Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eckstein, Carl Gustaf - Éclat - Écluse - École - École des beaux-arts - École des chartes - École des hautes études sociales - École du Louvre - École française d’Extrême-Orient - École libre des sciences politiques - École nationale supérieure des mines - École normale primaire - École normale (supérieure) - École polytechnique - École pratique des hautes études - Economic Journal, The - Economiser - Economist, The - Economos sjukdom - Écossaise, ecossäs - Écrasez (Écrasons) - Écrins, Barre des - Ectoprocta - Écu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Éclat—Écu
234
liez, 1801 lärare vid Konstakademiens elevskola.
Han målade bibliska och allegoriska ämnen.
Éclat [ekla’], fr., glans, uppseende, prakt.
Écluse [etkly’z], pass mellan Jura och
Alperna i fr. dep. Ain. Genomflytes av Rhöne;
genom E. går järnvägen Lyon—Genève. É.
försvarades förr av Fort de 1’Écluse, byggt av
Vauban.
École [ekå’l], fr., skola, läroanstalt. Se
nedan och Frankrike, undervisningsväsen.
École des beaux-arts [ekå’l de båz-ä’r],
officiellt École nationale et spéciale
des beaux-arts, konsthögskola i Paris vid
Rue Bonaparte på v. Seinestranden, urspr.
grundad 1648, omorganiserad 1793. Den omfattar
.avdelningar för målning, bildhuggar- och
byggnadskonst; avgiftsfria kurser.
École des chartes [ekå’l de Ja’rt], 1821
grundlagt institut i Paris, som utbildar
arkivtjänstemän; kursen varar 3 år. Institutet utger
sedan 1839 tidskriften Bibliothèque de 1’École des
chartes, närmast ägnad åt medeltidshistoria.
École des hautes études sociales [ekå’l de
åtzety’d såsja’l], Paris (Rue de Sorbonne 19),
fransk högsk. för socialvetenskap; meddelar även
undervisning i journalistik och skön konst.
École du Louvre [ekå’l dy lö’vr], se Louvren.
École frangaise d’Extrème-Orient [ekå’l
frä-sä’z deksträ’m-årjä’], ett forskningsinstitut i
Hanoi, Franska Indokina. Grundades 1898 för det
vetenskapliga utforskandet av i första rummet
Bortre Indien. Från inst. utges ett flertal viktiga
publikationer, bl. a. Bulletin de l’É.
École libre des Sciences politiques [ekå’l
li’br de sjä’s påliti’k], Paris (Rue S. Guillaume
27), fransk högsk., avsedd för dem, som önska
förbereda sig för den diplomatiska banan el. den
centrala förvaltningen. — Efter 2:a världskriget
kallas läroanstalten även École d’administration.
École nationale supérieure des mines [ekå’l
nasjåna’1 syperjö’r de mi’n], teknisk högsk. i
Paris, grundad 1747, för utbildning av gruv- och
bergsingenj örer.
École normale primaire [ekå’l nårma’l [-pri-mä’r],-] {+pri-
mä’r],+} (ENP), fransk motsvarighet till svenskt
folkskoleseminarium. Under en 3-årig studietid
utbildas här lärare för folkskolan (enseignement
primaire). Ett dyl. seminarium finns i
residensstaden i varje departement. I École normale
primaire supérieure (ENPS) i S :t Cloud utbildas
lärare för landets alla é.
École normale (supérieure) [ekå’l nårma’1
syperjö’r], Paris (Rue d’Ulm), fransk högsk.
huvudsaki. för utbildning av läroverkslärare,
grundad 1808. É har en humanistisk och en
naturvetenskaplig sektion och mottar såväl
internat-elever som utanför skolan boende. Studietiden är
3-årig. Eleverna förberedas för lic.-examen (la
licence) och på samma gång för den ganska
svåra concours de 1’agrégation. Det är framför
allt bland de agrégés, som utgå från É., som
univ.-professorerna rekryteras.
