Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Egypten - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
Egypten
318
arna, som av egypterna kallades h y k s o s,
behärskade från en fästning i n. ö. deltat, Avaris,
E. i c:a 150 år (c:a 1730—1580 f. Kr.). De synas
ha utgjort en blandning av olika element, främst
semiter och hurriter. Kampen mot hyksos
upptogs av en tebansk furstesläkt, vars medlemmar
styrde sin provins som lydkungar under
hyksos-monarken. Traditionen bevarade namnen på två
av dem, Sekenenre och K a m o s e. Den
senares broder A m a s i s (Ahmose) lyckades
Thotmes III. Detalj
av basaltstaty.
Louvren, Paris.
storma Avaris, varpå hyksos tvungos att draga
sig tillbaka till Syrien (omkr. 1580 f. Kr.). Efter
att ha besegrat även sina forna ståndsbröders
motstånd var Amasis, 18 :e dynastiens (1580—
1320 f. Kr.) grundläggare, därpå det ånyo enade
E:s herre.
Under i8:e dynastien infaller E:s egentliga
storhetstid, nya riket (18 :e—20 :e
dynastierna, 1580—1085 f. Kr.). Monarkerna, som buro
namnen Amenhotep
och T h o t m e s, voro
genomgående energiska och
begåvade personligheter.
Under första hälften av
1400-talet f. Kr. besteg en
kvinnlig medlem av
dynastien, Hatshepsut,
tronen och regerade ett
tjugotal år tills, m. sin frände
och gemål, T h o t m e s
III. — Amasis och sonen
Amenhotep I ägnade
sig företrädesvis åt de inre
angelägenheterna.
Läns-furstarna hade bortsopats
av den föregående tidens
stormar, och de av farao
beroende ämbetsmännen
utgjorde ånyo rikets högsta
stånd. I spetsen för
för
valtningen stod under farao den i den nya
huvudstaden, Tebe, residerande vesiren. —
Egypterna hade genom det långvariga
befrielsekriget förvandlats till ett krigarfolk.
Nödvändigheten att skydda gränsen mot
hyksos-ättlingarna i Syrien ledde till upprättandet
av en manstark stående här, i vilken
stridsvagnar bildade ett nytt vapenslag. Nubien,
som gått förlorat under hyksostiden,
återerövrades ; Thotmes I utsträckte de egyptiska
besittningarna där ända till fjärde katarakten.
Han påbörjade även erövringen av Syrien och
framträngde segerrikt ända upp till Eufrat.
Landets erövring fullbordades av Thotmes III
(reg. omkr. 1505—1450 f. Kr.), Egyptens störste
fältherre. Det egyptiska väldet hade nu sin
största utsträckning och nådde från fjärde
katarakten i s. till övre Eufrat och sluttningarna
av Taurus in. De syriska stads f ur stendömena
blevo lydstater, och egyptiska residenter insattes
på viktiga orter. E. var nu den dåtida
kulturvärldens mäktigaste stat. Detta förhållande
framträder tydligt i de 1887 funna s. k.
el-A m a r n a-b reven, som utgöra en del av det
egyptiska hovets korrespondens med de utländska
makterna och de
syriska
lydfurstarna under
Amenhotep III och
Amenhotep IV. Den
andliga och
materiella kulturen
nådde mot slutet av
18:e dynastien sin
höjdpunkt.
Samtidigt visade sig
dock en del
tecken till begynnande
tillbakagång.
Genom alltför
frikostiga förläningar till
riksguden Amons
tempel i Tebe
hade Thotmes III
skapat en hierarki,
Amenhotep IV. Kalksten.
Omkr. 1370 f. Kr. Ägyptisches
Museum, Berlin.
som inom kort började vålla monarkerna
svårigheter. Mot slutet av Amenhotep III:s
regering uppstodo oroligheter i Syrien,
tydligen underblåsta av hetitkungen
Subbiluliu-ma. Amenhotep IV:s (reg. 1370—1352
f. Kr.) försök att genomföra en religiös reform
— han införde dyrkan av solskivan, Aton, varför
han kallade sig Echnaton (Achnaton) —
orsakade svåra inre slitningar, som hindrade
honom att bekämpa de växande oroligheterna i
Syrien. Mot slutet av hans regering synas
samtliga asiatiska besittningar för tillfället ha gått
förlorade. Efterträdaren Tutanchamon
för
sonade sig med Amonprästerna. Efter hans död
följde en tids anarki, till dess en av Echnatons
generaler, Horemheb, återställde ordningen.
Med Horemhebs efterträdare R a m s e s I
bestegs tronen av den 19 :e dynastien (1320—
1200 f. Kr.). Ramses’ efterträdare Seti I
kunde upptaga kampen för att återvinna Syrien
från hetiterna, som nu innehade större delen av
de forna egyptiska besittningarna. Palestina samt
ett par feniciska städer återerövrades. Däremot
kunde han icke återvinna de nordligare
besittningarna. Sonen Ramses II (reg. 1298—1232
f. Kr.) upptog åter kampen om Syrien. Hans
mångåriga fälttåg skaffade honom krigarrykte,
men på grund av det ändrade politiska läget i
Asien misslyckades försöken att återerövra det
nordliga Syrien. Genom en formlig fredstraktat,
varav både den egyptiska och den hetitiska
versionen äro i behåll, slöt han fred och förbund
med hetitkungen. Ramses II utvecklade en
omfattande byggnadsverksamhet. Hans son M
e-nefta nedslog i början av sin regering ett
uppror i Palestina (i den inskrift, som förhärligar
segern, nämnes f. ggn i historien Israels
namn). Menefta besegrade därefter i en stor
drabbning libyska stammar och de med dem
förbundna sjöfolk, som från Medelhavets öar
inträngt i deltalandet. Efter hans död följde en
tid av tronstrider och inre oroligheter. R a
m-ses III, den andre konungen av 20:e dynastien
(1200—1085 f. Kr.), fick till uppgift att
organisera försvaret mot den största yttre fara, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
