- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 6. Dráma - Eugen /
357-358

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ehrström, 1. Fredrik August - Ehrström, 2. Robert - Ehses, Stephan - Eibofolket - Eichendorff, Joseph von - Eichhorn, Christoffer - Eichhorn, 1. Johann Gottfried - Eichhorn, 2. Carl Friedrich - Eichhorn, 3. Hermann von - Eichhornia - Eichler, August Wilhelm - Eichstätt - Eichwald, Håkan - Eickhoff, Gottfred

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

357

Ehses—Eickhoff

358

och sånglärare i Helsingfors. Hans sånger
”Källan” och ”Svanen”, till ord av Runeberg, leva
nära nog som folkvisor i Finland.

2) Robert Otto Fredrik E., läkare (f. 1874).
Han blev med. och kir. dr 1900, doc. i medicinsk
kemi 1902, i inre medicin 1910, e. o. prof, i inre
medicin 1920 och var prof. 1930—41, allt vid
Helsingfors univ. E. har utg. åtskilliga skrifter
av medicinskt-kemiskt innehåll.

Ehses [é’-], Stephan, tysk katolsk teolog,
historiker (1855—1926). Han var 1895—1914
och från 1921 föreståndare för Görressällskapets
hist. institut i Rom. Bland E:s skrifter märkas
”Geschichte der Pack’schen Händel” (1881),
”Landgraf Philipp von Hessen und Otto von
Pack” (1886), ”Das Konzil von Trient und die
Übersetzung der Bibel” (1908), ”Zur
Eheschei-dung Heinrichs VIII, von England” (1909), ”Von
Konstanz und Basel nach Trient” (1911).

Eibofolket (”öbo-folket”), äldre benämning på
estlandssvenskarna.

Eichendorff [aF^ondårf], Joseph von,
friherre, tysk skald (1788—1857). Han studerade
i Halle och Heidelberg, deltog 1813 och 1815 i
kriget mot Napoleon,
inträdde 1816 i civil
preussisk statstj änst.
Hans mästerverk är
novellen ”Aus dem
Leben eines
Tauge-nichts” (1826; senaste
sv. övers. 1929). E:s
dikter sluta sig
närmast till Goethe och
folkvisorna;
drömmande, soliga,
blommande, fyllda av natur
och känsla, tillhöra de
den tyska litteraturens
mest populära. Som

äldre skrev E. epos och litteraturhistoria med
katolsk tendens. Kritisk samlingsuppl. av W.
Kosch och A. Sauer (1908 ff.). Monogr. av
H. Brandenburg (1922) och K. Jakubczyk (1923).

Eichhorn [ä’jkhorn]; Christoffer,
kulturhistoriker (1837—89). Han ingick 1864 i
Kungl. bibl:s tjänst och blev 1877 amanuens där.
E. bedrev en idog primärforskning inom flera
olika områden av den svenska odlingens historia,
särskilt bibliografi samt litteratur- och
konsthistoria. Av hans böcker må nämnas ”Svenska
studier” (2 bd, 1869—72), ”Nya svenska studier”
(1881) och ”Bellman och hans senaste biograf”
(1879), en kritik av Anders Fryxells hatfulla
Bellmansskildring. Själv hopförde E. betydande
samlingar av svenska böcker, porträtt, gravyrer,
möbler m. m.

Eichhorn [äi^hårn], 1) Johann
Gott-fried E., tysk orientalist och teolog (1752—
1827). Han blev prof, i orientaliska språk i Jena
1775 och i filosofi i Göttingen 1788. Bland hans
skrifter må nämnas ”Einleitung ins Alte
Testament” (1780—83; 4:e uppl. 1820—24), som
länge var av betydelse för den
gammaltestamentliga -forskningen.

2) Carl Friedrich E., den föreg:s son,
rättslärd (1781—1854). Han blev jur. prof, i
Berlin 1811, i Göttingen 1817 och ånyo i Berlin
1832, medlem av preussiska statsrådet 1838 och
av övercensurdomstolen 1843. E. var en av
ledarna för den historiska skolan inom tysk
rättsvetenskap. Bland hans skrifter märkas ”Deutsche
Staats- und Rechtsgeschichte” (1808—23; 5:e
uppl. 1843—44) och ”Einleitung in das deutsche
Privat-Recht” (1824; 5:e uppl. 1845). Jämte
Sa-vigny var han grudläggare av Zeitschrift für
geschichtliche Rechtswissenschaft.

3) Emil Gottfried Hermann von E., den
föreg:s sonson, general fältmarskalk (1848—1918).
Han ingick vid infanteriet och deltog i 1866 och
1870—71 års krig samt blev 1897 generalmajor.
1913 blev han generalöverste och
generalinspektör i 7:e arméinspektionen (Saarbrücken). Till
följd av sjukdom var han vid krigsutbrottet 1914
förhindrad att utöva något befäl men tog i febr.
1915 som chef för 10 :e armén verksam del i
vinterslaget i Masuren. Han intog fästningarna
Kovno och Grodno 1916, och 1917 hade han
befälet över den efter honom benämnda
armégruppen i Kurland. Han blev dec. 1917
generalfältmarskalk. E. sändes i april 1918 som chef för de
tyska och österrikiska trupperna till Ukraina;
där blev han (i Kiev) mördad 30 juli 1918.

Eichho’mia, se Vattenhyacint.

Eichler [aPklar], August Wilhelm, tysk
botanist (1839—87). Han blev prof, i Berlin
1878. Sina grundliga morfologiska insikter och
sin stora idérikedom nedlade han i verket
”Blüth-endiagramme” (1875—78), som tillförsäkrat
honom en plats bland 1800-talets främsta botanister.

Eichstätt [åi’k/tät], stad i Mittelfranken i
Bayern, vid Altmühl; 8,000 inv. E. blev 745
biskopssäte. Till Walpurgiskyrkan vallfärda
pilgrimer alltsedan 800-talet. Många kloster och
läroanstalter, däribland en filosofisk-teologisk
högsk. Borgen Willibaldsburg ovan staden var
biskoparnas residens till 1730, nu museum. Stiftet
E. utgjorde länge ett andligt furstendöme men
införlivades 1802 med Bayern. 1817—52 tillhörde
staden och en del av furstendömet E. jämte
lant-grevskapet Leuchtenberg Eugène de Beauharnais
och hans ättlingar som fritt ”Standesherrschaft”
under bayersk landshöghet. Bryggeri och
skoindustri.

Eichwald [ai’k-], Håkan Ingvar von,
dirigent, av finländsk börd (f. 1908 2A). Efter att
tidigare ha varit dirigent vid olika operettscener
i Stockholm blev han 1946 dirigent vid
Nordvästra Skånes orkesterförening i Hälsingborg.

Eickhoff [åi’k-], Gottfred, dansk skulptör
(f. 1902). Han studerade i Paris för skulptören
Despiau, vilken starkt påverkade honom. 1933
framträdde E. som gäst hos Grönningen och
visade i ett par kvinnoporträtt, att han skickligt
tillägnat sig den nya franska stilen. Kort därpå
utförde han en karaktärsfull bronsbyst av förf.
Pontoppidan för Randers’ centralbibi. E. blev nu
stadigvarande medl. av Grönningen. Hans
mellanstora bild i eftermejslad konststen av en
halvnaken ”Sittande flicka i kjol” (1934) präglas av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:15:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfff/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free