Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drusus, ätt - Druten, John van - Druva - Druvbrännvin - Druvbörd - Druvhagel - Druvhyacint - Druvhyll - Druvkur - Druvsocker - Druvsyra - Druvvecklare - Druzjina - Dry - Dryader - Dryander, Jonas - Dryas - Dryaszonen - Dryckeskärl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Druten—Dryckeskärl
42
hjälpa det lägre folkets ekonomiska ställning
sökte han återgå till den gracchiska
lagstiftningen och ge de italiska bundsförvanterna romersk
medborgarrätt. D:s lagar förklarades av senaten
ogiltiga, och s. å. blev han mördad. Mordet gav
signalen till bundsförvantkriget (91—88 f. Kr.)..
— 3) N e r o C 1 a u d i u s D. (f. 38 f. Kr.), son
till Claudius Nero och Livia samt styvson till
Augustus. Redan i sin ungdom utmärkte han sig
i kriget mot de rätiska folken (vid Donau) och
blev 13 f. Kr. utsedd till överbefälhavare i
Ger-manien. Han företog flera djärva och i det hela
lyckliga fälttåg upp till Ems, Weser och Elbe
samt åt kusten till, varigenom han befäste
romarnas herravälde. D., som var mycket
avhållen av soldaterna och folket, avled redan 9
f. Kr. — Som förnamn användes D r u s u s av:
4) D. Caesar, son till kejsar Tiberius. Han
förde efter 17 e. Kr. med mycken skicklighet
och kraft befälet i Donauprovinserna och
Ger-manien och var ämnad till faderns efterträdare
men avled tidigt, 23 e. Kr., förgiftad på sin
personlige ovän Sejanus’ anstiftan.
Druten, John van, författare, se Van Druten.
Druva, se Vinranka.
Druvbrännvin, brännvin, framställt av druvor
(konjak och annan eau de vie).
Druvbörd, se Mola.
Druvhagel, små runda blykulor, som förr
begagnades till fyllning av s. k. skrotsäckar (av
beckad väv), vilka motsvarade nutidens
kar-tescher.
Druvhyacint, äldre namn på pärlhyacint.
Druvhyll, se Hyll.
Druvkur, förtärande av mogna druvor som
behandling av vissa sjukdomar, ss. förstoppning,
fettsot, njurlidande och gikt. D. ha varit
populära framför allt i sydligare trakter av Europa.
Druvsocker, se Sockerarter.
Druvsyra, paravinsyra, en isomer form av
vinsyra, bestående av lika delar höger- och
vänstervridande vinsyra.
Druvvecklare, se Vindruvvecklaren.
Druzjina [drozy’na], ry., det följe av krigare
och stormän, som i det gamla Ryssland slöt sig
kring fursten, närmast motsv. den fornnordiska
hirden.
Dry [dräi], eng., torr; nyttjas om vin,
särskilt champagne, i betydelsen ”icke söt”.
Dryäder (grek. drya’des, av drys, ek el.
högstammigt träd i allm.) el. hamadryäder,
trädnymfer, kvinnliga naturväsen, som ansågos
ha sitt tillhåll i skogar och lunder samt även i
de särskilda träden, med vilkas liv deras eget
ansågs nära förbundet.
Drya’nder, Jonas Carlsson, botanist (1748
—1810). Lärjunge till Linné samt fil. mag. i Lund
1778, reste D. till England och blev 1782
bibliotekarie hos Sir Joseph Banks. Han var en av
stiftarna av Linnean Society i London.
Dryas, se Fjällsippa.
Dryaszonen, beteckning för de senglaciala
avlagringar, som innehålla éh arktisk flora.
Dryckeskärl. Som d. ha hos primitiva folk
Rhenländsk glasbägare från
600-talet, funnen i Valsgärde,
Uppland.
brukats
naturföremål av lämplig
form: hårda
fruktskal (kalebasser),
hornslidor m. m.
Undantagsvis ha
sådana former av
d. kvarlevat ännu
på högre
kulturstadier, t. ex. horn,
Nautilus-skal,
kokosnötter och
strutsägg,
monterade på fötter av
guldsmedsarbete,
hos Europas högsta
samhällslager ännu
under renässansen.
Karakteristiska
för Greklands
klassiska tid äro d. av
terrakotta, för den
hellenistiska tiden
och den romerska
kejsartiden de
praktfulla
silverbägarna och de
konstmässigt
framställda glaskärlen.
— I de nordiska
ländernas folkliga
konstslöjd
förekomma vanligast
d. av trä, vare sig
skurna el. svarvade
i ett stycke el.
sammansatta av
laggar; under medeltiden voro sådana ofta
ståtligt utstyrda. Därjämte nyttjades lerkärl
samt hos de förmögna, i gillena o. s. v.
bägare och pokaler av silver. Samtliga dessa
material fortforo att användas under
renässanstidevarvet. 1500- och 1600-talen äro guldsmedskonstens
storhetstid; det rhenska stengodset, som från
1500-talets mitt till trettioåriga kriget var spritt
över en stor del av Europa, tillfredsställde
enklare behov. D. av glas kommo i mellersta och
n. Europa först på 1500-talet i vidsträcktare bruk
och ha icke förrän under de senaste
mansåldrarna blivit var mans egendom. Fajansindustrien
upptogs på 1400-talet i Italien men nådde först
på 1600-talet n. Europa. Porslinet, som länge
tillverkats i Kina, uppfanns i Europa 1709 och
efterträdde silvret som konsthantverkarnas mest
omtyckta material.
D :s form har, med undantag allenast för
hornen (och efterbildningar av sådana i annat
material), sedan antiken varit skål- el. bägarlik,
med el. utan fot. Grundformen har varierats
genom olika profilering, rikast under renässansen,
genom tillfogande av en el. två grepar, lock med
el. utan gångjärn m. m. Under hela nyare tiden
kan man följa en tendens att, åtminstone inom
de välsituerade klasserna, utbilda särskilda
former av d. för olika drycker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
