Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dövstumundervisning - E - Ea el. Enki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
E—Ea
210
Den svenska d:s grundläggare är P. A.
Borg, som 1809 stiftade Allmänna institutet för
dövstumma och blinda, vilket 1812 förlädes till
Manilla på Djurgården. Detta institut var det
enda i Sverige intill slutet av 1850-talet, då
mindre skolor för dövstumma började upprättas
av enskilda personer och sedermera även av
landsting. På så sätt uppstodo ej mindre än 17
döv-stumskolor. Genom lag 31 maj 1889 infördes
skoltvång för dövstumma. Med anledning härav
delades landet i 7 dövstumskoldistrikt. Av de
äldre skolorna indrogos småningom de flesta,
under det att de övriga uppgingo i distriktsskolorna.
I varje distrikt ålåg det landstingen (samt
stadsfullmäktige i städer, som ej deltaga i landsting)
att ordna och bekosta de i distriktet befintliga
dövstumma barnens uppfostran. Till bestridande
av kostnaderna lämnade dock staten bidrag.
Skolplikt inträdde under det år, då barnet fyllde
7 år. Skoltiden var i regel 8-årig och varje
läsårs längd 38—40 veckor. Av flera skäl
visade sig denna organisation otillfredsställande.
Efter flera utredningar skedde d:s förstatligande
1 juli 1938. Landet uppdelades därvid i 4
distrikt med upptagningsskolor i Stockholm
(Manilla), Lund, Vänersborg och Härnösand. Vid
dessa skolor intagas för prövning samtliga
skol-pliktiga dövstumma, och undervisningen bedrives
enl. talmetoden. För de elever, som ej med
fördel kunde undervisas efter denna metod,
upprättades en för hela riket gemensam
specialskola i Gävle för undervisning enl.
skriv-tecken-metoden. En stor del dövstumma ha vid inträdet
i skolåldern antingen språk- el. hörselrester el.
bådadera, vilket gör, att de kunna undervisas i
snabbare tempo än de egentligt dövstumma. För
sådana elever upprättades den för hela riket
gemensamma specialskolan i Örebro för o e g e n
t-ligt dövstumma. Skolplikt inträder vid 7
års ålder och fastställdes 1938 till inalles 12 år, 8
vid barndoms- och 4 vid’ fortsättningsskola. Tre
särskilda fortsättningsskolor inrättades, näml,
för hantverksyrken (huvudsaki. snickeri,
skrädderi, skomakeri och senare även tapetseri) för
gossar i Vänersborg under samma ledning som
upptagningsskolan, för lantbruks- och
trädgårds-yrket på Broby gård i Funbo sn i Uppland och
för flickor i Växjö. Även teoretisk undervisning
förekommer. Med specialskolan i Gävle
förenades fortsättningsskolan för såväl manliga som
kvinnliga skriv—tecken-elever. Dessa skolor
ombildades 1942 till ett skol- och arbetshem
under namnet Vårdanstalten för dövstumma med
komplicerat lyte. Arbetshemmet mottager
skydds-lingar för varaktig omvårdnad. 1946 flyttades
anstalten till den av staten inköpta egendomen
Mogård i Finspång. Fortsättningsskolplikten för
flickor minskades 1942 till 2 år. Efter den
obligatoriska allmänna fortsättningskursen
föreligger dock möjlighet till en 2-årig frivillig
yrkesutbildning. Läsåret omfattar vid
barndomsskolorna 39 och vid fortsättningsskolorna 46
veckor. Undervisning, bostad, kost, beklädnad m. m.
bekostas helt av staten. Dövstumskolorna stå
under inseende av Skolöverstyrelsen och en av
K. m:t förordnad lokal styrelse.
Eär femte bokstaven i de flesta europeiska
språks alfabet; dess form härrör från
latinet. E har ett mycket växlande
ljudvärde. I de flesta språk är det e el. ä. I
franskan betecknar det stundom kort ö, i
engelskan ofta långt, stundom kort i, och ee
utmärker i engelskan alltid långt i. Ej sällan
nyttjas e i skrift utan att motsvaras av något
ljud, t. ex. det andra e i eng. eve [iv], i eng.
och ty. te. Det s. k. stumma e i franskan är
i vers och även eljest ofta ett mer el. mindre
hörbart ö-ljud. I fornsvenskan är e det
normala tecknet för det slutna e-ljudet (t. ex. i
ren, bredd) och i allm. strängt skilt från ce,
som återger ö-ljud. I nysvenskan har detta
ö-ljud i många fall, särskilt i ofta obetonade
ord som den, eller, men, kommit att tecknas
med e, varför det nysvenska e har icke mindre
än tre olika ljudvärden: e, ä och det alltefter
de omgivande ljudens beskaffenhet något
(mellan e, ä och ö) skiftande mellanljud, som i
obetonade stavelser uppstått ur allehanda äldre ljud,
t. ex. boende (fsv. boande), himmel (fsv. himil),
ottesång (fsv. ottosang), hassel (fsv. hasl),
socken (fsv. sokn). — Jämte det vanliga c-tecknet
nyttjas i flera språk e med diakritiska tecken.
Av viktigare dylika må nämnas 1) f, som i
polskan betecknar en nasalvokal (= ö); 2) è, som
i tjeckiskan och transkription av slaviska ord
återger /ö; 3) è, som i litauiskan betecknar
ljuden ie el. ea\ 4) é, som i nyisländskan (liksom
è) betecknar jä, i franskan slutet e och i
tjeckiskan långt e-ljud, samt 5) è och 6) è, som i
franskan i vissa lägen nyttjas som tecken för
ö-ljudet.
Som musikterm betecknar e tredje tonen
i den diatoniska skalan (i romanska länder kallas
tonen mi). — I matematiken nyttjas e
som tecken för det naturliga logaritmsystemets
bas. — På sjökort och kompassen samt
ofta i naturvetenskaplig litteratur betecknar E
eng. east (fr. est), öster. -— På svenska bilar är
E beteckning för Östergötlands län, på
internationella bilskyltar för Spanien.
Ea el. En k i, en av de gamla babyloniernas
förnämsta gudar; tillhörde de urgamla sumeriska
gudomligheter, som sumererna förde med sig
redan vid sin ankomst till Babylonien. Han
tänktes som det underjordiska vattnets gudom;
som sådan blev Ea reningarnas och magiens gud,
vars präster i första hand skötte besvärjelserna
och soningsriterna. Så blev Ea framför andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
