Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erb, Wilhelm - Erbil, Arbela - Erbium - Ercilla y Zúñiga, Alonso de - Erciyas Daği, Ercas Daği - Erckmann-Chatrian (Émile Erckmann, Alexandre Chatrian) - Erdmann, 1. Axel - Erdmann, 2. Edvard - Erdmann, 3. Axel - Erdmann, 4. Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
775
Erbil—Erdmann
776
der Krankheiten der cerebrospinalen Nerven”
(2:a uppl. 1876), ”Handbuch der Krankheiten des
Rückenmarks und verlängerten Marks” (2:a uppl.
1878) och ”Handbuch der Elektrotherapie” (2:a
uppl. 1886).
Erbil, A r b e 1 a, stad i prov. E. (240,000
inv.) i n. Irak, ö. om Mosul; c:a 25,000 inv.;
ändpunkt för järnvägen fr. Basra. Viktig
väg-knut. Flygplats.
E’rbium, kemiskt tecken Er, en av de sällsynta
jordmetallerna, med jordarten erbin jord,
EraOs, tillhörande gruppen III i det periodiska
systemet, med ordningsnumret 68 och atomvikten
167,7; förekommer i mineral som jordart samman
■med ytterjordar. E. har upptäckts vid Ytterby
nära Vaxholm.
Ercilla y Züniga [ärj)i’lja i bo’njiga], A 1 o
n-so de, spansk författare (1533—94). Han
deltog med utmärkelse i kriget mot de upproriska
infödda, araukanerna, i Chile. Hans rykte
grundar sig på hans stora historisk-episka dikt
”L’Araucana” (1569—90), vars första och bästa
del han författade under själva kriget i Chile.
Den utgör, enskilda diktade episoder
frånräk-nade, en trogen skildring (i 37 sånger) av de
tappra araukanernas bedrifter i kriget. —
”L’Araucana” är utg. av bl. a. J. T. Medina
(1910—18).
Erciyas Dagi, Ercas Dag i, antikens
Argaèus, vulkan i Taurusbergen i ö. Mindre
Asien, 3,916 m ö. h.; har varit verksam i
historisk tid. Glaciärer, de enda i Anatolien, nå ned
till c:a 3,100 m ö. h.
Erckmann-Chatrian [ärkma’n-Jatriä’], fransk
författarfirma, bestående av É m i 1 e E r c
k-m a n n (1822—99) och Alexandre C h
a-t r i a n (1826—90), båda av elsassisk börd.
Deras samarbete daterar sig från 1847, men först
med novellen ”L’illustre docteur Mathéus” (1859)
slogo de på allvar igenom. I rask följd utgåvo
”de bägge elsassarna” en serie historiska
romaner. Ännu större lycka gjorde de med sina
elsas-siska allmogehistorier. ”L’ami Fritz” (1864)
räknas som ett klassiskt verk i den franska
hem-bygdslitteraturen. E.-C:s folkligt friska
berättelsekonst, godmodiga humor och trohjärtade
politiska liberalism slogo framför allt an på
den breda publiken. Walter Scott, Dumas d. ä.
och George Sand äro deras litterära anfäder.
Flera av romanerna äro övers, till svenska. —
Litt.: E. Hinzelin, ”E.” (1922).
Erdmann. 1) Axel Joachim E., geolog och
mineralog (1814—69). Han avlade 1836
bergsexamen i Uppsala, genomgick 1837—38 Falu
bergsskola och var vintern 1839—4° lärjunge
hos Berzelius. Från 1841 till i början av 1848
deltog E. i den av Jernkontoret bekostade,
under J. H. af Forsselles’ ledning ställda
geologiska kartläggningen av Sverige, ägnade sig
därefter åt ett ingående studium och
kartläggning av ett flertal mindre områden. Då Sveriges
geologiska undersökning 1858 upprättades,
utsågs E. till chef för detta ämbetsverk, som av
honom organiserades. E., som erhöll titeln
professor 1854, var en rastlöst verksam forskare
och ämbetsman. Bland
hans talrika arbeten
märkas, förutom
mineralogiska uppsatser
och viktiga
malmfälts-beskrivningar (Tuna-bergs socken,
Danne-mora, Utö och
Dal-karlsbergs järnmalmsfält), hans geol. karta
och beskrivning över
Fyrisåns dalbäcken
(1857), ”öfversigt
öfver glaciallerans
utbredning” (1866; en
karta) och ”Bidrag till kännedomen om Sveriges
qvartära bildningar” (1868,).
2) Edvard E., den föreg:s son, geolog
(1840—1923). Han utexaminerades 1861 från
1 eknologiska institutet och anställdes s. å. vid
Sveriges geologiska undersökning som biträdande
geolog. 1871—1910 var E. där ord. geolog och
”amanuens” (museiföreståndare). 1907 blev han
fil. hedersdr i Uppsala. E. skapade så gott som
ensam Sveriges geologiska undersöknings
museum. De av E. utgivna kartbladen räknas i sitt
slag bland de för sin tid förnämsta i Sverige,
och hans omfattande utredningar rörande de
stenkolsförande områdena i Skåne äro arbeten
av mycket stor betydelse, särskilt ”De skånska
stenkolsfälten och deras tillgodogörande” (1909
—15).
3) Axel E., den föreg:s bror, språkforskare
(1843—1926). Han blev doc. i fornengelska vid
Uppsala univ. 1871, prof, där i nyeuropeisk
lingvistik 1892 och i engelska språket 1904—09.
E. verkade mycket förtjänstfullt för att
modernisera de germanska universitetsstudierna (jfr
E., ”Om studiet af germanska språk vid
Up-sala universitet”, 1891). Av hans många större
och mindre arbeten, utmärkta av vidsträckt
lärdom, skarpsinne och grundlighet, må nämnas
”Essay on the history and modern use of the
verbal forms in -ing in the English language”,
I (1871), ӆber die Heimat und den Namen
der Ängeln” (1890), ”Om folknamnen Götar och
Goter” (i Antiqvarisk Tidskr. för Sverige 1891).
I förening med K. Hildebrand redigerade E.
”Uppland, skildring af land och folk” (1905—
08). E. var den egentlige upphovsmannen till
den undersökning av de svenska folkmålen,
vilken igångsattes på 1890-talet, först i Uppland
under E:s egen ledning.
4) Nils Axel Fredrik E., den föreg:s kusins
son, författare (1860—1948). Han blev
kammarskrivare i Riksgäldskontoret 1884, var revisor där
1894—1915 samt kamrer och sekr. i
Handelsflottans pensionsanstalt 1895—1939. Vid sidan
av sin ämbetsmannabana verkade han ivrigt som
litterär kritiker och var 1892—1938
litteraturanmälare i Nya Dagligt Allehanda. De populära
biografierna ”August Blanche” (1892), ”Carl
Mikael Bellman” (1895 och 1899), ”Esaias
Tegnér” (1896) och ”Erik Gustaf Geijer” (1897)
fyllde luckor i svensk litteratur. Jämte ”Molière”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
