Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Esher, Reginald Brett - Eskader - Eskamotera - Eskapad - Eskapism - Eskarp - Eskatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
847
Eskader—E skatolo gi
848
Queen Victoria 1837—1861” (3 bd, 1907). Hans
”Journals and letters 1870—1930” (4 bd, 1934
—38), utg. av M. V. Brett Esher och O. Esher,
ge en levande bild av de högre kretsarnas liv
med tronföljaren-konungen som medelpunkt.
Eskader. 1) Självständig flygoperativ enhet,
omfattande 2 el. flera flygflottiljer. E. står under
befäl av generalsperson, e.-chef. — 2) Strategiskt
förband, omfattande ett icke fixerat antal
strids-fartyg, tillsammans utgörande en operativ enhet.
E. står under befäl av kommendör el. flaggman,
e.-chef. I stormaktsmarinerna sammanföras vanl.
två divisioner slagskepp (kryssare) till en e.
Eskamotèra (fr. escamoter), trolla el. smussla
undan.
Eskapad (fr. escapade), kort rymning,
snedsprång, lättsinnigt äventyr.
Eskapi’sm (av eng. escape, undfly), ett i
anglosaxiskt litterärt liv under 1930-talet skapat,
i svenskan upptaget uttryck, som betecknar flykt
från verkligheten i livet och dikten. Av e. ha
härletts subst. e s k a p i s t och adj. e s k a p i
s-t i s k.
Eska’rp (fr. escarpe), inre begränsningen av
en befästnings stormgrav. Vid befästningar i
jord lägges e. i jordens naturliga lutning samt
förses med stormhinder, ss. järntrådsnät o. dyl.
Eskatologi (av grek. e’schaton, det yttersta,
och lo’gos, lära), läran om det sista, läran om
de yttersta tingen. Ordet betecknar i första hand
läran om det, som väntas inträffa vid världens
slut.
Föreställningen om jordens och
människosläktets förödelse i gången tid genom en
naturkatastrof (översvämning, jordbävning, eld el. kyla)
är vida utbredd. Stundom väntar man även en
sådan tilldragelse i det kommande. Den
grekiskromerska antiken kände fyra världsåldrar.
Undergången sker genom olika naturkatastrofer.
Enl. stoikerna, som upptagit och utbildat folktro
och tidigare grekisk naturfilosofi, skall jorden
förvandla sig till vatten, vattnet till luft och
luften till eld. En period innefattar de fyra
elementens succession och slutar med eld, med en
världsbrand. Eldstoffet ger i sin ordning
upphov åt luften, en del av luften blir vatten,
en del av vattnet blir jord. Så fortgå perioderna
i fyrtakt i ändlös upprepning.
Mest utvecklad och invecklad är
periodindelningen i Indien. De fyra gamla bramanska
åldrarna ha infogats i perioder, som
evinnerli-gen avlösa varandra, börjande och slutande med
skapelse och förstörelse. Enl. buddismen beror
förödelsen på olika slag av ondska. Världen
förgås sju gånger till följd av eld och den åttonde
av vatten. Detta upprepas sjufalt. Därtill komma
ytterligare sju världsförbränningar. Efter dessa
63 världsperioder sker en ny förödelse genom
vind. Så fortgår det i ändlös upprepning.
I ”Vpluspas” praktfulla skildring av
världs-slutet urskiljas olika naturmotiv, som även
uppträda vart för sig. 1) ”Storvintern” (fimbulvetr)
är ensam världsslut enl. ”Vafthrudnismal”. Denna
vinter skall föröda allt; endast två människor,
Eif och Lifthrase, leva kvar, och av detta
männi
skopar skola sedan nya släkten födas.
Vinter-eskatologien fanns även i det gamla Iran.
Mahr-kusja, frostens demon, skall anstifta förödande
vintrar. 2) Flod, vatten och hav spela en roll
i ”Vpluspa”. Solen svartnar, jorden sjunker i
havet, stjärnorna falla ned från himlen,
”Volus-pas” nya jord kommer fram ur vatten. 3)
Förödelsen vållas även av brand. Surt (eldens herre)
kommer från söder. Rök och eld spruta. Själva
himmelen slickas av heta lågor. Världsbranden
förekommer även hos kelter, greker, iraner och
indier m. fl. Från hellenismen tycks den ha
inkommit i judisk och sedan i kristen åskådning.
4) Världsodjuren och jättehären skola bryta lös
över asarna. Garm tjuter vid klipphålan, där
asarna bundit honom, och hans kedjor brista —
liksom i det iranska världsslutet den trehövdade
draken Azhi Dahåka på djävulens,
Angra-Mai-nyus (Ahrimans), uppmaning skall slita de
fjättrar, som binda honom vid berget Demavend.
Judisk-kristen apokalyptik känner den gamle
ormen, som skall komma lös i världsslutet (Joh.
Upp. 20: 2—3). Oden går att kämpa med ulven
men stupar. Tor dräper Midgårdsormen men
får själv banesår.
Enl. Eddan, liksom hos greker, indier o. a.,
gäller världskatastrofen även gudarna. Den
kallas ragnarpk, ”gudarnas öde” el. ”slut”, varav
sedan blivit ragnarökr, ”gudaskymning”. Nordisk
e. kände en ny jord, som skall stå upp ur havet
och befolkas av det sparade människoparets
ättlingar.
På två håll, i Zoroasters mazdareligion och
i den gammaltestamentliga profetismen,
utbildades e. till läran om ett sedligt och
religiöst slutmål för världsutvecklingen, vilken
lära skiljer sig såväl från de vanliga
katastrofmyterna som från de indiska och grekiska
systemen av ständigt återkommande världsperioder
efter evigt upprepade förödelser. Slutet fattas i
religionens heroiska tider som nära förestående.
Det är överhängande, med sin dom över ondskan.
Därför bättren eder! Det bringar snar
förlossning och makt åt de fromma. Därför
förtvivlen ej! För de zoroasterska ”Gäthä”-sångerna,
”Avestas” äldsta hymner, är avgörandet nära, än
mer för Amos, för den judiska apokalyptiken
och för urkristendomen, liksom för eskatologiskt
sinnade personligheter och apokalyptiska
folkrörelser inom den senare kristendomen och islam.
I den utförda gammalpersiska el.
mazdeis-tiska e. räcker tiden 12,000 år. Före och efter
de 12,000 åren är tiden oändlig. Under 3,000 år
varar först ”den heliga andliga skapelsen”. Under
nästa 3,000 år blir den onde, Angra-Mainyu
(Ahriman), förvirrad. Ahura-Mazda (Ormuzd)
skapar sina heliga väsen; människoandarna
(fra-vashierna) besluta att antaga kropp för att
kämpa mot djävlarna. Sedan, med den tredje
tretusenårsperioden, börjar striden i världen och
människosläktets historia. I periodens slut födes
Zoroaster. Med honom, som inleder den fjärde
och sista tretusenårsperioden, är stridens och
blandningens tid slut och segerns tidsålder
börjad. Efter tusen år föder en jungfru, som badat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
