Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engkvist, Olle - England - E. i förhistorisk tid - E. romersk provins (43 e. Kr.—omkr. 400 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
699
England
700
(f. 1889 31/5), utexaminerades från
byggnadsfackskolan vid Tekn. högsk. 1918. Efter läroår
hos bl. a. prof. E. J. Lallerstedt och ingenjör
A. Ädling etablerade sig E. som egen företagare
1923. Bland större entreprenader, utförda av
E., märkas Göteborgs rådhus och konserthus,
radhusen i Älsten, huset för självförsörjande
kvinnor i kvarteret Smaragden i Stockholm,
ombyggnaden av Kanslihuset, Thulehuset i
Stockholm, bostadsområden
i Tellusborg och
Gröndal, vardera för
c:a 500 familjer,
industribyggnader för
Domnarvet,
industribyggnader för ASEA
i Västerås jämte
bostadsområden för c:a
2,000 familjer,
Scania-Vabis’ nya
kontors-och industribyggnader
samt
industribyggnader för Sieverts
kabelverk i Sundbyberg. E.
tillhör styrelsen för
Stockholms byggnadsentreprenörförening, är
sakkunnig för expropriationsnämnder samt led. av
styrelsen för Tekniska lärov. i Stockholm,
Byggnadsforskningen samt Byggstandardiseringen.
Antalet av hos B y g g n a d s-a b. Olle E n
g-kvist direktanställda arb. utgör c:a 1,000.
England [eng. utt. i’jjgland] (”anglernas
land”), s. ö. huvuddelen av Förenade
konungariket Storbritannien och Nordirland;
sammanföres administrativt med Wales; 131,764 km2,
c:a 43,4 mill. inv. (1950). Gränsen mot Skottland
går från Solwayviken på västsidan av ön i n.
ö. riktning över Cheviot Hills, följer ett stycke
floden Tweed och når havet strax n. om
staden Berwick. E. är riket Storbritanniens
historiska kärna och namnet E. nyttjas politiskt
ofta som beteckning för riket i dess helhet. —
Om E:s natur- och befolkningsförhållanden m. m.
se Storbritannien.
Historia. Här redogöres för E:s historia
till realunionen med Skottland 1707; om E:s
senare historia se Storbritannien.
E. i förhistorisk tid. Den äldre (paleolitiska)
stenåldern är i södra E. företrädd av samma
epoker, som förut urskilts i Frankrike, varmed
E. sammanhängde intill den yngre stenålderns
början. De mest kända skelettfynden äro de från
Piltdown och Galley Hill, intetdera dock säkert.
Från istiden finnes grottbebyggelse; den äldre
grottiden är särskilt företrädd i s. ö. E. Den
mesolitiska tiden uppvisar däremot en
betydligt rikare fasettering, och E:s jord har
lämnat rika fynd från alla Europas tre mesolitiska
kulturer: den nordiska maglemosekulturen
(Brox-bourne), den sydfranska azilienkulturen (Oban)
och den mellaneuropeiska
tardenoisienkultu-ren (Farnham). Den neolitiska tidens
början (omkr. 2500 f. Kr.) innebar i E., liksom
i det övriga Europa, en väldig ekonomisk
revolution: åkerbruk och boskapsskötsel ersatte
fångstlivet som huvudnäring. I början av den
neolitiska stenåldern fick E. genom starka
landsänkningar sin nuv. geografiska kontur. E.
uppvisar nu en brokig karta av artskilda
kulturgrupper och våldsamma folkvandringar. De i
begreppet ”megalitkultur” sammanfattade
kulturgrupperna ge E. och de övriga brittiska öarna
de starkaste impulserna under äldre neolitisk tid.
Vid sidan av megalitkulturens oftast stenbyggda
gravar, inneslutande skelett med långskalliga
kranier, uppträder mot slutet av skedet, omkr. 2000
f. Kr., klockbägarkulturen med runda högar
(round barrows) och skelett av en kortskallig
ras. Bland andra fornminnen från denna tid
märkas en del grottgravar, många boplatser samt
flera flintgruvor, de viktigaste vid Grimes Grave
(Norfolk) och Cissbury Camp (Sussex). Vid
sidan av åkerbrukskulturerna förekommo under
neolitisk tid även, liksom t. ex. i Norden,
fångstkulturer. Klockbägarfolket kände kopparn och
grundläde E:s bronsålder. Möjl. har dess
invandring till E. sin grund i landets
metallrikedom. Betydelsefullt är, att denna invasion
medförde en sammansmältning av de olika neolitiska
kulturgrupperna. Härur spirade en viktig kultur,
Food Vessel culture. Samtidigt uppstod
emellertid genom en bretonsk invasion, en ny
kulturgrupp i Wessex. Dessa kulturer bidrogo genom
betydelsefull export på ett mycket väsentligt sätt
vid gestaltandet av den äldsta nordiska
bronsåldern. Den äldre engelska bronsålderns
självständiga livaktighet följdes, åtm. vad
metallhantverket angår, av en lika påtaglig som oförklarlig
tillbakagång. Den senare bronsålderns
metallproduktion utgjordes nämligen mest av ett grovt
efterbildande av centraleuropeiska
föremålsfor-mer. Det kontinentala Europas äldsta
järnålders-odling, hallstattkulturen, gjorde sig i E. gällande
endast som ett inslag i bronsålderns sista skede.
La Tènekulturen är däremot väl dokumenterad i
fynden, starkare dock först från slutet av
300-talet f. Kr. Från denna tid föreligga gravfält
(med obrända lik), tillskrivna de invandrade
keltiska bretonerna. En ny invasion i två vågor,
omkr. 75 och 50 f. Kr., spårar man i gravfält
med likbränning — de av Caesar omnämnda
helgerna. Vid sidan av gravarna utgöras de
viktigaste fornminnena vid denna tid i E. av på
höjder anlagda befästningar, motsvarigheter till det
keltiska fastlandets stadsanläggningar. La
Tènekulturen i E. äger nationella särdrag,
framträdande i ornamentiken, särsk. i emalj tekniken.
Denna nådde sin högsta blomstring århundradena
närmast e. Kr., ehuru E. då befann sig under
romerskt välde (från 43 e. Kr.). De mest
betydande minnesmärkena från denna tid äro de ännu
delvis skönjbara romerska militärvägarna samt
lämningarna av den mur, som Hadrianus vid E:s
nordgräns (efter 122 e. Kr.) lät uppföra.
E. romersk provins (43 e. Kr.—omkr. 400 e.
Kr.). Ett årh. efter Caesars expeditioner sände
kejsar Claudius (43 e. Kr.) fältherren Au lus
Plautius med en här till Britannien. Efter
häftiga strider med de tappra men splittrade
keltiska stammarna gjorde han s. ö. delen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
