Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektromagnet - Elektromagnetisk dämpning - Elektromagnetisk strålning - Elektromagnetiskt horn - Elektromagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Elektromagnet—Elektrcmagnetism
544
Elektromagnet (lastmagnet).
Elektromagnet, en vanl. av mjukt järn
bestående magnet, vars magnetism framkallas av
elektrisk ström, som ledes genom en kring
järnstycket lindad spole av isolerad koppartråd,
vilken blir praktiskt taget omagnetisk, när
strömmen upphör. E. har fått en vidsträckt
användning inom såväl svag- som starkströmstekniken
vid konstruktion av reläer, elektriska
lyftverktyg, bromsanordningar o. dyl. samt som
manöverorgan vid avståndsmanövrering av
apparater m. m.
Elektromagnetisk dämpning betecknar dels
en amplitudminskning hos en elektromagnetisk
vågrörelse, dels en på elektromagnetisk väg
framkallad bromsning av metallföremål, som
röra sig i ett magnetiskt fält.
Elektromagnetisk strålning, sammanfattande
benämning på de strålnings fenomen, som till sin
natur utgöras av elektromagnetisk vågrörelse,
vilken med ljusets hastighet utbreder sig i
rymden. Tanken på en sådan vågrörelse framställdes
av J. C. Maxwell 1864 på basis av Faradays
uppfattning av det elektriska fältets natur.
Rymden, ”etern”, är en oledare, och en elektrisk
ström i vanlig mening kan därför icke uppstå
i den. Däremot antog Maxwell tillvaron av en
”förskjutningsström”, som kunde framkallas av
ett föränderligt elektriskt fält och som i sin
tur kunde alstra ett magnetfält av föränderlig
styrka, magnetfältet en ny förskjutningsström
o. s. v. Om på ett ställe i rymden en störning
i det elektriska fältet inträffar, fortplantar sig
denna åt alla håll genom en sådan växelverkan
mellan föränderliga elektriska och magnetiska
fält. Teorien visade, att såväl den elektriska som
den magnetiska fältstyrkan måste stå vinkelrätt
mot fortplantningsriktningen och variera
periodiskt med avseende på tid och rum. Man hade
således rätt att tala om en transversell
vågrörelse av elektromagnetisk karaktär. Vidare
angav teorien, att vågornas fortplantningshastighet
var 300,000 km/sek, vilket värde väl
överensstämde med det experimentellt funna värdet på
ljushastigheten. Maxwell antog därför, att de
av honom förutsagda vågorna gåvo en
förklaring till ljusets natur. Teorien vann allmän
tillslutning först genom de av H. Hertz utförda
försöken 1888. Strålningen framkallades här
genom högfrekventa elektriska svängningar i en
växelströmskrets, och dess utbredningshastighet
visade sig överensstämma med ljusets. Även
andra för ljuset karakteristiska egenskaper, ss.
brytning, reflexion, dispersion, interferens och
polarisation, framkommo här och bevisade ljusets
elektromagnetiska karaktär. De olika slagen av
ljus, synligt och osynligt, uppkomma genom
till-ståndsändringar hos atomer el. molekyler, vilka
ge upphov till ett energiöverskott, som utbreder
sig i rymden som e.
Elektromagnetiskt horn, trattformigt utvidgad
avslutning på vågledare för mikrovågor med
uppgift att forma den utgående vågen till ett
smalt knippe. Motsv. anordning användes även
vid mottagning för att överföra inkommande
vågor till en vågledare.
Elektromagnetism, läran om den elektriska
strömmens magnetiska egenskaper. 1820 gjorde
H. C. örsted upptäckten, att en elektrisk ström
förmår ändra inställningsriktningen hos en
kompassnål. S. å. gav Ampère sin ”simregel” för
nålens rörelseriktning (se Ampères regel),
ör-steds lärjunge och efterträdare Holten
formulerade den ännu använda ”tumregeln”: om man
håller högra handens insida mot strömledare och
magnetnål med fingrarna i strömmens riktning,
så anger tummen nordpolens utslagsriktning.
Kraften mellan ström och magnet är ömsesidig;
redan örsted visade, att strömbanan bringas i
rörelse, om dess upphängningsanordning det
medger. Lätt inses, att lill fingret i den nämnda
regeln kommer att ange strömbanans
rörelseriktning. Snart förstod man, att förklaringen till
det av örsted upptäckta fenomenet låg däri, att
strömmen förmådde alstra ett magnetiskt fält.
Dess kraftlinjer gjordes synliga f. f. g. av
See-beck 1821 med järnfilspån. Kring en rätlinig
strömbana gå de i koncentriska cirklar; deras
riktning förhåller sig till strömmens som
vrid-ningsriktning och inskjutningsriktning hos en
högergängad skruv (”skruvregeln”). Vid en
cirkulär ledare gå de in genom ledarens ena
sido-plan, ”sydsidan”, och ut genom det andra,
”nordsidan”. Även här kan skruvregeln användas.
En strömspole, ”solenoid”, visar samma
kraft-linjebild som en stavmagnet. — Redan 1820
kunde Biot och Savart experimentellt härleda
den lag, som gäller för kraftverkan mellan en
elektrisk strömledare och en magnetpol. Följ,
år uppställdes Biots och Savarts resultat i den
formel som nu går under namnet Biot-Savarts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
