Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Delafield, E. M., pseud. för Edmée Elizabeth Pasture - De la Gardie, ätt - De la Gardie, 1. Pontus - De la Gardie, 2. Johan - De la Gardie, 3. Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
De la Gardie
536
”Jill” (1926), ”The way things are” (1927),
”The diary of a provincial lady” (1930), vars
tema fullföljdes i flera följ, romaner, ”Challenge
to Clarissa” (1931) och ”The Brontès: Their
lives recorded by their contemporaries” (1935).
De la Gardie [da la ga’rdi], ätt, härstammande
från Frankrike, där dess stamfar Robert
d’Escou-perie mot 1300-talets slut innehade bl. a. godset
La Gardie i dep. Aude. Ätten inkom till
Sverige med D.i), som blev friherre 1571. Hans
söner voro D.2), med vilken den friherrliga
grenen 1640 utslocknade, och D.3), 1615 greve
med Läckö till grevskap, stamfar för grevliga
ätten D. Av den senare var en gren, utslocknad
1856, introducerad på Estlands riddarhus;
dess siste medl. adopterade sin systerson,
generalen P. A. L. von Brevern, som fick tillstånd
kalla sig greve von Breve rn-D.
1) Pontus D., friherre, fältherre (1520—
85). D. föddes på Russol i Languedoc och skall
urspr. ha varit bestämd att bli munk. Han blev
i st. militär och
deltog i franska
fälttågen i Nederländerna
och Skottland. Han
gick i dansk tjänst
1559, tillfångatogs
1565 av svenskarna
och gick s. å. i svensk
tjänst. Han övergick
1568 från sin gynnare
Erik XIV till dennes
bröder hertigarna.
1571 blev han frih.
till Ekholmen i
Uppland. S. å. sändes
D. som legat till
bl. a. Frankrike och Spanien. Han blev
1574 fältöverste i Livland, 1575 ståthållare i
Reval och över Livland. D:s märkligaste
beskickning var 1576 till kejsaren, påven och
Neapel, bl. a. för att verka för politiskt närmande
och med påven förhandla om svenska kyrkans
återförening med Rom. D. äktade 1580 Sofia
Gyllenhielm, Johan HI:s naturliga dotter. Han
blev s. å. fältöverste i Finland och började
därmed, djärv och framgångsrik, sin lysande
fältherrebana. Han intog 5 nov. Keksholm, övergick
på nyåret 1581 den tillfrusna Finska viken och
intog 4 mars Wesenberg. S. å. hämtade han
förstärkningar i Sverige, återvände och intog
Narva och Ivangorod samt intågade i Reval.
S. å. hade D. blivit generalfältöverste och
guvernör över Livland. Han blev 1582
generalfältherre och avslöt 1583 stilleståndet vid Pljusa,
varvid Sverige erhöll de av honom gjorda
erövringarna. 1585 blev han riksråd och
ståthållare i Estland och Ingermanland. Medan nya
stilleståndsförhandlingar förbereddes, drunknade
D. i Narovafloden.
2) Johan Pontusson D., den föreg:s son,
friherre, ämbetsman (1582—1640), uppfostrades
vid sin morfaders, konung Johans, hov, blev
1611 ståthållare på Äbo slott och 1620 guvernör
över Estland, var lantmarskalk vid riksdagen
1630, blev 1631 landshövding över Uppland och
1633 riksråd.
3) Jacob Pontusson D., den föreg:s bror,
friherre, sedan greve, fältherre (1583—1652).
Jämte Carl Carlsson Gyllenhielm försvarade D.,
som blev överste vid aderton år, över två
månader 1601 fästet Wolmar i Livland mot
polackerna och var efter dess fall i polsk
fångenskap till 1606. Utväxlad, studerade han ett år
krigskonst under Morits av Oranien. 1609 blev
han befälhavare för den undsättningshär Karl
IX sände tsar Vasilij mot kosacker och polacker,
vilka sökte störta tsaren till förmån för den
andre falske Dimitrij. I mars 1609 gick D. över
ryska gränsen, förenade sina trupper med tsarens
under Michail Skopin Sjujskij och ryckte under
täta strider till Moskvas undsättning, där han och
Skopin intågade 12 mars 1610. Efter ny
överenskommelse med tsaren tågade sedan D. jämte ryssar
under Dimitrij Sjujskij till Smolensks
undsättning, men redan vid Klusjino angreps D. av
den polske hetmanen
Zolkiewski 24 juni
s. å. De utländska
legotrupperna övergingo
till polackerna, och
D. tvingades till
kapitulation : han
erhöll fritt avtåg mot
löfte att ej vidare
stödja Vasilij. Denne
störtades, och
Sigis-munds son Vladislav
valdes till tsar. D.
återtågade, ordnade
belägringen av
Keksholm och ryckte åter
in i Ryssland jan. 1611. Då ryskt lantvärn
organiserats under Prokopij Ljapunov, antog D.
dess ledares förslag att välja en svensk prins
till tsar men bemäktigade sig som pant
Nov-gorod, vilket stormades 16 juli 1611. D. avslöt
ett fördrag, vari Novgorod erkände Karl IX
som skyddsherre och lovade att med det övriga
Ryssland välja en av hans söner till tsar. D.
yrkade ivrigt på Karl Filips sändande till
Ryssland. Det nya ryska lantvärnet under Pozjarskij
ställde sig ej avvisande till planen, som dock
vann ringa anklang i Stockholm. I förhalandet
sågo ryssarna ett svenskt bedrägeri och valde
febr. 1613 Michail Romanov till tsar. D., som
s. å. blev general fältherre, trodde ej, att dennes
välde skulle bestå, utan genomdrev Karl Filips
resa till Viborg 1613. Underhandlingarna där
strandade, och D:s dynastiska plan gick om
intet, 1614 ankom Gustav Adolf för att under
D. lära krigskonst. D. hade dessförinnan segrat
vid Bronnitsy och Staraja Russa. Vid fälttågets
slut följde han konungen. D. blev 1613 riksråd
och 1615 greve till Läckö.
Efter Stolbovafreden, där D. var kommissarie
och vars resultat i hög grad var hans förtjänst,
blev han 1617 vid Gustav Adolfs kröning
slagen till riddare. D. blev 1619 landshövding
över Estland och ståthållare i Reval samt 1622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
