Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Egill Skallagrímsson - Egilsson, Sveinbjörn - Egil Tunnadolgi - Egina - Eginabukten, Saroniska bukten - Egineter - Eginhard - Egino (Eginus) - Egirin (ägirin) - Egk, Werner - Egli, Johann Heinrich - Egmont, Lamoral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Egilsson—Egmont
302
rättelse om E. och hans ätt är
”Egils saga”, senast utg. 1933
i ”Islenzk fornrit” av S.
Nordal; sv. övers, av P.
Wieselgren 1930 och av E.
Noreen 1933. Sagan
förmodas vanl. ha författats av
Snorre Sturlason.
Egilsson [ä’jelsån],
Sveinbjörn, isländsk
vetenskapsman (1791—1852),
lärare vid BessastaÖirs skola
på Island. E. studerade
grundligt skaldekvädenas poe- _
tiska stil och skrev en epok- oende krigare,
görande ordbok över det
fornisländska skaldespråket, ”Lexicon poeticum
antiquæ linguæ septentrionalis” (utg. 1854—60;
ny uppl. av F. Jonsson, 1931).
Egil Tunnadolgi (”Tunnes fiende”),
sveakonung av Ynglingaätten, var enl. Snorre son till
Aun den gamle och hade att bekämpa ett uppror
av trälen Tunne, som varit skattvårdare hos
Aun. Tunne besegrades först då E. fick hjälp
från Danmark. E. omkom på en jakt. Han var
enl. Snorre far till Ottar Vendelkråka men bär,
enl. ”Historia Norvegiæ”, själv detta tillnamn.
I ”Beowulf” motsvaras Egil av Ongenbeöw
(Angantyr). E. antas ha dött 514 el. 515.
Egina (grek. Aigtna, lat. Aegina), ö i
Egina-bukten, vid Greklands ö. kust; 85 km2, ön är
kal och vattenfattig, med stenig och mager jord,
som dock flitigt odlas. Vid kusten bedrives
betydande svampfiske. På öns västsida ligger
staden Egina (5,000 inv.).
ön innehades i historisk tid av dorer. Genom
sjöfart, handel och industri vunno egineterna
politisk makt och betydenhet, och staden var
före perserkrigen Greklands främsta handelsstad.
Från E. utgick det äldsta grekiska mynt-,
mått-och viktsystemet. Konsten stod mycket högt;
kort före och under perserkrigen byggdes Afaias
tempel, vars ringhall är väl bevarad, och
utfördes dess gavelgrupper (de berömda s. k.
Egineterna i München). Handelsrivaliteten med Aten
ledde till E:s undergång. Redan 455 f. Kr. gjorde
atenarna ön skattskyldig, och 431 tvungo de
invånarna att med hustrur och barn lämna den.
Senare blev ön omväxlande ett byte för
make-donier, etoler och konung Attalos III samt kom
133 f. Kr. under romarna. 1687—1715 tillhörde
den republiken Venedig och förblev sedan under
turkiskt välde till grekiska frihetskriget. 1828—31
var ön flera gånger säte för grekiska regeringen.
Eginabukten, Saroniska bukten, bukt
av Egeiska havet på Greklands ö. kust mellan
Ättika och Argolis, genom en kanal förbunden
med Korintinska viken.
Eginéter. 1) Invånare på ön Egina. — 2)
Gammalgrekiska gavelgrupper, se Egina.
Eginhard [è’-], se Einhard.
Egino (Eginus), biskop (d. 1072), av
Adalbert av Bremen 1060 vigd till biskop av det
omkr. 1 mil s. ö. om Lund belägna Dalby. Han
utövade en vidsträckt missionsverksamhet på
östra gaveln av Afaias tempel i Egina. Glyptoteket, München.
Bornholm, i Blekinge och i Göta- och Svealand.
Det berättas, att han också haft planer att
förstöra det i hans tid ännu i flor stående
guda-hovet i Uppsala. E. tillhörde den
hamburg-bremiska kyrkan. När hans medtävlare om
makten i Skåne, den från England komne biskop
Henrik av Lund, avlidit, förenade E. hans
biskopssäte med sitt eget, upprättade i Dalby ett
augustinkonvent och tog själv uppehåll i Lund.
E. avled kort efter sin återkomst från en resa
till Rom. — Litt.: L. Weibull, ”Den skånska
kyrkans äldsta historia” (i ”Hist. tidskr. för
Skåneland”, 5, 1914—23); ”Lunds domkyrkas
historia”, 1 (1946).
Egirln (ägirin), se Pyroxenmineral.
Egk [èk], Werner, tysk tonsättare (f. 1901),
studerade piano och komposition hos Carl Orff
i München, där han var verksam, tills han 1936
blev kapellmästare vid Staatsoper i Berlin. I
tysk-nordistisk anda har E. komponerat operor
(”Zaubergeige”, 1935, ”Peer Gynt”, 1938,
”Co-lumbus”, 1944, ”Circe”, 1947), orkesterverk
(”Olympische Festmusik”, 1936, sviten ”Georgica”,
en symfoni), körverk m. m.
E’gli, Johann Heinrich, schweizisk
tonsättare (1742—1810). Han var en av sin tids
populäraste sångkompositörer. De flesta av E:s
sångsamlingar utgåvos på 1780-talet.
E’gmont, L a m o r a 1, greve, nederländsk
general och politiker (1522—68). Stor ära vann E.
under Filip II :s krig med Frankrike genom sin
andel i segrarna vid S:t Quentin 1557 och
Grave-lingen 1558. Då Margareta av Parma blivit
nederländsk regentinna, förmådde Filip genom
svikliga löften Vilhelm av
Oranien, E. och greve
Hoorn att ingå i
statsrådet 1559, varjämte
E. blev guvernör över
Flandern och Artois.
Då kardinal Granvella
likväl blev Margaretas
allsmäktige rådgivare,
slöt sig E. till
oppositionen. Efter
Gran-vellas fall 1564 sändes
han till Filip 1565 för
att redogöra för läget
och söka få slut på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
