Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik XIV (svensk konung) - Erik Birgersson (svensk prins) - Erik Valdemarsson (svensk prins) - Erik Magnusson (svensk prins)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
801
Erik
802
tronbestigning skyndade E. att genom
Arboga artiklar 1561 skarpt kringskära den
makt fadern givit de yngre bröderna i deras
her-tigdömen. Vid sin kröning s. å. införde E.
greve- och friherrevärdigheterna i Sverige.
Snart kom han i konflikt med sin broder Johan.
Reval hade 1561 givit sig under Sverige och
E. påbörjat en medveten expansionspolitik genom
Estlands erövring. Johan, med Finland till
her-tigdöme, hade haft liknande planer; han ingick
1562 giftermål med en polsk prinsessa, Katarina
Jagellonica, försträckte konungen av Polen
betydliga summor och fick i pant sju fasta platser
i Livland. På grund av Johans tvetydiga
beteende lät E. döma honom för högförräderi juni
1563, fick honom i aug. s. å. i sitt våld och
inspärrade honom på Gripsholm.
I bildning vida överlägsen sin omgivning,
ingrep E. på ett starkt personligt sätt i den inre
styrelsens detaljer. 1561 inrättade han en
överdomstol, konungens nämnd. Utrikespolitiskt
ledde E:s östersjöpolitik och danske konungen
Fredrik II:s unionsplaner jämte andra
irritationsmoment till krig mellan E. samt Danmark,
Ly-beck och Polen, nordiska sjuårskriget 1563—70.
E. hade betydande militära kunskaper, särskilt i
strategi, och vårdade sig i synnerhet om
infanteriets utveckling; i krigsledningen tog han
per-sönlig del.
E. utkrävde strängt adelns vapentjänst. Mot
högadeln, ej minst halvbrödernas nära fränder,
hyste E. en sjuklig misstänksamhet, som
slutligen särskilt riktade sig mot Stureätten. Ers
misstro föll i hög grad på Svante Stures son
Nils. Av konungens nämnd blev denne 1566
utan bevis dömd till döden för högförräderi, men
frigavs. E. slog nu plötsligt om, och Nils Sture
fick avgå som sändebud i friarärende till
Loth-■ingen. Ers misstankar om en sammansvärjning
.tegrades emellertid alltmer. Flera högtstående
adelsmän kallades till Svartsjö 1567, höllos i
förvar och rannsakades. E. begav sig maj s. å.
till Uppsala, dit fångarna förts och en
riksdag inkallats för att döma dem. 21 maj
återkom Nils Sture dit från Lothringen, där han
fört misslyckade frieriförhandlingar för Ers
räkning, och sattes genast i fängelse. Ers psykos
blossade våldsamt upp i förvirringstillstånd, som
ledde till Sturemorden 24 maj. E. själv gav
Nils Sture banesår och lät en drabant fullborda
mordet. På konungens befallning dödades även
de flesta av de andra fängslade hérrarna. I
bondekläder sprang E. till skogs. Mer än ett
halvår kvarstod ett retligt depressionstillstånd
med grova vanföreställningar om att han vore
fången och avsatt. Han sökte nu försona sig
med de mördades fränder. E., som haft flera
älskarinnor, vigdes i hemlighet 13 juli s. å. med
en av dem, Karin Månsdotter. Okt. s. å. frigavs
Johan, och över Göran Persson fälldes en
dödsdom, som dock ej verkställdes. I dec. kom ett
hastigt uppklarnande; jan. 1568 återtog E. t. o. m.
krigsbefälet. Sedan E. 4 juli s. å. offentligen
firat bröllop med Karin och legitimerat sina
barn med henne, utbröt uppror, lett av
herti-NF VI — 26
garna Johan och Karl samt de mördade
adelsmännens fränder. E:s trupper avföllo, och 29
sept. s. å. gav sig E. i Stockholms Storkyrka
fången åt hertig Karl. Av riksdagen 1569
förklarades E. och hans ätt kronan för lustiga.
Johan lät hålla E. fången på olika slott
(Stockholms, Åbo, Kastelholms, Gripsholms, Västerås
och örbyhus); vistelseorten ändrades på grund
av sammansvärjningar till E:s förmån. Slutligen
tillkännagav Johan i olika brev till fångvaktarna,
hur E. skulle dödas vid eventuellt
befrielseförsök. E. avled på örbyhus 26 febr. 1577, trol.
avdagatagen på broderns befallning. Han begrovs
i Västerås domkyrka.
Under fångenskapen verkställde E. en (nu
förlorad) övers, av Johannes Magnus’
rikskrö-nika. Av E. gjorda musiknoter och teckningar
finnas i ett ex. av Strabo, ”De situ orbis”
(Vet.-akad:s bibi.). Sedan E. berövats bläck och
papper, gjorde han med en trästicka, doppad i sot och
vatten, i en sedermera återfunnen bok, Stadius’
”Ephemerides” (astrologiska almanackor),
kortfattade latinska dagboksanteckningar. I ett ex.
av Sabellicus’ ”Opera” (Kungl. bibi.) finnas även
55 pennteckningar (med kol och vatten),
astrologiska och andra anteckningar med tydliga uttryck
för sinnessjukdomen samt avhandlingar, som
försvara hans regeringsåtgärder.
Litt.: A. G. Ahlqvist, ”Konung E. XIV :s
sista lefnadsår” (1878); A. Stille, ”De ledande
idéerna i krigföringen i Norden 1563—70”
(1918); V. Wigert, ”E. XIV, hans
sinnessjukdom” (1920); R. Eländer, ”Sturemordens gåta”
(1928), ”Stämplingar mot E. XIV” (3 bd, 1934
—37); I. Andersson, ”E. XIV” (1935, 3:e
omarbetad uppl. 1948). Bland litteratur- och
konstverk, som behandla E., må nämnas skådespel av
B. Lidner (1781), B. von Beskow (1827), J.
Börjesson (1846 och 1861) och A. Strindberg
(1899) samt målningar av G. von Rosen.
Sverige, prinsar.
1) Erik Birgersson, hertig (d. 1275),
son till Birger jarl. Han hjälpte Magnus
Ladulås att störta deras broder Valdemar från
tronen och utnämndes därför av Magnus till hertig.
2) Erik Valdemarsson (f. 1272), son
till konung Valdemar Birgersson. Han hölls efter
Magnus Ladulås’ död 1290 som befarad
tron-krävare fången till 1302 och var under Magnus
Erikssons minderårighet medlem av rådet.
3) Erik Magnusson, hertig (d. 1318),
son till Magnus Ladulås. Han blev hertig 1284
och tillträdde 1303 Södermanland som hertigdöme.
E. var en rikt begåvad men orolig och ärelysten
man, som ej kunde underordna sig den obetydlige
brodern konung Birger. Tills, m. sin broder
Valdemar började han därför stämpla mot konungen.
Han slöt bl. a. en nära förbindelse med Norge
genom förlovning (1302—09 och åter från 1311)
och giftermål med den norska prinsessan
Ingeborg, som vid förmälningen, i Oslo 1312, var
11 år. 1305 ingicks en försoning med konungen,
som därvid återgav bröderna deras hertigdömen,
vilka förut indragits till kronan. Av norske
konungen hade E. fått Konghäll som län, och
dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
