelska rikets
enhet under den wessexska kungasläkten.
Etherege el. Etheredge [e^orid^J, Sir
George, engelsk författare (omkr. 1635—91).
Han skrev tre intrigkomedier: ”Love in a tub”
(1664), ”She would if she could” (1668) och
”The man of mode or Sir Fopling Flutter”
(1676). H. F. B. Brett-Smith utgav hans
arbeten 1927.
Ethnos, tidskr. för allmän etnografi och
arkeologi, den första i sitt slag i de nordiska länderna,
startade jan. 1936 med uppsatser på engelska,
tyska el. franska. E. utgives av Statens
etnografiska museum med prof. G. Lindblom och
doc. S. Linné som red. Sedan 1939 är E. även
organ för Svenska orientsällskapet.
Étienne [etjä’n], fransk boktryckarfamilj, se
Estienne.
Étienne [etjä’n], Charles Guillaume,
fransk dramatiker (1777—1845), mest bekant som
författare till den adress, som närmast gav
anledning till julirevolutionen 1830. Dessförinnan hade
han varit en flitigt spelad lustspelsförfattare, som
stod högt i gunst hos Napoleon I.
Etik (av grek. ethiko’s, som har avseende på
sederna, sedlig; lat. e’thica), sedelära.
1) (Filos.’) E. bestämmes vanl. som
vetenskapen om sedligheten el. moralen. I likhet med
rättsfilosofien utgöres dess objekt av värden, men
e. skiljer sig från denna senare genom att den
söker fastställa det högsta goda för människan,
under det att rättsfilosofien vill fastställa
normerna för individernas inbördes förhållande i
staten. E. kan, med Schleiermacher, indelas i
dyg-delära, pliktlära och läran om det högsta goda.
I den grekiska filosofien är i allm. dygdeläran
mest framträdande, stoikerna och Kant anse
pliktläran vara e :s viktigaste del, och övervikt
för läran om det högsta goda finner man t. ex.
hos Mill och Spencer.
Dygdeläran kan i sin tur indelas på olika sätt.
Man indelar den efter systemens ställning till
dygdelärans självständighet i absolut och relativ
dygdelära. Enl. den förstnämnda är dygden
ändamål i sig, enl. den senare endast medel för
något annat.
Plikten har också i de historiskt givna
systemen bestämts på olika sätt. Den har fattats som
ovillkorligen fordrad för sin egen skull (t. ex.
av stoikerna och Kant), men den har också
ansetts vara medel för något annat (så t. ex. av
Locke). Ett annat problem inom pliktläran är
frågan om sedelagens förhållande till naturlagen.
Kant fattar sedelagen som stående i
motsatsförhållande till naturlagen, så att de falla inom
skilda världar, naturlagen inom den relativa
världen, under det att sedelagen måste vara något
osinnligt. Stoikerna däremot identifiera sedelagen
med naturlagen, som är identisk med gudomen
själv. Sedelagen blir något naturligt, sinnligt.
Ett annat problem är frågan, hur sedelagen
uppfattas. Stoikerna anse, att man kan veta den
genom förståndet, under det att v o 1 u n t a r i
s-terna (t. ex. Kant) anse den vara given endast
i viljan.
Vid bestämmandet av det högsta goda fattar
rationalismen detta som något absolut,
något osinnligt (t. ex. Platon, Fichte och Boström).
Empirismen åter anser, att det högsta goda
är något i erfarenheten givet, något relativt,
sinnligt. Detta kan då vara antingen lycksalighet
el. lust. Eudemonismen fattar lyckan el.
lycksaligheten som det högsta goda. Den kan
då som högsta mål uppsätta den enskildes
lycksalighet el. också lycksalighet för alla (t. ex. Mills
princip om största möjliga lycka åt största
möj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
