Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elefantsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
Elefantsläktet
462
Afrikansk elefant (t. v.)
och indisk arbetselefant.
tar två nu levande arter, den afrikanska elefanten
(E. africanus) och den indiska (E. maximus el.
indicus’). Den förra arten anses dock numera
bilda ett särskilt släkte, Loxodonta, skilt från
Ele-phas genom kindtändernas byggnad. De för e. mest
utmärkande kännetecknen äro snabeln och
tandsystemet. Snabeln är en rörliknande förlängning av
näsan och delvis överläppen. Tänderna utgöras
av två övre framtänder, de s. k. betarna, och
kindtänder. Betarna sakna rötter, tillväxa sålunda
under hela livet och bestå endast av dentin, det
s. k. elfenbenet, vilket utmärkes bl. a. av
sin stora elasticitet. Kindtänderna äro mycket
stora och bestå av ett antal tvärställda skivor av
tandben, klädda med emalj och sammanhållna av
tandkitt (cement). Högst två tänder i varje
käkhalva äro samtidigt i bruk. I varje käkhalva
avlösa sex dylika kindtänder varandra, varav de
tre första äro att betrakta som mjölktänder.
Halsen hos e. är mycket kort, vilken olägenhet
dock uppväges av den rörliga snabeln.
Extremite-terna äro cylindriska, pelarlika och raka. Tårna
äro beklädda med hovliknande hornplattor och
Kindtänder hos indisk (överst)
och afrikansk elefant, sedda
från tuggytan.
sammanvuxna med
varandra.
Elefanten trampar eg. på
tåspetsarna, men
foten avslutas med
en väldig, elastisk
trampdyna.
Hårbeklädnad saknas
nästan alldeles.
Skallen är ovanligt stor
och försedd med
stora, luftfyllda
håligheter.
Hjärnan är
jämförelsevis liten.
Afrikanska elefanten igenkännes på sina
kolossala öron och väldiga betar. De senare nå i
regel en längd av 2 m med en medelvikt av
30—50 kg, men mycket tyngre betar äro även
kända. Höjden över manken överstiger hos
fullvuxna exemplar 3 m. Snabeln är smalare än hos
den indiska arten och saknar det fingerliknande
bihanget. I stället finnas två lägre, valkliknande
bildningar vid snabelns mynning. Ända in i nyare
tid har den afrikanska elefantens
utbredningsområde sträckt sig över hela det skogklädda
Afrika. Numera torde den förekomma mellan de
breddgrader, som betecknas av Tsadsjön i n. och
sjön Ngami i s. Största delen av handelns
elfenben erhålles från denna art, och förnämsta
orsaken till den snabba decimering, som hotar arten
med fullständig utrotning, är just elfenbensjakten.
En underart är dvärgelefanten från Västafrika,
även omnämnd som ”vattenelefant”, vilken blir
knappt 2 m hög. — Indiska elefanten är mera
proportionerligt byggd med mera likformigt
buktad rygglinje och ett mera välvt huvud.
Mankhöj-den kan uppnå till 3 m. S. k. vita elefanter kunna
vara albinos former, men ej ens dessa äro vita
utan närmast blekt rödbruna. Den normala
färgen är blekgrå. Den indiska elefanten lever vild
i de flesta skogiga områden i Främre och Bortre
Indien samt på Ceylon, Sumatra och Borneo.
Betarna bli sällan mer än 1,5 m långa med en vikt
av 20 kg och saknas nästan alltid hos honorna.
Elefanterna äro sällskapliga djur, som i stora
hjordar genomströva sina betesmarker. Födan
ut-göres av gräs, löv o. dyl., som avslites med
snabeln, men även av rötter etc., som uppgrävas med
betarna. För sin trevnad är elefanten beroende av
tillgång på vatten. Den badar gärna och simmar
med stor skicklighet. Honan föder efter en
dräkti ghetsperiod av omkr. 20 mån. en unge. Fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