École polytechnique [ekå’l pålitäkni’k],
Paris, se Tekniska läroanstalter.
École pratique des hautes études [ekå’l
pra
ti’k de åtzety’d], Paris (vid Sorbonne), fransk
högsk. för praktiska övningar vid sidan av univ :s
teoretiska undervisning. É är delad i 5 avd.
(matematik, fysik-kemi, biologiska vetenskaper,
historia-filologi samt religionsvetenskap), av vilka
var och en har sin egen organisation.
Economic Journal, The [öi ikanå’mik
d^nl], framstående nationalekonomisk
facktidskrift, utg. av Royal Economic Society, London.
Economiser [ikå’n3maiza], eng.,
besparings-anordning; en företrädesvis vid
ångpanneanlägg-ningar använd apparat, vari cirkulerande vatten
uppvärmes av rökgaserna från anläggningens
eldstad. En sådan apparat består vanl. av ett
system av rör, ordnade i rader bredvid varandra.
Det med rökgaserna avgående värmet utnyttjas
i e. vanl. för att förvärma matarvattnet till
ångpannorna och därigenom minska kolåtgången.
Economist, The [Öi ikå’namist], eng.
nationalekonomisk veckotidskrift, grundad 1843. E.
redigerades 1860—77 av W. Bagehot och blev
under hans ledning ett av världens mest
inflytelserika organ betr, ekonomiska frågor, en
ställning, som E. i stort sett alltjämt bibehåller.
Särsk. har dess statistiska avd. haft stor
betydelse. Dess prisindex, som under Schuckburghs
ledning började publiceras 1864, och dess
”generalindex” fr. o. m. 1868 följas alltjämt med stor
uppmärksamhet. Även i politiska frågor gör E.
ofta betydelsefulla inlägg. Ehuru ej partibunden
står E. nära nyliberala ekonomiska riktningar.
Economos sjukdom [ekå’nåmås], benämning
på epidemisk hjärninflammation, efter den
österrikiske neurologen Constantin v. Economo (1876
—I93i).
Écossaise [ekåsä’z], fr. (av Écosse,
Skottland), ecossäs, skotsk dans i V2 el. s/4 takt;
den dansades enkelt och allvarligt i korta turer av
män med armarna korslagda över bröstet, oftast
till musik av säckpipa. Omkr. 1800 blev é.
beteckning för en livlig sällskapsdans av kontradanstyp
i 2/4 takt, bestående av 2 repriser om 8 takter.
Écrasez (el. Écrasons) 1’infåme [ekraze’
(ekrazå’) låfä’m], fr., ”krossa (el. låt oss
krossa) den skändliga!” (underförstått ”vidskepelsen”
el. ”kyrkan”), av Voltaire präglat och ofta
nyttjat uttryck.
Écrins, Barre des [bä’r däz ekrå’] el.
L e s É., högsta toppen i Pelvouxmassivet, s. ö.
Frankrike (4,103 m ö. h.). Vackra glaciärer.
Ectopro’cta, se Mossdjur.
Écu [eky’], fr., eg. sköld (av lat. scütum,
sköld), namn på vissa äldre franska guld- och
silvermynt, så kallade, emedan de på ena sidan
vanl. buro en heraldisk sköld (med tre liljor,
kronor el. dyl.). Sådana mynt i guld (deniers
d’or å Vécu, förk. till écu d’or) slogos först under
Filip VI och därefter under flertalet regenter,
senast under Ludvig XIV. Silverécu präglades
först av Ludvig XIII; den kallades petit écu,
écu-blanc el. louis d’argent och gällde då 3 livrés.
Under Ludvig XV utsläpptes silvermynt med
benämningen écu, gällande 4, 5 och 9 livrés, från
1726 6 livrés. Myntslaget écu präglades sist 1794,
varefter det ersattes av 5-francsstycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
