Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De Geer, 6. Carl - De Geer, 7. Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
513
De Geer
514
skulle utnämnas till lantmarskalk fick huvudsaki.
av detta skäl förfalla. D., som var en av landets
rikaste män, blev 1818 greve D. af Leufsta
och s. å. överstekammarj unkare samt 1823 en av
rikets herrar.
7) Louis Gerhard D. friherre, statsman,
författare (1818 18/t—96 24/9). Han erhöll
skolundervisning i Linköping och i LTppsala, där han
1836 blev student samt 1838 tog kansli- och
1840 hovrättsexamen. Efter tjänstgöring i flera
ämbetsverk samt som adjungerad hovrättsledamot
blev han 1849 assessor i hovrätten över Skåne
och Blekinge, var 1855—56 t. f. ordf, i styrelsen
över rikets fängelser m. m. och utnämndes s. å.
till president i Göta hovrätt. 1856 anmodades han
av Oskar I att övertaga
justitiestatsministeräm-betet; huvudsaki. av misstro till sina krafter
undanbad han sig då denna befattning. Hans
liberala åsikter, som yppade sig bl. a. i hans skrift
”Om den juridiska stilen” (1853), vari han
yrkade på det inom rätterna och verken övliga
schablonmässiga skrivsättets förenkling, samt
hans redbarhet och förtroendeingivande väsen
hade gjort honom uppmärksammad.
Inför ett nytt erbjudande att inträda i
statsrådet lät D. sina betänkligheter fara och
efterträdde 7 april 1858 Günther som
justitiestats-minister. Det dröjde ej länge, förrän D. på sin
nya post i vida kretsar vann stort anseende.
Därtill bidrogo flera av honom genomförda
humanitära lagstiftningsåtgärder samt hans hållning i
norska frågan 1859—60 och i danska frågan
1863—64. Han ville ej erkänna Norges då
påyrkade rätt att ensidigt upphäva
riksståthållar-ämbetet utan ansåg frågan angå bägge rikena,
medan Karl XV betraktade den som en rent
norsk angelägenhet. Vid sidan av Gripenstedt
och norske statsministern Sibbern avrådde D.
allvarligt kung Karl från att, utan försäkran om
hjälp från någon stormakt, sluta den av honom
utlovade alliansen med Danmark. Denna
försiktiga politik vann erkännande hos större delen av
Sveriges och Norges befolkning.
D:s största betydelse som statsman ligger
där-uti, att han lyckades bringa den segslitna frågan
om folkrepresentationens ombildning till
avgörande. Borgar- och bondestånden ingingo i okt.
1860 till K. m:t med begäran om förslag till
en representation, utgången ur samfällda val,
och allmänna meningen i landet gav sig uttryck
genom en mängd petitioner i samma syfte. I
djup övertygelse om att både rättvisa och
klokhet fordrade representationsfrågans snara lösning
skred D. till utarbetande av ett
representationsförslag. Därvid övergav han all tanke på att
bibehålla ståndsförfattningen. Redan i en
promemoria till konungen av 16 juli 1861 framhöll han
med bestämdhet som sitt förnämsta mål att
arbeta för reformen, och i ett anförande inför
Karl XV i statsrådet, 5 jan. 1863, föreslog han,
att representationen skulle utgå ur samfällda val
och inrymmas i två kamrar. S. å. blev ett på
nämnda huvudgrunder byggt
representationsförslag framlagt för riksdagen. Det antogs som
vilande till följ, riksdag, 1865—66, då det 4, 7
NF V — 17
Louis De Geer (1818—96).
och 8 dec. 1865 bifölls av stånden och 22 juni
1866 fick kunglig stadfästelse. D., som sökte
främja reformen även genom sin broschyr
”Några ord till försvar för det hvilande
representationsförslaget” (1865), fick utstå bittra anfall
av dem, som i förändringen sågo förlusten av
eget inflytande el. en riksvådlig
maktförskjutning till massans förmån, men han vann å andra
sidan stor popularitet hos reformens anhängare.
Knappt hade emellertid den efter de nya
grunderna valda riksdagen sammanträtt, förrän man
gjorde regeringen förebråelser för brist på
initiativ i fråga om reformer, samtidigt med att dess
viktigaste reformförslag (om ny härordning och
statsrådets ombildning) förkastades av riksdagen.
D. lämnade med flera av sina kolleger statsrådet
3 juni 1870 samt fick till efterträdare A. G.
Ad-lercreutz. Själv utnämndes han till president i
Svea hovrätt. Riksdagens F. K. tillhörde han
som representant för Stockholms stad 1867—88.
Den viktigaste inför riksdagen föreliggande
frågan gällde en förändring av härordningen.
Mot det vid 1871 års lagtima riksdag framlagda
kungl. förslaget deltog D., som var ordf, i
försvarsutskottet, i en reservation, som gick ut på
att småningom utbyta indelningsverket mot en
värvad stam. Som ordf, i s. å:s urtima riksdags
försvarsutskott understödde han livligt
regeringens nya härordningsförslag, som innehöll
betydliga modifikationer med avseende på rust- och
rotehållarnas bördor. När detta förslag
förkastades och ministären till följd därav begärde sitt
avsked, okt. 1871, anmodades D. att bilda ny
ministär men avböjde anbudet. Inom riksdagen
anslöt han sig till den s. k. ”kompromissen”, enl.
vilken de på skattej orden vilande bördorna —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
