Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Estersvavelsyror - Estesiometer - Estet - Estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
881
E stesiometer—E stetik
882
sura estrar med alkoholer. Viktigast är
etylsva-velsyran. E. äro av biologiskt intresse, emedan
de regelbundet förekomma i urinen.
Estesiométer (av grek. al’sthesis, förnimmelse,
och me’tron, mått), apparat för mätning av en
persons förmåga att lokalisera sina
tryckförnimmelser. I sin enklaste form utgöres
apparaten av en passare med avtrubbade spetsar.
Estet, estetiker (se d. o.); oftast tadlande
om person, som lägger alltför mycken vikt vid
det estetiska. — E s t e t i c i’s m, ensidigt estetisk
åskådning.
Estetik (av grek. ai’sthesis, förnimmelse),
vetenskapen om det sköna, dess betingelser, arter,
gränser och lagar. Under sitt nuv. namn har
e. varit känd, sedan A. G. Baumgarten 1750
började utgiva sin ”Aesthetica”, en undersökning
om ”den sinnliga förnimmelsen” och ”den
sinnligt åskådade fullkomligheten”. Men långt innan
någon gemensam beteckning antagits för detta
slags forskningar, hade man med iver ägnat
sig åt studiet av konstens och de estetiska
förnimmelsernas problem. Den allmänna e:s stora
grundproblem sysselsatte många av den gamla
och den nya tidens förnämsta filosofer. Under
antiken blevo dessa problem brännande frågor
för alla dem, som stodo under inflytande av
Platons idélära. Platon hade förklarat den
sanna verkligheten, d. v. s. idéernas värld, som
någonting höjt över sinnevärlden och
åtkomlig endast för förnuftet. Då enl. hans mening
konsten till sin natur var en efterhärmning av
de jordiska tingen, kunde konsten aldrig giva
annat än falska och vilseledande framställningar
av verkligheten. För Platons lärjunge A r i
stote 1 e s voro idéerna icke åtskilda från de
sinnliga företeelserna, utan de voro, om också
ofullständigt och fragmentariskt, representerade i var
och en av dessa. När konsten efterhärmade de
jordiska tingen, kunde den i sin efterhärmning
framhålla denna tillnärmelsevis förverkligade idé,
tingets form, d. v. s. det allmänna, väsentliga,
som i de enskilda tingen av störande tillfälligheter
hindrades att fullt göra sig gällande.
Konstframställningen gav därför icke någon falsk och
vilseledande bild av verkligheten, utan den kunde
t. o. m. vara sannare än förebilden. — Om
sålunda Aristoteles emot Platon rättfärdigade
konstverksamheten, innebar den nyplatonska e.
rent av ett upphöjande av denna verksamhet på
filosofiens bekostnad. Den förnämste av
nyplato-nikerna, P 1 o t i n u s, återupptog näml. Platons
lära om att idéerna ägde en existens för sig
ovan de sinnliga företeelserna. I motsats till
Platon ansåg han, att dessa idéer, de jordiska
tingens urtyper, ej kunde uppfattas av förnuftet
utan blott av den konstnärliga fantasien.
Så länge den cartesianska rationalismen rådde,
befattade sig endast några franska och engelska
— f. ö. ganska betydande — populärfilosofer
med studiet av de estetiska förnimmelserna och
yttringarna (Dubos och Batteux i
Frankrike samt Shaftesbury i England äro
främst att nämna bland dessa de vetenskapliga
estetikernas föregångare). Senare bragtes genom
Le i b n i z och Baumgarten ”det oklara
vetandet” till sin rätt, och 1790 fick den
moderna e. sin stora grundskrift i och med att
Kant i sin ”Kritik der Urtheilskraft” hävdade
smakomdömenas allmängiltighet samt förklarade
det estetiska som någonting, vilket— till skillnad
från de intellektuella och de praktiska värdena —
behagade ”ohne Begriff und ohne Interesse”.
I S c h i 11 e r s utveckling blev det estetiska
betraktelsesättet av en avgörande betydelse.
Utgående från Kant men frigörande sig från
dennes pliktlära, definierade han skönheten som en
enhet av förnuft och sinnlighet samt den
estetiska verksamheten — av honom betecknad med
namnet lek — som en fri livsyttring, i vilken
människorna harmoniskt utvecklade alla sina
krafter och därunder förebådade den idealtillvaro,
i vilken sanningens och dygdens ideal blivit
förverkligade.
Strängt dialektiskt genomarbetat var det
estetiska system, som uppbyggdes av H e g e 1 och
som blev förebildligt för flera släktleds
estetiska spekulation. Av Hegels lärjungar har man
att i främsta rummet nämna Fr. Th. V
i-scher, som 1846—57 utgav sitt stora, på sin
tid så berömda verk ”System der Aesthetik”.
En viss hegelianism, om än förtäckt, ligger
även till grund för T a i n e s ”Philosophie de
l’art” (1865—69), ehuru hos honom de
hegelianska idéerna kombinerats med den av äldre
franska författare utbildade teorien om
omgivningens inflytande på den andliga alstringen
(miljöteorien). Herbarts skola, som
förklarade formen eller delarnas sammansättning som
det enda rent estetiska momentet i konst- och
naturskönheten, gjorde e:s område trängre men
förde därmed även vetenskapen närmare till
verkligheten. Och i denna riktning togs 1876
ett avgörande steg, då G. Th. F e c h n e r,
publicerade sin ”Vorschule der Aesthetik”, där e.
framställdes som en ren erfarenhetsvetenskap,
vars metoder framför allt böra vara psykologiska.
En psykologisk e. har med framgång odlats i
Tyskland, Frankrike och Amerika; bland denna
skolas förnämsta representanter bör man nämna
T h. L i p p s och Johannes Volkelt.
Bland svenska estetiker må nämnas C. A.
Ehrensvärd, Benjamin Höijer,
Samuel Grubbe, P. D. A. A 11 e r b om,
Esaias Tegnér, G. Ljunggren, Hans
Larsson, Albert Nilsson, Olle
Holmberg, Rolf Ekman och Folke
L e a n d e r.
Litt.: J. Volkelt, ”Das ästhetische Bewusstsein”
(1920); B. Croce, ”Estetiskt breviarium” (sv.
övers. 1930); J. Dewey, ”Art as experience”
(1934); Yrjö Hirn, ”Konstens ursprung” (1902)
och ”Det estetiska lifvet” (1913); H. Larsson,
”Poesiens logik” (4:e uppl. 1922); A. Nyman,
”Metafor och fiktion. Ett bidrag till poetikens
teori” (i ”Lunds univ:s årsskr.”, N. f., 1922);
V. Kuhr, ”Aesthetisk opleven og kunstnerisk
skaben” (1927); Olle Holmberg, ”Inbillningens
värld” (2 delar i 3 bd, 1927—30); F. Leander,
”Erfarenhetsbegreppet från estetikens
utgångs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
