Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dumas, 1. Alexandre (père el. d. ä.) - Dumas, 2. Alexandre (fils el. d. y.) - Dumas, Georges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Dumas
98
Alexandre Dumas d. ä.
son till general Alexandre Da vy 0.(1762
—1806), vars mor var negress. Vid 20 års ålder
blev D., som var utan högre skolunderbyggnad,
sekreterare hos hertigen av Orléans. Efter att
ha gjort bekantskap med Shakespeares dramer
och Walter Scotts romaner började han nu vid
ett par och tjugo års ålder att själv skriva
dramer och romaner efter dessa stora mönster, som
romantiken just då bragt på modet, och den
omedelbara framgången uppmuntrade honom till
fortsättning. Han blev den mest produktive av
alla franska författare; hans samlade verk
omfatta 257 vol. Också tvangs han att anställa
talrika medarbetare för att tillfredsställa den
stora publikens läslust, som dock slappnade av
under de sista årtiondena av hans liv. I sina
bästa verk utvecklar han en lysande berättarkonst,
och många av dem höra alltjämt till de breda
folklagrens populäraste läsning världen runt.
D:s första stora framgång på scenen var det
historiska skådespelet ”Henri III et sa cour”
(1829). Med ”Antony” (1831), där han
hamnade i den rena rövarromantiken, vann han ny,
ännu större framgång. Det enda av hans
dramer, som sporadiskt hållit sig kvar på
repertoaren, är den hyperromantiska
skådespelar-apoteosen ”Kean, ou désordre et génie” (1836).
Som fantasifull romanfabrikant en gros
inhöstade D. om möjligt ännu större vinster. Han
är skapare av den moderna romanföljetongen,
dessa oändliga äventyrsberättelser utan början
och utan slut, vilkas urtyper äro ”Le comte de
Monte-Cristo” (12 bd, 1844—45) och ”Les trois
mousquetaires” (8 bd, 1844) med två
fortsättningar. I den livliga och spännande handlingen
har D. en avgjord förtjänst, som icke heller
för-NF VI — 4
nekar sig i hans mindre kända arbeten, ss.
”Joseph Balsamo” (1846), medan det ”historiska”
är skäligen dubiöst, väsentligen inskränkt till
namn och lokaliteter. På äldre dagar drabbades
D. av ekonomiska svårigheter, då han gav sig
in i äventyrliga spekulationer, satte upp tidningar
och teatrar, t. o. m. en såsfabrik. — I sv. övers,
finns bl. a. ”Romaner” (22 bd, 1906—08). Ett
urval av D:s memoarer utkom på sv. 1947. Litt.:
J. Lucas-Dubreton, ”Den fjärde musketören: Al.
Dumas d. ä:s liv” (1929); G. Attorps, ”De tre
musketörerna” (1938). Flera av D:s verk ha
på senare tid filmats.
2) Alexandre D. (D. fils el. d. y.),
den föreg:s naturlige son, dramatiker (1824—95).
D. fann, efter en stormig ungdom, sin kallelse
i att samvetsgrant skildra typer och konflikter i
halvmondäna Pariskretsar. En av hans
älskarinnor, Marie Duplessis, gav honom det
omedelbara uppslaget till den roman, varmed han genast
slog igenom, ”La dame aux camélias” (1848),
och ännu mera prononcerad blev framgången,
sedan romanen dramatiserats (1852; ”Kamelia-
damen”, 1872), icke minst på grund av
myndigheternas försök att hindra ett uppförande. Vad
som väckte uppseende och delvis anstöt var icke
det romantiska idéinnehållet utan den för sin tid
ytterst närgångna realismen. Han fullföljde
uppslaget i ”Le demi-monde” (1855; ”Falska
juveler”, 1880). Genom detta skådespel kan han
sägas ha skapat den moderna sedekomedien. I
D:s följande stycken, av vilka flera väckte
livlig diskussion, framträder mera öppet det
moraliserande syftet. Nämnas må ”La question
d’argent” (1857), som
angriper börsjobberiet,
”Le fils naturel”
(1858), som behandlar
de oäkta barnens
osäkra ställning i
samhället (på grundval av
personliga
erfarenheter), vidare ”Les idées
de madame Aubray”
(1867), ”La femme de
Claude” (1873) och
”L’étrangère” (1876),
i vilka alla
äktenskapliga problem varieras,
ofta med tragisk
ut
gång. Ehuru romantiker till temperamentet
och till stor del i sin människouppfattning,
är D. strängt borgerlig i sin moraliska
åskådning. Även i tekniskt avseende är han
Ibsens, Björnsons och Strindbergs omedelbare
läromästare — för att här icke tala om de
mäktiga impulser han givit den realistiska teatern i
sitt eget land. Liksom flertalet tendensförfattare
drives han emellertid att alltför lättvindigt
generalisera enskilda fall. D. blev 1874 medlem
av Franska akad. ”Théåtre complet” (8 bd,
1868—98). De flesta av D:s verk äro övers, till
sv. — Litt.: J. Claretie, ”A. D. fils” (1883).
Dumas [dyma’], Georges, fransk
psykolog (1866—1946), prof, i Paris 1921. D. ägnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
