Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dogmatik - Historia - Dogmatiker - Dogmatisera - Dogmatisk - Dogmatism - Dogmhistoria - Dohlman, Gösta - Dohme, Robert - Dohna, von, ätt - Dohna, 1. Christoffer von - Dohna, 2. Christoffer von - Dohnányi, Ernst von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
843
Dogmatiker—Dohnånyi
844
beroende av den samtida filosofien. I
motsättning till denna utveckling betyder Schleiermacher
principiellt sett en metodisk nyorientering. För
honom träder åter frågan om kristendomens
egenart i centrum, teologien skall enl. honom avse en
analys av den kristna trons innebörd.
Programmet blev emellertid icke genomfört;
Schleier-machers berömda arbete ”Der christliche Glaube”
(1821—22) inställer tvärtom den kristna tron i
en på förhand faststående världsåskådningsram
av evolutionistisk-monistisk karaktär och
undertrycker därmed religiösa motiv, vilka äga
väsentlig betydelse för den kristna tron. Även på de
håll, där man inom den senaste teologien velat
metodiskt anknyta till Schleiermacher, har man
därför som regel ställt sig starkt kritisk mot
dennes teologiska utredningar. En överblick över
d:s historia visar, huru viktigt det är, att den
teologiska uppgiften — att förstå kristendomen
i dess egenart — hävdas med metodisk klarhet
och konsekvent fullföljes. — Litt.: A. Nygren,
”D:s vetenskapliga grundläggning” (1922, nytr.
1935) 1 G. Aulén, ”Den allmänneliga kristna tron”
(4æ uppk 1943).
Dogmatiker, idkare av dogmatikens
vetenskap; anhängare av ett dogmatiskt
betraktelsesätt.
Dogmatiséra, upphöja en åsikt till trossats.
Dogmatisk, som avser dogmatiken; som har
karaktär av dogm; orubbligt fastlåst vid en
teoretisk synpunkt utan hänsyn till faktiska
förhållanden ; tvärsäker.
Dogmati’sm, en filosofi, som utgår från
förutsättningar, som ej prövats el. bevisats. Särskilt
betecknar man som d. den filosofi, som ej före
filosoferandet undersökt, om kunskapsförmågan
verkligen kan vinna filosofisk kunskap.
Motsatsen till denna d. är kriticism.
Dogmhistoria. Som självständig teol.
disciplin framträder d. först på 1700-talet. Det
dogm-historiska arbetet riktar sig ingalunda endast på
de inom de olika kyrkorna auktoritativt
fixerade ”dogmerna” — undersökningen av de olika
kyrkornas bekännelseskrifter har i allm. hänförts
till en annan närbesläktad disciplin, symboliken
— utan har i själva verket alltmera svällt ut till
att bliva en undersökning av hela det kristna
tänkandets historia. Bland mera omfattande
dogm-historiska framställningar från senare tid
märkas A. v. Harnack, ”Lehrbuch der
Dogmenge-schichte” (3 bd, 1886—90, 5:euppl. 1931),
”Grund-riss der Dogmengeschichte” (7:e uppl. 1931); R.
Seeberg, ”Lehrbuch der Dogmengeschichte” (3 m
uppl., 4 bd, 1913—23); J. Tixeront, ”Histoire
des dogmes” (ny uppl. 1922—24, katolsk); på
svenska finnes en mera kortfattad översikt: G.
Aulén, ”D.” (1917, 3:e uppl. 1933); en populär
framställning är Hj. Lindroth, ”Hur de kristna
dogmerna blevo till” (1938).
Dohlman [dö’l-], Fritz Gustaf (Gösta), läkare
(f. 1890 3/io), med. dr och doc. i
oto-rhino-laryn-gologi vid Uppsala univ. 1925, lärare och
överläkare vid oto-laryngologiska kliniken i Lund
1930, prof, i öron-, näs- och halssjukdomar vid
Lunds univ. 1938. D. har utg. ett flertal
vetenskapliga skrifter i otologiska ämnen.
Dohme [då’ma], Robert, tysk
konsthistoriker (1845—93). Han förf, grundliga
arbeten om slottet i Berlin, om barock- och
rokokoarkitektur, skrev den tyska
byggnadskonstens historia m. m. D. var en tid direktör
för nationalgalleriet i Berlin.
Dohna [då’na], von, en av Tysklands
äldsta ätter, knuten till staden och borgen D.
i Sachsen vid Elbes biflod Müglitz. Ätten är
känd sedan noo-talet och fortlever i flera
olika grenar, av vilka några sedan 1840 ha
preussisk grevlig värdighet. En medl. av
grenen von D.-S c h 1 o b i 11 e n upphöjdes 1900
i ärftligt preussiskt furstestånd. — Nedannämnde
D.2) naturaliserades 1651 som svensk greve;
hans ätt utdog 1820. — Litt.: S. v. D.,
”Auf-zeichnungen über die Vergangenheit der Familie
D.” (4 bd, 1877—85).
1) Christoffer von D., friherre,
militär (1540—84), kom 1563 i dansk tjänst,
försvarade 1565 Varberg och föll i svensk
fångenskap (till 1567). Som avantgardeschef deltog
han i D. Rantzaus tåg in i Östergötland och
blev efter dennes och F. Brockenhuus’ fall chef
för den danska armén. 1572—75 var han
hovmarskalk och blev medl. av danska riksrådet;
han innehade stora förläningar i Skåne och
Blekinge.
2) Christoffer Delphicus von D.,
greve, militär (1628—68). D. föddes i Delft,
anlände 1651 till Sverige och kom genast i stor
gunst hos Kristina, som gjorde honom till
överste för livgardet och överkammarherre 1653
samt generalmajor av inf. 1654. Han deltog
därpå i Karl Gustavs krig och blev 1659
general, 1666 fältmarskalk, 1667 svensk ambassadör
vid fredsförhandlingarna i Breda och
undertecknade 1668 i London den viktiga trippelalliansen
mellan Sverige, England och Nederländerna.
Dohnånyi [då’nänji], Ernst von,
ungersk musiker (f. 1877). Efter studier i Bratislava
och Budapest vann D. under flera
konsertturnéer i Europa och
Amerika stor
ryktbarhet som pianovirtuos,
samtidigt som han
ivrigt ägnade sig åt
komposition och bl. a.
vann pris i Budapest
för sin symfoni i F
dur. D. blev 1908
pianolärare vid
Hoch-schule für Musik i
Berlin, 1919 dir. för
Budapests
konservato-rium och var samtidigt
under flera år dirigent
för Budapests
filhar
moniska orkester. 1931 blev han den ungerska
radions chef och 1934 dir. för Budapests
musikhögsk. Han avgick från denna post
1940. Under senare år har han vistats i Schweiz
och Argentina. D. har komponerat bl. a. 2
ope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
