Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Eriksson (svensk konung) - Erik XII Magnusson (svensk konung) - Erik XIII av Pommern (svensk konung) - Erik XIV (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799
Erik
800
des av E:s jarlar, först Ulf Fase, sedan Birger
Magnusson. 1247 gjorde Knut Långes son
Holm-ger uppror men övervanns vid Sparrsätra i
Uppland och avrättades 1248. Under slutet av
E:s regering företogos svenska korståg i österled.
8) E. Magnusson, E. XII (1339—59),
Magnus Erikssons äldste son. E. valdes 1344
till tronföljare i Sverige. Året förut hade hans
yngre broder Håkan av fadern utnämnts till
konung i Norge. E. stod formellt i spetsen för det
uppror, som stormännen igångsatte 1356 mot
Magnus Eriksson och dennes gunstling Bengt
Algotsson. E. utfärdade (1356) från Kalmar ett
manifest, vari han antog kungatitel. Med hertig
Albrekt av Mecklenburg som skiljedomare
in-gingo E. och hans fader 1357 förlikning i
Jönköping. Magnus måste till E. avstå s. Halland,
Skåne, Blekinge, delar av Småland,
Östergötland och Finland. Redan s. å. bröt E. fördraget
och vidtog åtskilliga åtgärder, vilka gjorde
intrång i hans faders rättigheter. En ny förlikning
ingicks dock snart, genom vilken E. erhöll
Svealand och Norrland (utom Närke samt Svartsjö
kungsgård och län). E. stod nu på höjden av sin
makt. Fadern fick nu stöd hos Valdemar Atterdag
i Danmark, som 1359 förmådde Skåne att giva
sig under Magnus. E. inryckte då med en här i
Skåne, vilket fienden dock redan lämnat, och ett
förbund slöts nu mellan Magnus och E. Kort
därefter avled E. jämte sin gemål, Beatrix av
Brandenburg, sannolikt i pest.
9) E. a v Pommern, E. XIII,
svensk-dansk-norsk konung (omkr. 1382—1459). E. var son
till hertig Vratislav VII av Pommern och
Maria, som var systerdotter till drottning Margareta
Valdemarsdotter. Han utsågs 1388 till
Margaretas efterträdare i
Norge. I Danmark
och Sverige
hyllades han som
konung i Kalmar
1397. Så länge
Margareta levde,
hade han ringa del
i riksstyrelsen. Som
unionskonung
visade E. avgjord
förkärlek för
Danmark. I det krig,
vilket han,
företrädesvis i Danmarks
intresse, förde mot
holsteinarna och hansestäderna (1410—35),
måste Sverige utstå många förluster och
lidanden. Bl. a. vållade detta krig Sverige brist på
en mängd förnödenhetsvaror, som icke kunde
erhållas annat än genom handel. Myntet
försämrades och var sällsynt, en olägenhet, vilken var
så mycket större, som regeringen vid denna tid
strävade efter att få skatterna utbetalade i
penningar. De fogdar, åt vilka E. anförtrodde
länen i Sverige och Norge, förtryckte allmogen.
Detta var närmaste anledningen till den av
Engelbrekt ledda folkresningen i Sverige. E.
förklarades i Sverige avsatt 1434 men blev 1435 åter
Eriks av Pommern sigill.
erkänd som konung mot löfte att bättre iakttaga
sina plikter. Han bröt genast sina löften. Till
följd därav förklarades han åter avsatt, och
Karl Knutsson utsågs 1436 till riksföreståndare.
I sept. s. å. ingicks ny förlikning, enl. vilken
E. återfick Sveriges krona. E. visade sig snart
vara lika ovillig som förut att uppfylla sina
förbindelser, och han blev därför 1439 för alltid
avsatt i Sverige. I juni s. å. hade han avsatts i
Danmark, där hans regering även framkallat
missnöje, och norrmännen följde 1440 de två
andra rikenas exempel. E. var sedan 1436 bosatt
på Gotland och levde där till 1449, då han
flyttade till Pommern. E. äktade 1406 Filippa av
England (d. 1430). — Litt.: K. Erslev, ”E. af
Pommern, hans kamp for Sönder jylland og
Kalmarunionens oplösning” (1901); E. Lönnroth,
”Sverige och Kalmarunionen 1397—1457” (1934);
G. Carlsson i ”Sveriges historia till våra dagar”,
3:1 (1941)-
10) E. XIV, svensk konung (1533—77; reg.
1560—68), son till Gustav Vasa och Katarina av
Sachsen-Lauenburg. E., vars lärare voro G.
Norman och D. Beurreus, fick en ytterst vårdad
uppfostran. Han var rikt begåvad, nådde
höjden av sin tids bildning och var en
renässansfurste med utmärkta insikter i språk, matematik,
logik och historia, uttryckte sig och skrev väl
och hade mycket intresse för förvaltningens
utveckling. Astrologien var hans
älsklingsveten-skap. Han var en mästare i idrotter, en
konstnärligt begåvad tecknare, sjöng och spelade luta
väl. Tidigt visade sig hos honom för följ
else-och storhetsidéer, tecken på sinnessjukdom, kanske
ett arv från fädernesläkten.
E. fick 1557 i förläning Kronobergs och
Kalmar län samt Öland och höll hov i Kalmar.
Där fann den från Stockholm förvisade Göran
Persson en
tillflykt och
grundläde sitt
inflytande.
Förhållandet mellan
konung Gustav
och E. var
under den förres
sista år mycket
spänt. E.
inledde genom
gif-termålsunder-handlingar med
Elisabet av
England de
frieriföretag på
olika håll, vilka
han fortsatte
även som
konung. Då han
stod i begrepp
att fara till
England, kom
faderns död (29
sept. 1560)
emellan.
Efter sin
Erik XIV. Målning av Steven van
der Meulen, 1561. Gripsholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
