Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edström, Sigfrid - Edsvalla - Edsveden, Edsmären - Edsviken - Edsvuren - Edsvära - Edsöre - Edukation - E dur - Edvard, 1. den äldre - Edvard, 2. Martyren - Edvard, 3. Bekännaren - Edvard I (engelsk konung) - Edvard II (engelsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Edsvalla—Edvard
274
ordf.-post han innehade till 1946. Han invaldes
i Internat. olympiska kommittén 1920 (v.
president 1937—46, president sedan 1946). Han har
varit överledare för den fria idrotten vid
samtliga olympiska spel fr. o. m. 1920.
Edsvalla, industrisamhälle i s. Värmland, i
Nors socken vid Bergslagsbanan, 15 km v. n. v.
om Karlstad; 900 inv. E. järnbruk grundl. 1673,
är numera nedlagt. Ab. Edsvalla bruk äger
sulfitfabrik och vidsträckta skogsdomäner.
Edsveden, Edsmären, gammal kronopark
i mell. Västergötland, i Gäsene, Kullings, Laske
och Vilske härader; fordom rik på ekskog.
Edsviken, vik av Saltsjön i Stockholms län
n. om Stockholm; står genom Stocksund i
förbindelse med Lilla Värtan.
Edsvuren, eg. person, som avlagt behörig ed;
även om det med ed bekräftade förhållandet;
mest om dem, som utan att vara officiella
tjänstemän med ed förbundit sig att med oväld
och noggrannhet fullgöra vissa erhållna uppdrag.
Edsvära, socken i mell. Västergötland, på
Lidans h. strand, Skånings härad, Skaraborgs län;
38,86 km2, 720 inv. (1951). I v. slättbygd; i ö.
mossar och skogsmark, 1,869 har åker. Kyrkan
av sten uppfördes 1859. Ingår i Norra Vånga,
E. och Kvänums pastorat i Skara stift, Vånga
kontrakt; tillhör storkommunen Kvänum.
Edsöre (fsv. epsöre, av ek, ed, och söre, en
avledning av ett på svaeria, svärja, bildat, subst.,
motsv. ty. Schwur), eg. ”ed, edgång”, betecknar
den lagstiftning, som under medeltiden i Sverige
tillkom genom ed av konungen och i viktiga
fall även av stormännen. En sådan ed innebar
en förpliktelse för de svärjande att
upprätthålla vissa rättsregler. I anslutning till tidigare
traditioner utfärdade Birger jarl en till vår tid
bevarad edsöreslagstiftning, som förnyades och
utvidgades av Magnus Ladulås genom
Alsnö-stadgan. Enligt Upplandslagen, som innehöll en
särskild edsöresbalk, skulle vid
trontillträde edsöreslagarna med ed bekräftas av kungen
och ”alla de högsta herrarna i Sverige”. E. var
i främsta rummet en fridslagstiftning, som särsk.
strängt straffade brott mot de berömda
fridslagarna om hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid och
tingsfrid. Man förutsatte säkerligen, att e. för
att erhålla giltighet skulle bekräftas på landsting.
Som minne av e. kvarstod ännu i landslagen en
edsöresbalk, och även då en sådan balk ströks
i 1734 års lag, behöll man där såsom särskilda
brottstyper edsöresbrott. Reglerna om vad
som utgjorde edsöresbrott underkastades under
tidens lopp flera förändringar, och även
straffen ändrades. Först genom den nya strafflagen
(1864) utplånades edsöresbrotten som ett särsk.
slags brott ur svensk straffrätt.
Edukatiön (lat. educätio), uppfostran
(framför allt med tanke på det yttre uppträdandet),
belevenhet.
E dur (fr. mi majeur, eng. e major), den
durtonart, som har e till grundton och
före-tecknas med # för f, c, g och d (parallelltonart:
c i s s moll).
Edvard, furstar. Angelsaxiska konungar. 1) E.
den äldre (d. 924), son till Alfred den store,
som han efterträdde 901. Kämpade
framgångsrikt mot danskarna, införlivade 919 fullständigt
Mercia med sitt rike och erkändes slutligen 922
som överherre över hela England.
2) E. Martyren (d. 978), son till Edgar,
valdes 975 till faderns efterträdare men
mördades 978, sannolikt av sin styvmoder. E.
omtalas redan 1101 som helgon och martyr.
3) E. Bekännaren (d. 1066), son till
Ethelred II och Emma av Normandie.
Uppfostrades hos sin morbror hertig Rikard II av
Normandie. E. valdes till konung i England
efter Hardeknuts död 1042, var svag och
oduglig samt leddes helt av gunstlingar, de flesta
normander. Den verkliga makten innehades av
jarlen Godwin och efter dennes död 1053 av hans
son Harald Godwinsson. E:s intresse för kyrkor
och kloster skaffade honom rykte för helighet
och binamnet ”Bekännaren”.
Engelska konungar. 1) Edvard I
(1239—-1307), son till Henrik III, som han efterträdde
1272. Kämpade vid faderns sida mot baronerna
i inbördesstriderna på 1260-talet och vann seger
vid Evesham 1265. Han företog 1271—72 ett
korståg till Syrien, där han undsatte Akka; till
England hemkom han 1274. E. hör till Englands
dugligaste regenter. Han erövrade 1282 Wales
och blev 1292 länsherre över Skottland. Icke
nöjd därmed, sökte han fullständigt underkuva
skottarna, men dessa reste sig under William
Wallace 1297. E.
lyckades visserligen
efter en långvarig
kamp besegra
Wallace, men den skotska
frihetsrörelsen fick
genast en ny ledare i
Robert Bruce, och E.
avled 7 juli 1307 på
marsch norrut för att
tukta denne. De
ständiga krigen under E:s
regering tvingade
honom att ofta vända sig
till parlamentet och
erkänna dess
självbe
skattningsrätt (1297). E. kan även sägas ha lagt
grunden till underhuset, då han 1295
sammankallade det s. k. mönsterparlamentet (the model
parliameni), där städer och grevskap första
gången voro representerade. Hans reformer i
rättskipningen och omfattande lagstiftningsarbete
hade också grundläggande betydelse och
skaffade honom binamnet ”den engelske Justinianus”.
2) Edvard II (1284—1327), son till E. I
och Eleonora av Kastilien. E. var den förste
engelske kronprins, som bar titeln prins av
Wales (från 1301). Han överlämnade vid sitt
trontillträde 1307 stor makt till sin franskfödde
gunstling Piers Gaveston, senare till de båda
Despenser och retade baronerna till flera uppror.
I det skotska kriget led han 1314 ett
förkrossande nederlag vid Bannockburn mot Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
