Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dokumentation - Dokumentärfilm - Dol. - Dola - Dolabella, Publius Cornelius - Dolce - Dolce far niente - Dolci, Carlo - Doldrums - Dôle - Dolente el. dolendo - Dolerit - Dolet, Étienne - Dolgorukij, Dolgorukov, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
Dokumentärfilm—Dolgorukij
850
underlättandet av (särsk. teknisk) forskning
genom samlandet, ordnandet och
tillgängliggörandet av alla slags ”dokument” (tryckta källor av
olika slag men även filmer, grammofonskivor
o. dyl.). För d. verkar Fédération
Internationale de documentation (F.I.D.)
med generalsekreterare och arbetsbyrå i Haag
sedan 1938. Verksamheten går ut på att
fullkomna de bibliografiska metoderna och göra
tillgången särsk. till den vetenskapliga
litteraturen bekvämare, att skapa en på
decimalklassifi-kationssystemet vilande universalbibliografi på
kort över hela världens tryckta litteratur samt
att befordra samarbetet mellan bibliotek,
bibliografiska inst., bokhandel o. s. v.
Dokumentärfilm, benämning på film, som så
objektivt som möjligt skildrar ett föreliggande,
till sin form och funktion fixerat sammanhang
el. händelseförlopp. D., som oftast har formen
av reportagemässig kortfilm, fick sin första
glanstid i England tinder 1930-talet. Bland
företrädarna för d. märkas främst J. Grierson,
A. Cavalcanti, R. Flaherty och R. Rossellini.
Dol., förk. av dolce (se d. o.).
Döla, sprängladdning i borrhål, vilken av
någon anledning ej exploderat.
Dolabe’lla, Publius Cornelius (d. 43
f. Kr.), någon tid g. m. Ciceros dotter Tullia.
D. var utsvävande och opålitlig, från 49 f. Kr.
anhängare av Caesar, slöt sig efter dennes död
till mördarna, därpå till Antonius, som gav
honom Syrien till provins år 44. Ansatt av
Cassius, lät han året därpå döda sig av en soldat.
Dolce [då’lt/e], it., musikterm, milt, ljuvt.
— Dolcissimo [dålt/i’simå], så milt och
vekt som möjligt.
Dolce far nie’nte [dåHt/e], it., ljuv
sysslolöshet.
Carlo Dolci: Madonnan med barnet, 1649.
Dolci [då’lt/i], Carlo, florentinsk målare
(1616—86), en av de sista medlemmarna av den
florentinska målarskolan. Hans målningar äro
fyllda av passionerad och känslosam
uttrycks-kraft. Ämneskretsen är relativt trång; flertalet
arbeten är helgonbilder, huvudsaki. martyrbilder
med intensiv ehuru starkt sentimental skildring
av lidandet och andakten. D. målade stundom
kompositioner med flera figurer; en sådan
(”Magdalena torkar Kristi fötter”) finnes i
Nationalmuseum i Stockholm, som också äger en
karakteristisk halvfigurbild, ”Magdalena”.
Doldrums [då’ldramz], se Ekvatorialkalmerna.
Dole [dål], stad i ö. Frankrike vid Doubs och
Rhen-Rhönekanalen, dep. Jura; 18,000 inv.
Gammal romersk, sedermera burgundisk stad,
betydande under senare medeltiden (univ., parlament,
re-geringssäte för Franche-Comté till 1648). D. har
varit en ofta omstridd fästning. Numera livlig
handelsort; metall- och kemisk industri. D. är
Pasteurs födelsestad.
Dole’nte [dål-] el. dole’ndo [-å-å], it. (av
lat. dolère, känna smärta), musikterm, vemodigt,
klagande.
Dolerit, se Basalt.
Dolet [dålä’], Etienne, fransk
renässanslärd (1509—46). Han studerade i Italien, skrev
bl. a. ”Commentatorium linguæ latinæ” (2
fo-lianter, 1536—38), tog livlig del i humanisternas
stridigheter och uppsatte 1538 ett tryckeri i
Lyon. Anklagad för kätteri, brändes han på
Place Maubert i Paris.
Dolgorukij [dalgaroTaj], även D o 1 g 0 r
u’-kov [-af] (eg. ”långhänt”), rysk furstesläkt,
enl. traditionen härstammande från Rurik. —
Jakov Fedorovitj D. (1639—1720)
sändes 1687 som ambassadör till Frankrike och
Spanien för att utverka hjälp i kriget mot
Turkiet; 1697 blev han general. Efter slaget vid
Narva (1700) föll han i svensk fångenskap och
hölls under bevakning till 1711, då han lyckades
fly till Estland. Efter hemkomsten blev han
senator och hade rätt stort inflytande hos
Peter I. — Vasilij V 1 a d i m i r o v i t j D.
(1667—1746) kuvade Bulavins uppror 1708 och
utmärkte sig vid övergången av Prut (1709).
Han förvisades 1718 som förment anhängare av
tronföljaren Aleksej, benådades 1726 av
Katarina I och utnämndes av Peter II till
generalfältmarskalk; efter dennes död blev han medl.
av högsta konseljen, förvisades av Anna (1731)
men utnämndes av Elisabet till president i
krigskollegiet och senator. — Vasilij Lukitj D.
(1672—1739) blev 1707 minister i Köpenhamn
och sökte 1720 åvägabringa fransk medling
mellan Ryssland och Sverige. 1726—27 var han
ambassadör i Stockholm och sökte med lock
och pock men förgäves draga Sverige från
han-noveranska alliansen till den wienska. Vid
Peter II :s död (1730) stödde D. Annas val mot
att hon avsade sig självhärskardömet; då hon
mars 1730 återtog all makt, förvisades D.;
1739 avrättades han efter tortyr. — Ivan
Aleksejevitj D. (1708—39) gjordes till
överkammarherre av Peter II, under vilken
släk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
