Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Demokrater - Demokrati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
581
Demokrati
582
betet inom de tävlande partierna fulländades
under valstriden före presidentvalet 1832, då de
första allmänna partikonventen (national
conven-tions) höllos. Då kallade sig Adams’ och Clays
anhängare nationella republikaner,
Jacksons demokratiska republikaner,
vilka partinamn snart utbyttes mot w h i g s och
demokrater. I de senares led inträdde redan
1833 splittring, men den bilades fullständigt 1837.
Huvudpunkt på partiprogrammet blev Jeffersons
gamla grundsats om de särskilda staternas
vidsträckta rättigheter gentemot centralmakten. D.
segrade vid presidentvalet 1836 (van Buren) men
besegrades 1840 av whigs (Harrison). De
segrade ånyo 1844 (Polk) med Texas’ annektering
som främsta programpunkt, varmed slavfrågan
blev dominerande i amerikansk politik. Denna
fråga splittrade dem, särskilt i staten New York,
i två grupper, kända under öknamnen
bambu r n e r s (”ladbrännare”) och h u n k e r s
(”ämbetsj ägare”). De förra motsatte sig,
oberoende av följderna, slaveriets införande i nya
territorier; de senare fogade sig, av fruktan för
partiets nederlag, i slavstaternas fordringar.
Under presidentvalskampanjen 1848 förenade sig
”barnburners” med slaverifientliga whigs till
freesoilers (anhängare av fri jord);
utbrytningens följd blev whigseger vid valet (Taylor).
Genom Clays ”kompromiss av 1850”
återförenades partiet och segrade därpå vid
presidentvalen 1852 (Pierce) och 1856 (Buchanan) men
drevs, då slaverifrågan åter blivit brännande,
över i armarna på sydstaternas slaverianhängare.
Dessas vittgående krav vållade 1860 ny schism,
i det att nordstatsdemokraterna till
presidentkandidat nominerade Stephen Douglas,
sydstatsmän-nen däremot Breckinridge, vilken splittring bland
d. ledde till seger vid presidentvalet för det nya
republikanska partiet (Lincoln). I nordstaterna
vann partiet småningom åter anhängare genom
sitt frihandelsprogram och sin kritik av
förvalt-ningskorruptionen under Grants båda
presidentskap, och presidentvalet 1884 blev en
demokratisk valseger (Cleveland, segrade även vid valet
1892).
Under följ, årtionden ha både d. och
republikaner partipolitiskt alltmer förlorat sin urspr.
karaktär. Motsättningen mellan dessa båda
gamla historiska partier upprätthålles främst genom
de å ömse håll allt rikare utbildade
partiorganisationerna, inom vilka nya politiska motsatser
framträtt under tävlan om väldet över dessa
organisationer. Partiets anslutning till fri
silverut-myntning vållade vid presidentvalskampanjen 1896
utbrytning av en grupp s. k.
gulddemokrater; schismen hävdes, då partikonventet 1904
klart uttalade sig för guldmyntfotens
bibehållande. Efter en rad nederlag segrade d. vid 1912
års presidentval (Wilson, återvald 1916) men
besegrades ånyo i grund 1920 och 1924. D.
utvecklades alltmer i radikal riktning, och detta
accentuerades ytterligare, sedan Franklin
Roosevelt blivit partiets ledande kraft. Den
ekonomiska krisens svåra verkningar omkr. 1930
medförde en klar omsvängning till förmån för d.,
och 1932 hemförde Roosevelt som deras
presidentkandidat segern. I näringspolitiken stödde
sig Roosevelt på en kompakt majoritet inom
demokratiska partiet. 1936 återvaldes Roosevelt
av d., likaså efter 2:a världskrigets utbrott 1940
och 1944, den förste president i U.S.A, som
omvalts mer än en gång. Roosevelts död 1945
var ett svårt slag för d., och kongressvalen 1946
betecknade för dem en så allvarlig motgång,
att de försattes i minoritet. Vid 1948 års val
gingo de emellertid åter fram, och deras
presidentkandidat H. Truman, som fungerat som
president sedan Roosevelts död, kunde slå ut den
republikanske kandidaten, Th. Dewey. — Litt.:
F. R. Kent, ”The democratic party” (1928).
Demokrati (av grek, démos, folk, och
kra-tei’n, härska), ”folkvälde”, folksuveränitet,
styrelsesätt, som vill inrymma bestämmande
makten åt folkets flertal; stat, där ett sådant
styrelsesätt råder. Med d. förstodo forntidens
greker en i deras stadsstater vanlig republikansk
statsform, enl. vilken alla fria manliga
medborgare hade lika rätt att deltaga i
folkförsamlingen och denna själv omedelbart, i regel genom
omröstning, avgjorde alla statens angelägenheter.
Det mest typiska exemplet på antik d. (o m
e-delbar d.) är Atens författning efter de av
Kleisthenes och Perikles genomförda
demokratiska reformerna. I den antika d., som i Rom
städse hade att kämpa mot aristokratiska
strävanden, ingick alltid ett aristokratiskt drag, enär
det härskande medborgarfolket hade under sig
en talrik slavbefolkning, som saknade politiska
och över huvud medborgerliga rättigheter. Denna
d. stod i motsats till monarki (envälde) och
aristokrati (fåtalsvälde) men urartade
stundom till oklokrati (pöbelvälde).
Germanernas d. i äldre tid liknade den antika både
däri, att statsangelägenheterna omedelbart
handhades på folkförsamlingar (ting), och däri, att
trälar och kvinnor ej ägde några politiska
rättigheter. Den var emellertid en landsbygds- och
ej en stadsdemokrati, och folkförsamlingen
delade vanl. där makten med en konung. Modern
d., som i teorien bröt fram på 1700-talet
(Rousseau, franska revolutionen) och praktiskt
förverkligades främst i Amerikas förenta stater,
inrymmer åtm. i teorien åt alla
samhällsmedlemmar lika del i den maktägande folkviljans
bildande. Den är, i motsats till den antika, nästan
undantagslöst representativ, d. v. s. att
folket utövar sitt inflytande på
statsangelägenheterna genom valda representanter. Dock
förekommer i många stater en blandning av
representativ och omedelbar d. genom
referendum (folkomröstning).
Inom moderna stater med demokratisk
styrelseform har denna vanl. gestaltat sig som
parlamentarism. I denna form har d.
i betydelse, åtm. i teorien, av ”styrelse av folket,,
för folket och genom folket” trängt igenom i
olika länders statsskick, vanl. genom gradvis
skeende utveckling (så i England, de nordiska
länderna m. fl. stater). I de nya stater, som
upp-kommo i samband med 1 :a världskriget, infördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
